Årstabergsmodellen

wip:sthlm är ett exempel på hur en konstnärsdriven verksamhet och en kulturengagerad kommun tillsammans skapar förutsättningar och en modell för ett hållbart ateljéhus. Men wip:sthlm är också en sedelärande historia om hur snabbt allt det bra som skapats kan slarvas bort och leda till bekymmer och merarbete för samtliga inblandade aktörer.

Konstnären Anna Ridderstad, fd ordförande för ateljéhusföreningen, delar här med sig av sina erfarenheter och avslutar sin text med 14 lärdomar och en vision. 

Ateljéhuset wip:sthlm har sedan 2006 drivits som en fristående ekonomisk förening i Årstaberg i södra Stockholm. Ca 90 konstnärer delar på 83 ateljéer, en offentlig utställningslokal och verkstäder. Föreningen får inget löpande ekonomiskt stöd utan bär sig själv genom konstnärernas hyror. Huset som ateljéföreningen hyr lokaler i har under de tio år som gått sålts och köpts ett antal gånger av olika fastighetsbolag, vilket hade kunnat vålla problem för föreningen om det inte från början funnits ett gott samarbete med Stockholms Stad.

Föreningen bildades när ett antal konstnärer blev av med sina lokaler i samband med att två stora ateljéföreningar i Stockholm blev tvungna att flytta. De bestämde sig för att hitta en ny lokal tillsammans. I sista stund lyckades man hitta en utmärkt lokal med två tomma våningsplan. Under processen var Stockholms Stad - genom kulturborgarrådet och Fastighetskontoret - inkopplade vilket gav stöd och stabilitet. När lokalen väl hittats kunde man tillsammans förhandla fram stora fördelar.

wip:sthlm i Årstaberg. Foto: Ellinor Collin

Eftersom Fastighetskontoret - alltså Stockholms Stad - gick in som förstahandshyresgäst, skapades ett förtroende hos fastighetsägaren och ett kontrakt på tio år skrevs. Kontraktet gav dessutom möjlighet till förlängning ytterligare tio år. Hyran blev låg och räknades upp enligt ett index. Fastighetsägaren bekostade även ombyggnationen av våningsplanen, som i princip var tomma på innerväggar, till ateljéer, pentryn, toaletter etc. Föreningen har sedan hyrt i andra hand av Fastighetskontoret, vilket inneburit en stor trygghet genom åren. I stället för att behöva skaffa sig all kunskap själv har föreningen kunnat luta sig mot expertisen på Fastighetskontoret när det gäller förhandlingar och frågor om huset.

I stället för att behöva skaffa sig all kunskap själv har föreningen kunnat luta sig mot expertisen på Fastighetskontoret när det gäller förhandlingar och frågor om huset.

För en fastighetsägare är långsiktighet och stabilitet en fördel. Tomma lokaler kostar, och man vill undvika allt för många in - och utflyttar. Att hyra ut till en kommun är något helt annat än att göra det till en ateljéförening, en verksamhet man kanske inte känner till eller litar på när det gäller betalningsförmåga. För en ateljéförening är långsiktighet och stabilitet också en fördel. Att hyra i andra hand av kommunen innebär också att man slipper bli utlämnad till exempelvis hyresförhandlingar och andra frågor som kan vara svåra att hantera utan rätt kunskap och erfarenheter.

Givetvis utgår modellen från att kommunen är tillmötesgående och har förståelse för konstnärers behov och situation. Ateljéhuset i Årstaberg tillkom också under en tid när fastighetsmarknaden i Stockholm såg annorlunda ut än i dag, tio år senare. Men modellen där konstnärer skapar ett eget initiativ och får stöd av kommunen i form av hyreskontrakt är värd att ta tillvara. Den ger en bra situation både för både konstnärer, fastighetsägare och kommun. Långa, stabila kontrakt på stora lokaler ger också möjligheter till att förhandla ner hyran och på så sätt göra det möjligt att hyra för konstnärer med låga inkomster.

Hur wip:sthlm hamnar i kläm

Ateljéhuset wip:sthlm flyttade in i sina nyanpassade lokaler i Årstaberg 2006, med ett hyreskontrakt på tio år, med möjlighet till förlängning tio år till. Att platsen så småningom skulle få ge plats till bostäder stod ganska klart, i och med att en ny pendeltågsstation invigdes och att liknande områden med småskalig industriell verksamhet gått samma utveckling till mötes. I Stockholm finns i dag (maj 2016) ett enormt behov av nya bostäder. Ändå är det svårt att inte reflektera över svårigheten hos Stockholms Stad att verka för ett bevarande av välbehövda och välfungerande verksamheter, som i det här fallet ett stort ateljéhus där 90 konstnärer arbetar i specialanpassade lokaler och verkstäder. Om det funnits en bättre samverkan mellan olika förvaltningar inom staden hade situationen kunnat utvecklas annorlunda.

Exploateringskontoret gjorde 2012 ett tjänsteutlåtande inför det framtida byggprojektet där en beskrivning av nuvarande verksamheter på platsen ingick. Trots att ateljéhuset är den största hyresgästen i området och huserar 90 yrkesverksamma konstnärer (tillika småföretagare), nämndes den inte i beskrivningen. Tjänstemannen använde enbart begreppet "industriell verksamhet" i en summarisk sammanfattning. Slutsatsen drogs också att denna industriella verksamhet inte gick att kombinera med bostäder och att alla hus på platsen skulle rivas. Tjänsteutlåtandet låg sedan till grund för projektet som planerades för att ge plats till flera hundra lägenheter och en stor skola. Tydligt är att tjänstemannen inte tagit reda på lokalernas nuvarande användning, eftersom det inte efterfrågats tillräckligt. Det som önskats är minsta möjliga friktion för att få till så många lägenheter som möjligt.

Om direktivet i stället varit att se möjligheterna med platsen hade ateljéhuset kunnat ses som en bra grund att bygga en stadsdel kring, eller åtminstone en kulturbärande hörnsten, i syfte att skapa en blandad stadsdel med offentliga rum i form av större utställningslokaler, café, restaurant etcetera - något som lätt hade kunnat få plats i huset om det bevarats. Blandad bebyggelse är något som alltid förespråkas i samband med planering av nya bostadsområden eftersom det i dag finns ett ideal som grundar sig i den täta, urbana stenstaden, där invånarna både lever, arbetar och bor.

Ateljéhuset tog kontakt med Exploateringskontoret och Stadsbyggnadskontoret, vilket ledde till att verksamheten nämndes i samrådshandlingarna ett par år senare, men det förändrade inte grundinställningen till ett bevarande av huset. Kontakt togs även med Fastighetskontoret, ateljéföreningens hyresvärd, som alltså i sin tur hyr av fastighetsägaren. Fastighetskontoret har alltid fungerat bra som en diskussionspartner tack vare all erfarenhet och kunskap som finns där, men just i det här fallet blev det problem eftersom tidshorisonten låg åtta till tio år framåt i tiden och Fastighethetskontoret är vant att arbeta snabbt och kortsiktigt. Denna gång fanns det inga bra råd att få därifrån, bara ett ”vänta och se”

I efterhand är det tydligt att Kulturförvaltningen hade kunnat spela en viktig roll i början av processen. Eftersom wip:sthlm är en fristående ateljéförening, som bara fått ekonomiskt stöd genom Kulturförvaltningen vid enskilda tillfällen (för att investera i verkstäder och utställningsprogram), fanns inte någon god löpande kontakt. Föreningen hamnade utanför förvaltningens ansvarsområde, trots att dess storlek gör den viktig i förhållande till det begränsade utbudet av ateljéer i Stockholm.

Om wip:sthlm nämnts i Exploateringskontorets utlåtande, och att det därigenom skett en kommunikation med Kulturförvaltningen hade för- och nackdelar med en rivning av huset kunnat diskuteras av insatta tjänstemän med grepp om ateljésituationen i Stockholm. I dag finns en brist på ateljéer, och den kommer inom några år bli mycket större. Det finns även en stor brist på lämpliga lokaler med så pass rimliga hyror att de ska fungera för konstnärer. Här finns en förening med 83 ateljéer i ett hus i gott skick, byggt 1994, med specialanpassade lösningar byggda för över tio miljoner kr 2006. Hyran ligger på knappt 800 kr/kvm, vilket är långt under dagens nivåer, på ett kontrakt som skulle kunnat löpa till 2026. Eftersom wip:sthlm bara hyr drygt halva huset finns även möjligheter till fler ateljéer.

Ateljéhuset ger alltså möjlighet till ett stort antal av Stockholms konstnärer att arbeta i en god arbetsmiljö, i ett centralt läge med bra kommunikationer vilket ger bra möjlighet till utåtriktad verksamhet (t.ex. utbyggd utställningsverksamhet, föreläsningar och kurser, ateljébesök hos enskilda konstnärer, mer allmänt använda offentliga lokaler i huset, förutom den självklara restaurangen/caféet). Huset ligger precis vid pendeltågsstationen vilket gör möjligheterna ännu större. I stället väljer Stockholms Stad att prioritera de bostäder som kan byggas på denna yta. Detta är heller inte så konstigt eftersom ingen från början berättat om wip:sthlm för de som arbetat med projektet.

Fastigheten och tomträtten såldes sommaren 2014 till ett bostadsbolag, och under hösten 2014 kallades till samråd, där allmänheten och sakägare (de som är närmast berörda) ska kunna förmedla sina åsikter om planerade projekt. Föreningen lade stor vikt vid att formulera en presentation av sin verksamhet i vilken den krävde att huset skulle bevaras, vilket i det läget var för sent och inte spelade någon roll för planprocessen. Det fanns redan ett förslag för bebyggelsen, tomträtten var såld till ett bolag med vinstintresse i projektet och det hade arbetats med det hela under lång tid. Att i det läget göra ett omtag skulle ha kostat alldeles för mycket.

Efter samrådet började ateljéhuset på allvar ta tag i sin egen situation. Eftersom perioden sammanföll med valet var det svårt att ta kontakt med politiker under sommaren, men medlemmar i styrelsen var på plats i kulturborgarrådets arbetsrum redan innan han hunnit packa upp sina flyttkartonger. Det var början på en bra kommunikation, där föreningen mötts med respekt och samarbetsvillighet, även om frågan om ett bevarande av huset anses dödfödd. Framförallt finns i dag ett bra samarbete för att hitta en passande ersättningslokal.

Men kontakten med många olika politiker tydliggjorde också de brister som finns i samarbete runt kulturfrågor mellan alla olika förvaltningar och nämnder som tillsammans styr Stockholm. Så länge kultur ses som en extrafråga som har låg status kommer t.ex. ingen ändring i direktiven till Exploateringskontoret att ske.

Sammanfattningsvis kan situationen beskrivas som ett onödigt slöseri med resurser pga. bristande samarbete och kommunikation. Att riva ett ateljéhus som fungerar bra och fyller ett stort behov och som måste ersättas av ett annat liknande som är svårt att hitta och dyrt att anpassa bara för att ingen tänkt på frågan från början, kan bara ses som ett stort resursslöseri.

Anna Ridderstad. Foto: Ellinor Collin

Några lärdomar till oss själva och våra kollegor

Årstabergsmodellen har varit ett välfungerande sätt för konstnärer och en kulturengagerad kommun att organisera ett ateljéhus. Men tydligt är att wip:sthlm borde ha varit mer aktiva i och med de förändringar som var på gång. Här några lärdomar:

  • Skapa en bra rollfördelning. Staden har genom att gå in som hyresvärd tagit förhandlingarna med fastighetsägaren, stått som garant för hela hyreskostnaden och kunnat garantera en rimlig hyresutveckling. Konstnärerna har själva organiserat och tagit ansvar för driften av huset och har hela tiden betalat hela hyreskostnaden.
  • Ha självtillit. Ateljéföreningen borde ha drivit på själva i stället för att förlita sig på andra aktörer.
  • Var proaktiv. Om det funnits en löpande kontakt med Kulturförvaltningen hade kanske något kunnat ändras i början av planprocessen, men då enbart om någon på förvaltningen verkligen velat göra skillnad och stå upp mot de mycket resursstarkare enheterna Exploaterings- och Stadsbyggnadskontoret.
  • Ha framförhållning. Ateljéhusets styrelse har haft kontakt med många politiker och tjänstemän, vilket är bra eftersom det har ökat synligheten för både föreningen och ateljéfrågan i allmänhet. Men det är svårt att ändra riktningen på en planprocess som gått så långt, särskilt med tanke på de ekonomiska värden som ligger i vågskålen pga. dagens bostadssituation i Stockholm. Dessutom tar demokratiska processer tid. Följ upp genom att höra av dig regelbundet, så att saker inte avstannar. Tänk också på att val innebär nya politiker på posterna, så försök att ha kontakt med både majoritet och opposition.
  • Nå ut. Informera brett, till många politiker och tjänstemän på alla nivåer. Sprid en positiv bild av verksamheten, gärna med ett genomarbetat informationsmaterial med både text och bilder som är lätt att ta till sig. De flesta svarar på mail, det är enklare än telefon för någon som är upptagen. Har ni väl fått kontakt med en bra person kan den ofta lotsa er vidare om det är något särskilt ni vill framföra.
  • Dra in media när det behövs. Journalister vill göra nyheter och spetsar gärna till saker, direkt kommunikation är oftast mycket bättre. Ibland kan det vara nödvändigt, t.ex. om ett löfte sviks eller det helt saknas gehör för er situation. Var då noga med citat (be att få se citat innan publicering) så att situationen inte förvärras. Ger rapporteringen en felaktig bild, hör av er till journalisten så att det blir en uppföljning och kontakta politikern/tjänstemannen om .
  • Nätverka med andra. Ensam är aldrig stark, leta upp de som kan ge tips, hjälp och stöd.

Att arrangera möten med förvaltningarna och politikerna

  • Bjud in proaktivt. Det personliga mötet är viktigt. Visa verksamheten, småprata lite, ta upp era frågor och bjud på fika i välstädade lokaler. Var två eller tre stycken som tar emot. Se det inte som tillfällen för att kräva viktiga besked, utan mer som ett sätt att upprätthålla kontakten.
  • Var förberedd. Tänk alltid era budskap och argument i förväg och utgå från att personen du pratar med kanske inte är insatt i den värld du lever i. Passa tider och kolla hur lång tid som finns för ett möte, så ni hinner med de viktigaste frågorna.
  • Var tydlig. Ställ frågor som kräver tydliga svar, det öppnar för en bra kommunikation. Ha samtidigt tålamod med att den kommunala världen är komplicerad med många instanser som samverkar. Ett tydligt svar kan vara svårt att ge, men frågan ska ställas ändå.
  • Var konstruktiv och positiv. Visa öppenhet för nya lösningar och respektera det som görs för att hjälpa till. Var noga med att tacka för hjälpen när någon gjort något för er fråga, och ta hand om det förtroende som finns.
  • Var skarp. Visa att du företräder något värdefullt genom att vara tydlig med var gränserna går. Gör det i en bestämd men konstruktiv ton. Kommer det upp ett förslag som är helt uppåt väggarna, visa skepsis utan att förlora humöret och ta upp det hela på ett välformulerat och genomtänkt sätt lite senare. Ofta bygger märkliga förslag på okunskap, och det är ert ansvar att föra ut kunskap om verksamheten.
  • Planera för en uppföljning. Försök att komma överens om ett datum för eventuell återkoppling från mötet och när nästa möte ska hållas.
  • Följ upp mötet. Skicka ett tack-mejl, bifoga minnesanteckningar från de ev. överenskommelser ni gjorde och även era förslag och argument.
Stockholms Stad har dragit in enorma pengar på att sälja tomträtter till bostadsbyggande utan att ha ett holistiskt perspektiv på stadsutveckling. Det går inte att efteråt tvinga en kommersiell aktör att minska sina vinstmarginaler för att t.ex. bevara ett ateljéhus - den viljan måste finnas med från början. 

En vision för framtiden

I dag finns tydliga formuleringar från den politiska majoriteten i Stockholm stad om nödvändigheten i att förbättra villkoren för kulturen när det gäller ateljélokaler och annat som möjliggör konstnärlig produktion. Det finns också en målsättning om att lokaler för kultur i olika former ska planeras in i alla nybyggda bostadsområden (Sthlms Stads budget 2015, sid. 155-156, budget 2016, sid 139). För att detta ska bli verklighet och inte bara fina ord krävs att det finns en bättre förståelse för kulturens och framförallt det fria kulturlivets roll i skapandet av en stad. Att investera i goda villkor för kulturlivet måste bli lika självklart som att investera i idrottsanläggningar.

Stockholms Stad har dragit in enorma pengar på att sälja tomträtter till bostadsbyggande utan att ha ett holistiskt perspektiv på stadsutveckling. Det går inte att efteråt tvinga en kommersiell aktör att minska sina vinstmarginaler för att t.ex. bevara ett ateljéhus - den viljan måste finnas med från början. En bra start är att kulturfrågor får finnas med på ett lika tidigt stadium som när antalet möjliga lägenheter räknas ut, och att frågan sedan bevakas hela processen igenom. Allt för ofta finns det i dag goda intentioner från början, som sedan skalas bort en efter en när andra poster i ett byggprojekt drar över budgeten. Kulturförvaltningen borde ha en sådan bevakande funktion, och även kulturborgarrådet som för närvarande även är stadsbyggnadsborgarråd.

Anna Ridderstad

Konstnär och fd ordförande för wip:sthlm

Anna.ridderstad@gmail.com
www.wipsthlm.se

Maj 2016