Alla var där

TEXT: 
Karolina Modig
BILD: 
Johan Lindskog/Absolut Art Award/Part Projects
När den internationella konstmaffian samlas skapas möjligheter till viktiga karriärkliv som knappast ges i något annat sammanhang. Om du är bra på att mingla, vill säga. Karolina Modig åkte till Venedigbiennalen för en fördjupning i nätverkandets konst.

 

Årets Venedigbiennal har tema ”Viva arte viva” – leve konsten! Curatorn, franska Christine Macel – till vardags chefscurator på Centre Pompidou – valde efter förra årets biennalens politiska fokus att hylla skaparprocessen och hantverket. Det är den 57e biennalen i ordningen, det är min första. Jag anländer till öppningsdag nummer två av tre; under tre dagar kan branschfolk och särskilt inbjudna hänga runt innan kreti och pleti släpps in. I trädgården Giardini, ett av biennalens huvudområden, finns huvudpaviljongen och nationspaviljongerna, vars utställningar inte behöver hålla sig till det övergripande temat. Det märks, för här är det politiskt så det förslår.

De senaste två åren har jag besökt flera konstmässor runt om i världen. Jag har förstått att Venedigbiennalen är något speciellt, och väl på plats står sig de kommersiella mässorna onekligen ganska slätt. Delvis för att den kommersiella aspekten inte är uttalad. Visst försiggår handel även här, men det är inte huvudsyftet. Det är skönt.

Även öppningsdagarna är annorlunda mot mässorna. När en kortare mässa öppnar för allmänheten är köerna milslånga. Det gör öppningsdagarna för bransch, VIP-folk och media lugna i jämförelse. Venedigbiennalen varar ända till november, vilket sprider ut besökarna och istället gör öppningsdagarna till de mest packade.

- Ibland är det bättre för upplevelsen av konsten att komma utanför öppningsdagarna. Men å andra sidan händer det mer under dem, säger konstnären Mikael Olsson som besöker Venedigbiennalen för sjunde gången.

Mikael Olsson är fotokonstnär, representerad i Sverige av Galerie Nordenhake och aktuell med en liten roll i Ruben Östlunds Guldpalmsbelönade film The Square. Han beskriver Venedig som en speciell plats där avsaknaden av bilar, det behagliga klimatet, den goda maten etc. gör att man lever och tänker annorlunda. Här, liksom på alla stora internationella konstevent, lever nätverkandet glada dagar under öppningsdagarna, då ”alla” är på plats. 

- Man tar en båttur, går fel, frågar efter vägen, hjälper någon – alla är generösa och under öppningsveckan träffar man en massa roliga människor i spontana, ibland smått osannolika möten. Ska man ta in Biennalen biennalen bör man vara öppen, och det även mot andra besökare. Man tar en lunch och börjar snacka med någon vid bordet bredvid, säger Olsson.

Vid lunchtid på torsdagen (öppningsdag två, när de flesta redan varit här i minst ett dygn) invigs Nordiska paviljongen, curerad av Moderna MuseetsMalmö Konsthalls Mats Stjernstedt, utsedd av Moderna Museet. Nordiska paviljongen ligger i Giardini och strax innan det hela drar igång byter jag några ord med Birgitta Rubin, redaktör och kritiker på Dagens Nyheter.

– Jag har besökt Venedigbiennalen närmare tio gånger, den första gången var på nittiotalet. Största skillnaden från då är att det nu är svårare att hinna se allt. Förr om åren var mina kritikerkollegor på plats i närmare en vecka och hade flera dagar på sig att skriva. Jag har två, högst tre dagar på plats och bara en skrivdag. Jag kan omöjligt se allt och måste välja hårdare. Under öppningsveckan blir det lätt långa köer och paviljongerna med de längsta köerna måste man ibland prioritera bort.

Men att åka till Venedig under pressdagarna är nödvändigt för rapporteringen och nätverkandet sker mer eller mindre naturligt. Som kritiker har hon aldrig haft en plan för vilka hon måste nätverka med eller träffa.

– För konstnärer, curatorer och, gallerister etc. skulle jag säga att den här typen av event och de nätverksmöjligheter de medför är helt nödvändiga, om inte livsviktiga. För mig är kontaktskapandet en pågående del av jobbet, det sker hela tiden och är nödvändigt för att hålla sig uppdaterad, säger hon.  

Konstnären Julius Göthlin deltar i samlingsutställningen Personal Structures” en bit ifrån biennalområdena, i ståtliga byggnaden Palazzo Mora. Göthlin menar att nätverksaspekten blivit allt viktigare de senaste åren, till hans egen frustration.

- Vissa gillar ”small talk” och att stå i centrum, jag är inte så bra på det. Men att nätverka har blivit viktigare för varje år som går, jag skulle säga att det är där mycket avgörs. Det är väl så inom alla branscher, men kanske i synnerhet inom konst. I Venedig är möjligheten att mingla med gallerister större än på kommersiella mässor tack vare att fokus inte ligger på att kränga konsten. Det gör att stämningen blir lugnare.

Klockan tolv verkar varenda svensk som är i Venedig ha samlats utanför nordiska paviljongen. Jag dras själv in i handskakningarna, kindpussarna, kramarna, och märker att hälsningen ofta är ett litet steg mer intim än hemma. Ett kort ”hej” hemma blir ett längre samtal här, en handskakning blir en kram eller en kindpuss. Här enas vi rätt och slätt i att vara från Sverige. [SC1] Mitt eget nätverkande är inte det minsta planerat, men det finns mycket att ramla in i. Sådant som kan göra det lättare att få till en framtida intervju eller ett tips om en person man bör träffa. En utökad tillgång till de stängda rummen.

Smartare folk pratar såklart inte bara med de svenskar de redan pratar med hemma. Konstnären Maja Gunn är, som de flesta, på plats i första hand för konstupplevelsen och inspirationspåfyllning. Som lika delar konstnär och modedesigner får hon gott om relevant påfyllnad från de många textila verk som fyller utställningshangaren Arsenale. Hon har ingen uttalad nätverksstrategi, men pratar hellre med personer för att de håller på med saker hon själv är intresserad av än för att de råkar komma från Sverige.

Vad är dina bästa nätverkstips på internationella mässor/biennaler?

POWER EKROTHcurator och konstkritiker
- Undvik alla former av fjäsk brown-tounging och namedropping namndroppande – det är genomskinligt och du riskerar att bli fett dissad efteråt.
​- En blue-chip gallerist sa en gång till mig under Art Basel: "De bästa affärerna görs inte i båsen under mässan, utan på dansgolvet eller i toalettkön på partyt efteråt." Så: släpp sargen och gå ut! Sömn är mycket överskattat.
- Strunta i om du inte är bjuden på just "den där" viktiga festen. Där du är, är också den roligaste festen! 
- Slumpen är din bäste vän i nätverkandet. Kön till Pierre Huyghes konstverk i Münster (Tyskland) i somras tog två och en halv timma och blev för mig den i särklass bästa källan till nya spännande bekantskaper. 

ALIDA IVANOVcurator
Jag växlar ganska mycket mellan att vara den tysta observatören och minglaren från helvetet, men försöker alltid att visa intresse för personen jag har framför mig. Ofta är det bra att ha mycket förkunskap eller att vara påläst om vem/vilka man träffar. Är det en konstnär, curator eller who ever som du vet har gjort något som du tycker om, är det bra att säga det som inledning till samtalet. Det visar både respekt och uppskattning för personens arbete.
En annan grej som är viktigt när man åker på mässor och biennaler är att vila upp sig inemellan. Jag brukar alltid försöka göra något som inte är konstrelaterat. Någon gång när jag var i New York passade jag på att gå på Intrepid, ett armémuseum på ett stort hangarfartyg. Helst ska man göra det själv, för att vila hjärnan.

FRIDA FJELLMANkonsthantverkare
Jag är själv ingen stjärna på att nätverka, men ett bra tips är att hålla huvudet högt, undvika att få migrän och att hålla bra nivå på champagneintaget. Annars är det ju det här vanliga som att försöka vara sig själv och komma ihåg varför man egentligen är där. Sköna skor! (Som kanske är snygga också.) Jag har lätt för att ”springa iväg” så fort jag ska vara på plats, så ett tips är också att faktiskt vara på plats – tidigt eftersom det är då alla seriösa kommer. En annan sak som jag märkte den här gången var att alla frågade efter visitkort. Jag trodde inte att folk körde med kort längre så jag hade inte ett enda. Men kort (fysiska visitkort alltså) är verkligen bra att ha!

ÅSA JUNGNELIUSkonsthantverkare
Angående nätverk är det en smaksak om det känns relevant att vara på öppningar eller inte. På mässor är det viktigare eftersom de pågår under så kort tid. Men för mig är huvudsaken att besöka biennalerna, då det inkluderar en i samtalet om konst. Om jag skulle välja en händelse som blir som ett tvärsnitt av samtidskonsten idag väljer jag documenta i Kassel. Kanske lite förutsägbart, men som boende i Europa är det logiskt.

ANTON ALVAREZkonstnär
Att ha som målsättning att nätverka eller att försöka knyta nya viktiga kontakter när man åker iväg tror jag skulle göra en lite galen. Det är liksom roligare om man går på fester för att träffa kompisar och bekanta man inte sett på länge. Men ibland kanske det är bra att försöka anstränga sig lite. I samband med Frieze i London för två år sedan var jag på en privat lunch på en kanalbåt. Det var ett långbord med max 20 gäster. En av gästerna var rapparen A$AP Rocky. Jag ångrar än idag att jag inte vågade gå fram och ta en selfie med honom... 

- Jag har bott i USA i många år. Under förra biennalen drogs jag framförallt till internationella kontakter, flera som jag etablerat i New York. Som kontrast till det blir exempelvis invigningen av den nordiska paviljongen en mötesplats för en väldigt svensk klick, vilket också är kul. Trots att alla är del av samma konstbubbla blir det ändå en stor mix av folk eftersom biennalen är så internationell. Jag uppskattar också att det inte bara är konstfolk som hänger runt här, utan att biennalen lockar en relativt bred publik, säger Maja Gunn.

Nordiska paviljongens invigningstal avslutas av Mats Stjernstedt, som blir vänligt attackerad av folk som vill gratulera och berömma. Han ser biennaler, mässor och dylikt som platser där man kan få information som man annars inte kommer åt. Att vara på plats ger kunskap på ett helt annat plan än den man får genom sekundär information.

- Det är uppenbart att mässor och biennaler får ett slags församlande funktion för samtidskonsten, säger Mats Stjernstedt.

Mats Stjernstedt är på Venedigbiennalen för femte gången. Arbetet med nordiska paviljongen bygger delvis på de erfarenheter och kontakter han samlat på sig från tidigare besök.

Alla jag pratar med är noga med att betona att de är på plats för att uppleva konsten först och främst. Trots att samtalen landar i att vikten av nätverkande är väldigt stor, verkar det ligga långt inne att erkänna det. Ibland tycks frågan vara rent stötande. Power Ekroth, curator och konstkritiker, förklarar:

– Det är liksom lite skämmigt att nätverka. Bittra konstnärer brukar gärna håna andra konstnärer eller curatorer när de åker till öppningarna av Venedig eller någon annan större utställning och tycks ha förväxlat nätverkande med rövslickeri. Låt oss vara tydliga – rövslickeri existerar i konstvärlden, men det är inte samma sak som att nätverka. Att uppsöka och lyssna på andra intresserade i samma bransch med en öppenhet och nyfikenhet är att nätverka, säger hon.

Caroline Elgh Klingborg är curator på Bonniers Konsthall i Stockholm. Hon besökte Venedigbiennalen första gången som student, då i egen regi och långt senare än under öppningsdagarna. Sedan dess har möjligheterna till nätverkande och mingel ökat.

- Sidoarrangemangen och festerna kan vara viktiga, särskilt om det berör projekt som man redan är engagerad i på olika sätt, är intresserad av eller skulle vilja jobba med i framtiden. Eftersom ”alla” är här är det en bra yta att träffa människor på. Samtidigt är också ”alla” här, man ska se mycket och träffa många så alla är också ganska stressade.

Om man vill komma in i mingelkretsarna är hennes tips att hänga runt, se vilka som rör sig, hälsa på människor och lära känna några nya namn.

För att få tillgång till många av eventen är det dock tydligt att det mest är inbjudningar som gäller, och då gäller det att känna rätt person eller jobba på rätt ställe. Något som blir uppenbart för mig redan samma kväll. Svenska galleriet Andréhn Schiptjenko arrangerar en fest för konstnären Xavier Veilhan som de representerar. Xavier Veilhan är konstnären bakom årets franska paviljong, så en fest är naturligtvis rimlig. Men varken jag eller min vän är bjudna. Alla ska gå både på den festen och på ett mingel som arrangeras av Moderna Museet. Är vi bjudna på det? Nej. Vi pendlar mellan frustration, bitterhet och osäkerhet inför våra positioner, som uppenbarligen inte är värdiga dessa inbjudningar. I ett försök att ta kommandot över situationen tonårsflörtar vi in oss på en fest på Fondazione Prada och strandar inneslutna i någon typ av konceptuellt videoverk. Det funkar fint det med, även om nätverkandet den här kvällen inte sträcker sig längre än till oss själva och två kärlekskranka venetianer i tjugoårsåldern.

På fredagskvällen är vi däremot bjudna till ”rätt” event. Absolut Art Awards anordnar drink och middag på lyxhotellet Bauer Hotel. De ska presentera årets vinnare av konstnärs- och konstskribentpriset och tyska Anne Imhof vinner konstnärskategorin. Hon har dragit med sig sina performance-kids till minglet, de som medverkar i hennes verk i tyska paviljongen. De ska äta middag tillsammans med den samlade svenska konsteliten och lyckas få hela middagen att förvandlas till en scen i en skruvad italiensk farsfilm. Tyskarna vägrar att anpassa sig till bordsplaceringen, flyttar runt i rummet och lämnar i omgångar lokalen. Servitörerna skriker, nytillkomna gäster gör dramatiska utspel och vägrar underordna sig konventionella normer. Det hela är mycket underhållande och minglandet håller högsta klass. Mikael Olsson är en av gästerna på plats.

- Det funkar väldigt bra här för att det är Venedig. Det är klart att det är lättare på ett sådant här event där många är samlade, men ibland räcker det att prata i fem minuter med någon som känner någon i kön till en utställning. Tycker båda att det verkar intressant fortsätter det förhoppningsvis till något annat sedan. De flesta vill ju kommunicera, precis som i det vanliga livet.

Mikael Olsson avslutar:
- Och i slutändan är det ändå framför allt konsten som ska kommunicera.