Bigert & Bergström

TEXT: 
Sara Abdollahi
BILD: 
Margareta Bloom Sandebäck
Att vara två har varit ett framgångsrecept för Mats Bigert och Lars Bergström. KONSTNÄREN har träffat en trettioårig konstnärsduo och pratat om klimatkonst, 90­talet och att vara en produkt av sin tid.

På golvet i Bigert och Bergströms studio, ett stenkast från Odenplan i Stockholm, ligger en uppstoppad, 100 år gammal smutsig isbjörn, med döda ögon och med bildäck vilandes mot sig. Den har legat undangömd på Biologiska museet och skrämt barn i årtionden innan museichefen lånade ut den. Kanske kommer den snart ingå i ett verk, det skulle passa bra – bjässen under däcken är en nästan överdrivet bokstavlig bild av klimathotet som så många av Bigert och Bergströms verk kretsar kring. 

Bigert och Bergström har för konstvärlden blivit ett enda namn, ett enda konstnärskap (de själva kallar varandra enbart vid efternamn), de har arbetat tillsammans i tre decennier. 

Vårt samtal börjar innan jag har hunnit ställa någon fråga. Mats Bigert berättar att de precis har godkänt sista materialet till en stor bok. Boken ges ut av Art and Theory och medverkande är skribenter som exempelvis författaren Aris Fioretos. Syftet med boken är att göra ett slags bokslut över 30 års arbete.

Bigert: Nu sanerar vi, nu sopar vi igen, nu börjar vi om på ny kula. Nu samlar vi material för nästa 30-årsbok.

Bergström: Jag tycker att vi redan nu ska börja planera vilka verk som ska vara med i den boken, sedan gör vi dem på datorn med mått och kostnadskalkyler. Vi kan också skriva in vad de ska handla om. Vi planerar så många verk att de räcker i 150 år, så kan vi fånga samtiden som döda. 

Bigert och Bergström är noggranna med att de inte vill att fokus ska hamna på deras personer. Konsten som sådan är det väsentliga för dem, och den skapas ofta i samarbete med forskare och teoretiker, och är ganska frånkopplad dem som personer. 

Jag uppfattar att ni ser konstnären som död, att det är verket som lever? 

Bigert: Många av våra verk kan göras av någon annan. Vi måste stå för idéen men andra kan lika gärna utforma den. Den klassiska mytologin med konstnären som ensam upphovsman är fetischerad därför att det mesta i dag är massproducerat och tillverkat av maskiner. 

Jag tror myten om det ensamma geniet är på väg att dö ut. Det är hur idéen utvecklas i ett samarbete som är det väsentliga.

I ett samhälle som är så jag-fixerat, hur lyckas ni hålla er utanför de ramarna?

Bigert: Jag tror myten om det ensamma geniet
är på väg att dö ut. Det är hur en idé utvecklas i ett samarbete och genom dialog som är det väsentliga, inte upphovspersonen. Vi jobbar undersökande och ibland kommer vi in på områden som vi inte känner igen oss i, och då samarbetar vi med forskare, tekniker, sociologer och andra som ger oss input. Vi håller på med ett projekt nu där vi samarbetar med meteorologen Sverker Åström från SMHI. Han tillför sin del, vi tolkar och associerar, och då uppstår det någonting nytt.

Bergström: Det unika är idén och genomförandet. Det som händer när man är mer än sig själv när man jobbar är att man kommer till en viss utveckling av en idé. Vi bollar saker och hamnar i insikter som vi annars inte skulle kommit fram till – man rubbar sin egen föreställning om någonting. När det fungerar som bäst har man ett gemensamt starkt mål som man försöker komma fram till. Som hade blivit något annat om man varit ensam på sin kammare. 

Hur skapar ni så att det känns rätt för var och en av er men också för er tillsammans?

Bigert: Det som är intressant nu när vi sammanfattar de här 30-åren av arbete med våra verk är att verken inte känns daterade. Det kan bero på att vi inte är så djupt personligt engagerade i verken. Det är inte vi som individer, utan framförallt idén och konceptet, som står i centrum, och nästan allt vi gjort har utförs i samarbete med andra människor.

Vad driver er i skapandet?

Bigert: Viktiga samhällsfrågor som förstärkts över tid. Till exempel miljö-och klimatfrågan som vi intresserat oss för sen slutet på 80-talet och början på 90-talet, vilket utvecklats till ett brännande och akut tema som idag påverkar hela samhällsdebatten. Här har vårt skapande påverkats av vår omgivning. Vi är en väderstation i samtiden som plockar upp förändringarna i atmosfären och processar dem. 

Bigert och Bergströms konstnärskap sträcker sig över en rad olika uttryck och sammanhang. De gör offentliga gestaltningsuppdrag, utställningar, och filmer. Eftersom samtidskonstscenen är så liten, har mångkonstnärskapet blivit en överlevnadsstrategi, menar de.

 

Bigert: Konsten styrs av en liten elitstyrka av curatorer och förmögna människor – folket kan aldrig påverka så att du får en utställning på Moderna museet. Systemet kring konsten är så hermetiskt slutet till skillnad från musik, lm och litteratur där publiken har inverkan på vilka verk och personer som kommer fram. 

Ni får många offentliga gestaltningsuppdrag. Hur skiljer sig de verken från andra verk ni gör? 

Bigert: I offentliga uppdrag är ramarna så tydliga, därför är de så roliga att göra. Det är ett visst rum som kanske har en viss funktion i ett visst hus. För oss är rummet väldigt viktigt. 

Ett tidigt verk där just rummet står i centrum är Klimatkamrarna, som fick stor uppmärksamhet
i början av 1990-talet. I en serie skulpturala rum skapade Bigert och Bergström artificiella klimat, besökarna utsattes bokstavligen för de olika väderlekarna.

Bigert: När Klimatkamrarna växte fram ville vi skapa en egen arkitektur där rummet i sig var ett konstverk som man gick in i, som skulle se likadant ut var du än placerar det.

Hur är det att ställa krav på uppdragsgivare som en duo?

Bigert: Ibland kör vi bad cop, good cop. Vem som är vem skiftar beroende på situationen. Ibland har man en dålig relation med någon i ett projekt och då kanske någon av oss tröttnar, då tar den andra vid. Man blir starkare av att vara två när man förhandlar, orkar ta sig an svårare uppgifter. När det går åt helvete så är man inte ensam.

Många som jobbar med konst och kultur kämpar med ekonomin, hur har ni gjort för att få det att gå runt?

Bigert: Vi har kämpat stenhårt. Sedan har vi haft turen och skickligheten att vinna offentliga tävlingar vilket har finansierat vår verksamhet. Även filmerna som vi har gjort där både SFI
och SVT varit huvudfinansiärer har bidragit. Vi har haft tur att få stora offentliga uppdrag som genererar pengar. För vi är ju två personer och då är det inte helt enkelt att få det att gå runt. Vi har varit nära krasch två eller tre gånger, men vi har haft tur och blivit räddade. Men jag kommer aldrig glömma när vi var på Soc. Vi hade inte ett öre kvar och hade samtidigt vunnit tävlingen om att få
göra svenska paviljongen till världsutställningen i Lissabon -98. Vi skulle representera Sverige i världsutställningen och där var vi på Soc! Det var under sommaren och vi hade ingenting. Slutligen fick vi 3 000 spänn var och överlevde. Sen jobbade vi med Lissabonprojektet ett år och fick sämst betalt av alla.

Bergström: Det är ett trixande och fixande när man inte vet vad som händer om tre månader och kontot börjat sjunka. Det är ju inte heller så enkelt att vi kan välja att till exempel göra en film för att få in pengar – film tar ju väldigt lång tid.

Vad har filmskapandet betytt för er?

Bergström: För oss är film ett ypperligt medium för att utveckla våra konstnärliga ambitioner. Redan från början har vi gillat att forska om saker och ting, att samla material. Som med Klimatkamrarna, då vi åkte på studiebesök till olika bibliotek och raritetssamlingar och fick ut manuskript. Det var ett detektivarbete som var otroligt kul, att hitta bilder från de speciella handtryckta böckerna som vi hade när vi gjorde våra glasskisser. Det där långsamma forskandet har vi tagit med oss i arbetet med våra filmer. Last Supper jobbade vi med under nästan nio år, eftersom researchen kring ämnet tog så lång tid.

Ser ni er själva som entreprenörer?

Bergström: Entreprenörsdraget nns på så sätt att om vi kommer på något som vi vill göra så försöker vi få det gjort.

Bigert: Entreprenör är ett belastat ord i kultursammanhang. Det handlar om en nyliberal syn
på konstnären som inte ska ta bidrag eller vara statligt finansierad. Det är andemeningen när man säger att konstnärer är entreprenörer och inte konstnärer. Det är politiskt problematiskt. Men jag håller med om det Bergström säger, att man som konstnär måste ha lite entreprenörsanda i sig för att förverkliga sina ideér.

Ibland kör vi bad cop, good cop. Vem som är vem skiftar beroende på situationen.

När skulle ni säga att era karriärer tog fart på riktigt? 

Bergström: Den största offentliga grejen vi gjorde som gav ringar på vattnet var en utställning på Galleri Lars Bohman 1992, Super Cells. Men även Klimatkamrarna bidrog till att våra karriärer tog fart. 

Bigert reser sig och tar fram tidningsurklipp från den tiden. Han visar artiklar från precis överallt, både svenska och utländska medier. I några av dem är de själva med på bild, välklädda i liknande utstyrslar och med hatt. Jag utbrister att de ser ascoola ut, som ”artister”, Varpå de brister ut i skratt och säger ”det är ju det vi är, artists”. Sedan undrar de om det jag egentligen menar är att de var snyggare förr. 

Bland klippen finns också en artikel som uppmärksammar deras första stora projekt som de gjorde efter konsthögskolan. På bilden står de uppställda, klädda i overaller. Biosfär III var en gigantisk installation som de gjorde i Oslo 1990. Inspirationen var ett stort vetenskapligt projekt kallat Biosfär II i Arizona, där en liten grupp människor flyttade in i en slags självförsörjande värld – ett utopiskt grönskande växthus. 

Ert samarbete började redan när ni gick på Kungl. Konsthögskolan. Hur var övergången från att skapa under skoltiden till att skapa i arbetslivet? 

Bergström: Vi var ganska aktiva under studieperioden vilket gjorde att det där med att lämna skolan och gå över till att göra utställningar på gallerier inte var ett jättehopp. Vi liksom gled över. Folk visste vilka vi var redan innan vi hade gått ut konsthögskolan. Vi stack ut, dels för att vi jobbade mycket; dels för att vi besatt en väldigt kraftfull energi. 

Bigert: Vi kom ut i en tid där allting hade kollapsat. Det var mitt i finanskrisen 1990. Under slutet av 80-talet hade folk stått i kö för att köpa konst, men nu stängde galleristerna ner. Då gjorde vi projektet Collapsed Gallery 1991. Vi hade fått låna en tom kontorslokal på Östgötagatan där vi startade ett galleri som hette Galleri Vy som man bara kunde uppleva utifrån på kvällarna. Galleriet var styrt med en timer så det behövdes ingen personal. I lokalens rum pulserade stora uppblåsbara volymer som sögs upp mot rutan. Hela rummet var performativt. Marknadens kollaps blev en omstart för konsten. 

Bergström: Man kan säga att om vi hade ställt ut på Galleri Lars Bohman när det var högkonjunktur så hade folk kanske köpt en massa konst av oss. Eftersom det inte hände kunde vi hoppa på nästa ekonomiskt omöjliga projekt. Vi hade inte dollartecken för ögonen, tänkte aldrig nu gör vi fem stora verk som säljer så att vi kan åka på semester.

Varför tror ni att människor dras till era verk? 

Bigert: Kanske för att de har ett drag av megalomani och vansinne? Eller för att de förhåller sig till aktuella samhällsproblem där klimatdebatten är ett exempel. Som nu när geo-ingenjörer ska bygga maskiner som ska motverka klimatförändringar och allt kraftigare vädersystem. Jag tror människor fascineras av våra verk kring dessa ämnen, och därför får vi möjlighet att fortsätta utveckla våra projekt. Men det finns också en dubbelhet som vi pratade om tidigare. Att göra projekt som drar in pengar så att vi sedan kan åka till Kebnekaise och försöka rädda toppen. 

Har ni tackat nej till uppdrag någon gång? 

Bigert: I slutet av 90-talet skulle Mc Donalds bygga ny restaurang på Kungsgatan och ville ha nåt cool projekt. Vi fick frågan om vi ville göra konst där, och svarade att om ni hänger upp fotografier med avrättade amerikanska fångar som valt en hamburgare till sista måltid, då kan vi göra det. Detta var medan vi jobbade på filmen Last Supper

Bergström: Vad det handlade om var att vi helt enkelt inte ville ha med dem att göra.

Har ni några anställda i er ateljé?

Bergström: Vi har haft anställda i många år. I vilken utsträckning beror på projektens storlek.
Vi har en grupp människor som vi samarbetar med, som vi har byggt upp en relation till som vi kan höra av oss till när vi behöver hjälp. Men visst skulle vi behöva någon som hjälpte till att sköta bokföring, beställa frakter och hämta saker, göra enklare hantverksmässiga prylar. Men det gäller att hitta någon som fungerar. Det är ett arbete i sig att ha någon anställd fem dagar i veckan. 

Bigert: Det verkar vara ett straff att vara företagsledare och komma till jobbet och behöva hålla 30 personer sysselsatta.

I era verk påminner ni om att vi håller på att förstöra världen. Kan konst rädda den? 

Bigert: Konsten kan göra skillnad genom att skapa bilder som andra former av uttryck inte förmår skapa och ge insikt i olika ämnen, system och världens konstruktion. När konsten gör något bra så förändrar den synen på någonting, så att man ser det på ett annat sätt. Så kan även lm och litteratur fungera, det är kulturens roll att processa och försöka skapa någon form av mening, vilket är svårt nu när allting går så fort. Som Zygmunt Bauman har påpekat handlar det om en kulturell laggning, kulturen tar lite tid, och framförallt konsten. Om allt går för fort och man inte hinner processa innan man spottar ut det, då blir det svårt att förstå världen. Där befinner vi oss nu. 

Bergström: Ibland undrar jag hur mycket det handlar om kulturkonsumtion för stunden. Ungefär som lösnummer av tidningar som man läser, glömmer och så kommer nästa grej. Förhoppningsvis gör man konst som lever lite längre och gör avtryck, som kan ta en frågeställning vidare både på ett poetiskt och sakligt sätt. 

Bigert: För att besvara din fråga: konsten kan inte rädda världen för världen går under om fyra miljarder år när solen sväller upp till en gigantisk röd jättestjärna och äter upp jorden. 

Bildtexter

  1. Bigert och Bergström i sin studio vid Odenplan i Stockholm.
  2. Kuvös, Klimatkamrarna, 1994. FOTO: Olof Wallgren
  3. Collapsed Gallery, 1991
    Under finanskrisen startade Bigert och Bergström Gallery Vy som bara kunde upplevas kvällstid och utifrån. FOTO: Lars Gustavsson 
  4. CO2 Lock-In, 2012
    Performanceverk och en skulptural installation som uppfördes under tio dagar i mars 2012. En serie fotbojor utformade som koldioxidmolekyler placerades ut på centrala platser i Stockholm. Skulpturerna är gjutna i återvunnet järn och väger 300 kg – samma mängd koldioxid som en genomsnittlig svensk släpper ut under en tiodagarsperiod. med anledning av den världsomspännande klimataktionen Earth hour.  FOTO: Charlie Drevstam
  5. Räddningsfilt för Kebnekaise 2016 Geo-engineering performance där 500 m2 skuggväv lades ut på Sveriges högsta bergstopp. FOTO: Bigert och Bergström.
  6. Stillbild från Last Supper, 2005
    Brian D. Price, ex-fånge och fängelsekock på Texas State Penitentiary in Huntsville, USA, är huvudpersonen i filmen om traditionen att låta dödsdömda fångar själv önska vad de vill äta som en sista måltid innan avrättning. 16 mm film och digital video, 57 minuter. FOTO: Charlie Drevstam
  7. Morgondagens väder, gestaltningsuppdrag på Stockholm central, 2012
    Morgondagens väderdata styr ljusinstallationen; här visas sol och klart väder, -5°. På uppdrag av: SLL Budget: 2 miljoner kronor varav cirka 500 000 kr var arvode till konstnärerna. 
  8. Toppen av ett isberg, 2017
    Datarendering av konstnärlig gestaltning för Nya Karolinska Sjukhuset, Stockholm. Verket invigs senare i år.
    På uppdrag av: SLL Budget: 1,8 miljoner kronor varav cirka 600 000 kr var arvode till konstnärerna.