En ny era för ateljésamtalet

TEXT: 
Sonia Hedstrand
BILD: 
Emma Hanquist
I relationen mellan konstprofessor och ­student finns ett före och ett efter #metoo. Konstnären Sonia Hedstrand skriver om en brytningstid för konstutbildningarna, där det gäller att vi agerar tvärtemot generationer av ”lärargenier”.

”Vi slänger ner alla studenter i en pool och så ser vi vilka som kan simma.” Så förklarade en 60-årig manlig professor Kungl. Konsthögskolans pedagogik för en 21-årig tjej, som just påbörjat sin femåriga utbildning i fri konst, under en skolfest i mitten av 00-talet. Han var inte ironisk, och någon tanke på att det skulle varit olämpligt att bli berusad tillsammans med studenter hade han nog aldrig haft, det var tvärtom en tradition med långa anor.

Drygt tio år senare undervisade jag själv som gästlärare på en konstnärlig grundutbildning. En annan gästlärare hade ett moment i sin kurs som bestod av att han på kvällstid mötte upp studenterna på den lokala puben, la ut ett stort papper på ett bord och så satt de och drack öl och blev berusade tillsammans medan de ritade. Detta skedde helt sanktionerat från rektor och fast anställda lärare.

Min fråga är alltid: Vad är det som lärs ut här?

Mitt första ateljésamtal med en professor på Konsthögskolan var inte en konstruktiv lärandesituation. Han skrattade åt mitt arbete och sa: ”Strunt i det där, nu har du ju kommit in, nu kan du göra vad du vill, gör något annat.” Under en period då jag var vilsen frågade en annan professor i ett ateljésamtal: ”Ska du verkligen gå här?” Frågan kan tyckas relevant, men den var varken utvecklande eller välvillig. På vilket sätt hjälper det en student att höra att hens arbete inte är intressant, att hen borde göra något annat eller sluta skolan? För många av oss studenter var professorerna snarare hinder i vår utveckling än ett stöd.

Många professorer i fri konst verkar agera utifrån en pennalistisk kultur som säger att auktoriteten först ska bryta ner studenterna, för att sedan se om de klarar av att resa sig av egen kraft. En klassiskt militär uppfostringsmetod. En student som gick ut Mejan i slutet av 90-talet berättade med stolthet i rösten hur hans professor som tryckt ner och kritiserat honom under hela skoltiden slutligen på hans avgångsutställning köpte två målningar av honom. Då var cirkeln sluten och en mästare kläckt. ”In som ett lejon, ut som ett svin”, var ett skämt som drogs på Mejan. Det syftade på de två bronsavgjutningar av renässansskulpturer som flankerar entrén till skolan, men också på den nedbrytningskultur som florerade.

Professionella samtal om konst började enligt sociologen Christian Wideberg (i avhandlingen Ateljésamtalets utmaning, ett bildningsperspektiv, 2011) när renässansens akademier instiftades i 1400-talets Florens. Till skillnad från medeltidens verkstäder, där mästaren förmedlade en hantverkskunskap till sin lärling, gavs nu konsten högre status genom att teori och filosofiska samtal blev en del av utbildningen till konstnär. Lärarna var stora konstnärer som Michelangelo, och deras uppgift var att ”korrigera elevernas misstag”. Samtalet begränsades till att lärarna argumenterade antagonistiskt med varandra om vilken konstform som ansågs mest högstående, medan eleverna lyssnade. När Wideberg beskriver detta patriarkala tuppande mellan manliga auktoriteter låter det identiskt med den första genomgången av utställningen med våra arbetsprover på Mejan, då de manliga professorerna var upptagna av att hävda sig mot varandra. Oss studenter verkade de nästan glömma bort. Studenterna knorrade som vanligt i mindre grupper efteråt, men ingen verkade se det som möjligt att förändra lärarnas beteende.

Auktoritära utbildningstraditioner i kombination med ett konstbegrepp som sedan romantikens dagar i slutet av 1700-talet förmedlat en mystifiering av konstnären som undantagsmänniska, ett geni som ”bara har det” ligger som ideologisk grund till det här beteendet. ”Fråga inte om lov, ta för er bara”, löd ett gott råd från en professor på Mejan. Vissa lärare kunde till och med säga uttalat att det är bra att skapa en aura av exklusivitet runt sig. Att inte tillgängliggöra sina verk på internet, till exempel, ger ett högre värde i konstvärlden. Mer eller mindre indirekt förmedlades budskapet att en skulle, göra sig till en attraktiv person, med särskild lyskraft, ”som folk vill vara i närheten av”, som en professor sa. Det vill säga ett geni.

 Denna romantiska individualism i kombination med något slags slappt, antiintellektuellt uppror mot högmodernismens dogmatism, skapade under 70-, 80-, och 90-talen en oformulerad uppfattning hos många konstskole-lärare om att det inte finns något att lära ut. Med en sådan oklar underliggande ideologi blir skolans uppgift inte att utbilda, utan bara att se vilka som har tillräcklig självkänsla och drivkraft för att överleva, vilka som ”kan simma” som professorn i det inledande exemplet sa. Problemet med en utbildning med ”pool---pedagogiken” är att den förstärker de sociala orättvisor som redan finns mellan studenterna. Självklart har en student med stort kulturellt kapital, resurser och självkänsla mycket större chanser att navigera i den liberala opaka bassängen.

Alltsedan modernismens början har konstbegreppet grundats i en revolt mot äldre auktoriteter. Men det är inte det auktoritära systemet i sig man gör uppror mot. Det är bara den yngre generationen som vill störta fadern och sätta sig själv på tronen, för att i sin tur i sinom tid bli störtad av nästa kotteri, stjärna, ism eller trend. Denna kamp mellan utmanaren och etablissemanget anses vara en självklar beståndsdel i det moderna och samtida konstbegreppet. Men är detta antagonistiska paradigm ens längre relevant för konsten idag?

När jag själv började arbeta som lärare några år efter min masterexamen baserades min undervisning på att göra tväremot det som jag upplevt som student. Jag ville bedriva ett ansvarsfullt och transparent ledarskap utan att missbruka min status som förebild, jag ville lära studenterna att ta ansvar för sin egen utveckling i en trygg miljö med tydliga strukturer. Jag gjorde pedagogiska kursbeskrivningar med tydliga scheman, fördelade ordet mellan studenter, använde mig av strukturer för återkoppling och såg till att alla fick lika mycket tid under genomgångar, och jag var noga med att inte favorisera någon. Jag höll teoriseminarier om makt, konstvärldens sociala och ekonomiska strukturer och institutioner samt införde samarbetsövningar för att minska konkurrens och elitism och istället ge verktyg för att stötta varandra och göra något själva, inte bara förhålla sig till auktoriteterna i konstvärlden.

Tyvärr har många av mina ateljésamtal under de sex år jag undervisat handlat om att städa upp efter andra. 

Tyvärr har många av mina ateljésamtal under de sex år jag undervisat handlat om att städa upp efter andra. Jag får ofta förtroenden från studenter som upprört berättar om vad andra lärare sagt och gjort i ateljésamtal som varit respektlöst, oprofessionellt och kränkande. När jag i höstas höll en workshop i direktdemokrati och samarbete vid Konstfrämjandet i Umeå för en grupp unga konstnärer utvecklade det sig till en debriefing kring hur deltagarna upplevt sin tid på Umeå konsthögskola. Om ens studietid har upplevts som traumatiserande, så är något grundläggande fel.

De flesta studenter och lärare jag mött på olika skolor där jag undervisat har varit positiva till att jag i min horisontella pedagogik använt feministisk och intersektionell maktanalys och höjt ambitionsnivån, men på vissa skolor stötte jag dock på motstånd. Särskilt på en skola där nästan alla lärare var män i 60-årsåldern utsattes jag för aggression, fysiskt våld, offentliga verbala angrepp och härskartekniker. Ett halvår senare kom #metoo, och båda de manliga lärare som mobbat mig fick sparken på grund av att ett flertal övertramp och sexuella relationer de haft med studenter uppdagades.

Det var hösten 2017, och den kollektiva synen på den här kulturen började förändras. När #metoo kom engagerade jag mig i administratörsgruppen för konstscenens upprop #konstnärligfrihet. Äntligen kom allt upp på bordet, även de mest strukturblinda kunde inte längre ignorera kvantiteten av fakta. Berättelserna vi fick in handlade inte bara om sexuella övergrepp utan även om maktmissbruk, en elitistisk och hierarkisk kultur samt en kvarlevande idé om ett manligt geni som inte behöver ta ansvar för sina handlingar mot andra.

Ingenstans blir maktrelationen mellan lärare och student så tydlig som i ateljésamtalet. Hösten 2019 möttes företrädare för #metoo-
uppropen i olika branscher på Moderna museet. Då framkom att många av övergreppen skett i yrken där det förekom enskild handledning. Till exempel mellan präster och konfirmander, läkare och patienter, psykologer och deras klienter samt inom konstnärliga utbildningar. Alltså i det personliga mötet i förtroende mellan en auktoritet och någon som är i en känslig utvecklingsfas, osäker och påverkbar. En situation där det råder en stor skillnad i status, självförtroende, tolkningsföreträde.

Nu ser jag en generation unga som tänker annorlunda. Sedan några år tillbaka domineras de högskoleförberedande konstskolorna markant av kvinnliga studenter, och det är tydligt att minoriteten män snabbt anpassar sig till att det råder en helt annan kultur i gruppen. Normen är att lyssna aktivt på varandra, inte avbryta, machobeteende ifrågasätts uttalat. När dessa studenter nu börjat på konsthögskolor accepterar de inte längre ett hierarkiskt beteende från lärarna. Generationen som är född runt millennieskiftet är uppväxt med att diskutera intersektionalitet, genus, rasifiering och härskartekniker. De har ord för förtryckande beteenden som min generation inte hade: mansplaining, derailing, gaslighting, begrepp som hjälper dem att identifiera och ifrågasätta osjyst maktutövning. Denna förändring i kombination med uppvaknandet under metoo bidrar till att vi befinner oss i en brytningstid där det finns momentum att agera för att förändra en hierarkisk undervisningsideologi som reproducerats i århundraden.

Det finns lite skrivet om ateljésamtal eller om konstnärlig pedagogik. Min egen pedagogiska hållning bottnar i en reaktion mot den outtalade, oformulerade hierarkiska pedagogik som beskrivits ovan. För att finna alternativ till det har jag sökt mig till frihetlig pedagogik baserad i anarkistiskt och feministiskt tänkande. Några namn som bör nämnas är filosofen Jacques Rancière, den frigörelseteologiske pedagogen Paulo Freire och gruppen feministiska socialpsykologer bakom Women’s Ways of Knowing, samt olika antiauktoritära skolexperiment som Francisco Ferrers Escuela Moderna och Black Mountain College. I Women’s Ways of Knowing gör en grupp feministiska socialpsykologer djupintervjuer med kvinnor ur olika samhällsklasser och åldrar. Alla intervjuobjekt uttryckte något slags reaktion och kritik mot det antagonistiska sätt att skapa kunskap och hävda sig som finns inom samhällets hierarkiska institutioner, inte minst inom universitetet, som utvecklats av män för män i en patriarkal tradition. Forskarna gjorde upptäckten att majoriteten av de intervjuade kvinnorna upplevde att deras personliga kunskapsutveckling var kopplad till omvårdnad och ansvar för andra (barn, familj, kollegor, studenter, patienter osv). Utifrån denna omvårdnadsorienterade feministiska analys drar de slutsatsen att samhällets institutioner behöver nya slags lärare, mer lika barnmorskor, som hjälper till att föda fram kunskaps-subjekt. De kallar det anknuten undervisning (connected teaching).

 Dessa tangerande praktiker och idéer om antiauktoritärt ledarskap är enligt min mening alla intressanta för den konstnärliga utbildningen, eftersom det ligger i det samtida konstbegreppets natur att studenten själv måste finna sin väg och få frihet och stöd att göra det. Därför går min handledning till största delen ut på att hjälpa studenter att bli medvetna om, utveckla och formulera sig kring sin egen arbetsprocess. Även i andra undervisningsformer försöker jag föra en kontinuerlig dialog med studenterna på ett metaplan om vad det innebär att utbilda sig till konstnär. Ett yrke som är så föränderligt och öppet behöver en självreflekterande, prövande, kritisk och öppen pedagogik.

(Detta är förkortad version av texten Ateljésamtalet före och efter metoo som skrevs som del i ett förändringsarbete för Umeå konsthögskola läsåret 19–20)