Det blir allt mer angeläget att ta ställning för samtidskonstens existens-berättigande

torsdag, mars 23, 2017
SOFIA CURMAN
nummer av konstnären: 
För åtta år sedan genomlystes jämställdhetssituationen på svenska konstscenen i boken Konsten – så funkar det (inte) av genusvetaren Vanja Hermele. En av dess slutsatser är att jämställdhet i konsten inte stadigt går framåt, utan att det politiska klimatet i övrigt påverkar även hur konstvärldens aktörer ser på representation.

Något att tänka extra på nu när högerpopulistiska vindar viner över stora delar av världen, och framtidens politik i världens största demokrati knappast har feministiska förtecken. Boken har varit slutsåld länge, men kommer nu ut i en efterlängtad digital utgåva. I KONSTNÄREN kan du läsa författarens nyskrivna förord – en reflektion kring reaktionerna när boken kom. Hon skriver: ”Mottagandet har klarlagt ett par saker för mig; jämställdhet väcker starka känslor, ibland till och med vrede, men inte på grund av missförhållandena, utan för att de påvisas.”

En annan enorm samhällsfråga som väcker starka känslor och som på senare år upptagit allt er konstnärer är klimathotet. Duon Bigert och Bergström har arbetat tillsammans i 30 år och är verkliga pionjärer inom klimatkonst. Till skribenten Sara Abdollahi säger de att deras ”megalomaniska” anslag har förmåga att medvetandegöra människor om den långsamma katastrof vi utsätter vår värld för. Konsten kan inte rädda jordklotet, medger de, men kan påverka – långsiktigt och på djupet.

Det tror jag också, och därför är det så viktigt att nu mer än någonsin
 värna om konstnärlig frihet och konstnärers rättigheter till rimliga villkor. Det är inte bara i USA högerpopulismen har fått fäste. I era kommuner har samtidskonstfientliga Sverigedemokraterna redan reell makt i kulturpolitiken. På riksdagsnivå har Moderaterna öppnat upp för samtal med SD. Det gäller enbart samarbete kring frågor av teknisk karaktär, säger Moderaternas kulturpolitiska talesperson Olof Lavesson i numrets maktintervju och lovar att han kommer att kämpa för den nyskapande kulturen. Men kultur kostar pengar, och var går egentligen gränsen mellan
det tekniska och det värderingsgrundade när budget ska läggas? Jag är nog inte ensam om
analysen att vid ett regeringsskifte 2018 kan det
bli ännu mer angeläget att tydligt ta ställning för samtidskonstens existensberättigande.

 

! Stockholms stads nya ateljéstrategi som lovar minst 200 nya ateljéer fram till och med 2020.
? Stadens ytterstadssatsning för kulturverksamheter innebär att de flesta nya ateljéer kommer ligga i förorterna, samtidigt som ateljéhusen också tvingas längre från centrum när de avkrävs marknadshyror. Kommer Stockholms innerstad på sikt tömmas på konstnärlig verksamhet?