På DN debatt: "Bättre att konstnärerna arbetar med konst"

KRO/KIF i DN debatt om Konstnärernas villkor
FÖRFATTARE: 
Katarina Jönsson Norling och Sanna Svedestedt
Datum: 
onsdag, juni 10, 2015
PUBLIKATION: 
DN debatt
I sin regeringsförklaring 2014 slog Stefan Löfven fast att ett samhälle behöver demokratisk tillväxt och för det krävs en fri kultur och fria konstnärer. Knappt fyra månader senare intog kulturminister Alice Bah Kuhnke samma talarstol i riksdagen och utlovade en nationell handlingsplan för den gravt underfinansierade bild- och formkonsten, ett besked som inte kom en dag för tidigt.

Den konstnärliga friheten hotas i dag från flera håll. Många konstnärer, som gestaltar företeelser i samhället och utmanar normer, lever under ständiga hot. Vi ser också en oroväckande trend där politiker i högre grad styr över konstens innehåll och sätter principen om en armlängds avstånd ur spel. Under de senaste åren har det dessutom blivit allt svårare för professionella konstnärer att försörja sig på sin konst. Det är inte bara ett hot mot den fria konsten utan också mot demokratin.

Men trots att förhandlingar om höstens budget redan pågår har vi än så länge inte sett någon handlingsplan för bild- och formkonsten. Konkreta förslag för hur konstnärernas situation ska förbättras har än så länge uteblivit. För att underlätta regeringens arbete presenterar vi därför en ny granskning. Den visar hur mycket, eller snarare lite, av statsbudgeten som lyckas tränga sig igenom kulturbyråkratin och bli reella investeringar i bild- och formkonst.

Intresset för den samtida bild- och formkonsten har aldrig varit större. Investeringar görs i konsthallar, både privata och offentliga. Konstscenen är i själva verket en av Sveriges viktigaste besöksnäringar. Det är nästan dubbelt så många som besöker en konstutställning på ett museum eller en konsthall årligen än som går på en match i Svenska Hockeyligan och Allsvenskan tillsammans. Trots detta går väldigt lite av pengarna till de enskilda konstnärerna.

Efter att kulturutredningen presenterades 2009 skrev författaren Niklas Rådström i DN att ”Det är förbluffande att just de frågor som präglat den offentliga kulturpolitiska debatten – yrkesverksamma konstnärers ekonomi, konstens autonomi att definiera sig själv, den av nya medier hotade upphovsrätten etc – i så stor utsträckning förbigås i utredningen.” Sex år senare kan vi skönja resultatet av denna kulturpolitik. Några siffror:

  • Medan både statens och regionernas kulturutgifter har ökat mellan 2010 och 2013 har investeringarna i bild- och formkonsten och kulturskaparnas villkor sjunkit.
  • Bara två procent av statens försiktigt tilltagna kulturbudget investeras i produktion av bild- och formkonst och upphovsrättsliga ersättningar år 2013. Detta trots att konsten är det kulturområde som har flest professionella utövare och störst andel kvinnor.
  • Endast 28 procent av svenska museer betalar konstnärerna de mycket anspråkslösa minimiersättningarna enligt det statliga utställningsavtalet. Få av museerna ersätter konstnärerna för nedlagd arbetstid trots att många lägger ned månader av arbete inför en utställning. Av de totala lönekostnaderna på museer går endast ett par promille till konstnärerna.

Det finns ett djupt rotat systemfel i kulturpolitiken. Medan kulturbyråkratin och institutionerna försörjer tusentals personer är det få konstnärer som kan leva på sin konst. Att antalet konstnärer och konsthantverkare som staten utexaminerat vid konsthögskolorna har ökat med 171 procent på fem år, gör de här kulturpolitiska prioriteringarna ännu svårare att förstå.

Resultatet ser vi bland annat i 2014 års stora konstnärsenkät. I den framgår att de blygsamma inkomsterna för majoriteten av de professionella konstnärerna sjunker över tid. Fler jobbar i dag med annat än konsten än för sex år sedan. Sveriges välutbildade konstnärskår tar alltså jobb i välfärdssektorn och i handeln istället för att vara verksamma som konstnärer och tränger därmed bort andra arbetssökande. Det är en usel kulturpolitik och en lika usel sysselsättningspolitik.

Även om konsten inte behöver rättfärdigas genom att påvisa andra samhälleliga värden än de rent konstnärliga (något som alla svenska riksdagspartier håller med om) är det ändå värt att påminna om dessa. Både regering och riksdag omger sig av konsten, precis som många företag, och i många svenska städers och kommuners turist- och informationsbroschyrer är det den offentliga konsten som visas upp. Varför? För konsten berör, den talar med oss, slår broar mellan människor, tid och rum. Bildkonsten ger oss ett språk när orden inte räcker till. Eller som FN slår fast i en rapport om konstnärliga rättigheter: ”en fri konst är en central del av demokratin och för vår förståelse av att vara människa”.

Professor Pier Luigi Sacco, en av världens mest efterfrågade experter på kultur och ekonomi, menar att kulturen är på väg att bli en systemöverskridande råvara i allt ekonomiskt värdeskapande och en av de viktigaste faktorerna för att skapa nya jobb. Kanske är det delvis det som två forskare vid Handelshögskolan i Göteborg har fått syn på när de räknat på det samhällsekonomiska värdet av konst- och kulturupplevelser. Deras undersökning av Nordiska Akvarellmuseet visar att varje offentligt satsad krona genererar ett tjugo gånger större samhällsekonomiskt värde.

Det är, Alice Bah Kuhnke och Stefan Löfven, hög tid att gå från ord till handling. I vår nya granskning ”Den samtida konsten och den ovilliga staten” fyller vi färgburken med trettio politiska verktyg och ett färdigt budgetförslag. Investera i framtiden genom att satsa minst en procent av statsbudgeten i kultur och skapa fler konstnärliga offentliga rum. Stärk bildupphovsrätten och stimulera efterfrågan på konst och konsthantverk. Använd morot och piska för att få offentliga museer och konsthallar att betala anständiga ersättningar till konstnärer och anpassa trygghetssystemen till konstnärernas arbetsmarknad. För att skapa en nationell handlingsplan som kan göra verklig skillnad behövs alltså åtgärder på andra ansvarsområden än kulturministerns; det är nödvändigt med en samordnad politik som även inbegriper finans-, närings-, social- och justitiedepartementen.

För att nå det nationella målet om att »Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling«, brådskar det med en omstart för den svenska konstpolitiken. Vilka skarpa förslag har regeringen?

Katarina Jönsson Norling, riksordförande Konstnärernas Riksorganisation
Sanna Svedestedt, ordförande Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare

Här finns rapporten.