Hur mår vi nu? Lägesrapport 2 från bild- och formkonstnärerna i coronatider

21/10/2020
Sara Edström
“Allt går åt helvete nu, jag kan inte ens betala hyran”, “Avgrunden har öppnat sig. Och där nere väntar Katla”, “Jag har ingenting”... några citat från enkätsvaren nu i höst.

I våras gick vi från Konstnärernas Riksorganisation ut med en enkät för att få en överblick över hur coronapandemin påverkar bild- och formkonstnärerna. Svaren vi fick in har hjälpt oss att synliggöra villkoren i vår bransch och pusha för bättre lösningar. 

I slutet av augusti gick vi ut med en uppföljande enkät som ytterligare visar svart på vitt hur det ser ut och i vilken mån regeringens olika stödpaket kunnat mildra de negativa effekterna av samhällets nedstängning för att hindra fortsatt smittspridning.

Antalet svarande var denna gång 258 och vi uppfattar att konstnärerna är väldigt enkättrötta. Svaren är därför inte statistiskt säkerställda men visar ändå på en tydlig tendens.

Det har hela tiden varit uppenbart att bild- och formkonstnärerna fallit utanför så många av stödinsatserna. Våra medlemmar har redan innan krisen vant oss vid att kämpa mot dåliga villkor, och i detta skarpa läge har det visat sig än tydligare att mycket kraftfullare åtgärder behövs för att inte än fler ska drabbas alltför hårt. 

Nu har både Konstnärsnämnden och Kulturrådet utlyst nya krisstöd, och vi uppmanar er alla att söka. Eftersom bild- och formkonsten så tydligt hamnat sist i kön så är nu medvetenheten stor att våra grupper måste kompenseras. Kravet på bevisat intäktsbortfall och uppvisande av ingångna avtal är borta. För ditt enskilda konstnärskap ska du söka hos Konstnärsnämnden och om du är arrangör / kollektiv ska du söka hos Kulturrådet. Tänk på att en verksam aktör med enskild firma kan söka från Kulturrådet för ett kollektiv, så ni som arbetar tillsammans i t ex en konstnärsgrupp, en ateljéförening osv kan gå samman och söka gemensamt. I kulturrådets stödomgång nr 2, som öppnar 22 oktober fokuserar de på hur ni bedömer coronans effekter på er verksamhet framöver. Vilken roll har ni i ett framtida levande konstliv, vilka åtgärder behöver ni vidta för att kunna fortsätta verka i förändrade tider? 

Konstnärernas Riksorganisations enkät nr 2 visar förkrossande tydligt hur hårt krisen slagit (och slår!) mot bild- och formbranschen. Vi ser t ex att endast 21 % av de svarande överhuvudtaget sökt vårens krisstipendium från Konstnärsnämnden,. Endast drygt 3% av de svarande hade sökt från Kulturrådet, Drygt 60% av de som inte sökt något stöd bedömde att de inte uppfyllde kraven och en fjärdedel uppgav att de saknade avtal.           

Trots att våra medlemmar till största del är enskilda näringsidkare (88% med enskild firma, 7% med aktiebolag) så har 84% av de svarande uppgett att de inte kunnat ta del av något som helst av regeringens krisåtgårder som riktar sig till företagare. 3% har kunnat använda sig av de förändrade reglerna för A-kassa, och inte ens 2% har kunnat nyttja möjligheten till korttidsarbete (tidigare benämnts permittering). Det stöd som nått flest är hyresnedsättningar, men där uppger ändå inte mer än 7,5% att de fått sådan hjälp. 

Detta är ju totalt oacceptabla siffror. 

Vi fortsätter kämpa och föra bild- och formkonstnärernas talan, och ni fortsätter kämpa för att skapa konst för samtiden och framtiden. Det är svårt, och vi är alla frustrerade över läget. Då är det är fint att få läsa såna här uppmuntrande ord: “Tack KRO för ert fina arbete under krisen. Utan er hade det känts ensamt, när regering och myndigheter visat sådan oförstående för konstnärernas verksamhet.”

Och hur mår vi nu, efter sju månader av pandemi och osäkerhet? 37% av de svarande uppger att deras psykiska mående försämrats.

Nedan presenterar vi enkätsvaren som statistik, men också en sammanfattning av de vittnesmål vi fått in. Det är tuff läsning i en tuff tid. 

Många vittnar om hur oerhört svårt det är att både konstnärligt, ekonomiskt och mänskligt hållbart orka upprätthålla sitt konstnärskap:

Vet inte vad man ska säga mer än att allt går åt helvete nu, kan inte ens betala hyran!

Jag har ingenting.

Vi tiger och fortsätter och hoppas att det ska gå... men nu känns det som att avgrunden öppnat sig. Och där nere väntar Katla.

Vi tiger och fortsätter och hoppas att det ska gå... men nu känns det som att avgrunden öppnat sig. Och där nere väntar Katla.

Känslan är att hela branschen dött - det händer ingenting.

Naturligtvis funderar man på hur och om det alls går att fortsätta som yrkesverksam konstnär framöver.

Det är jobbigt att inte ha pengar.

Jag har börjat en ny utbildning i byggbranschen. Jag orkar inte längre.

Flera har gett upp och tagit lärarjobb eller dylikt. Detta inte sällan efter 6-8 års utbildning. 

Stöd måste ut snabbt för att konstnärer inte ska tvingas lämna yrket. 

Jag känner mig trött på att hela tiden behöva kompetensutvecklas, tänka på alternativa försörjningar och känna att konstnärskompetensen aldrig räcker som den är i förhållande till arbetslivet.

Den ekonomiska situationen som konstnär är katastrofal.

Jag brinner för konst, men konkurrenssituationen är förödande och jag vill absolut inte delta i det. 

Till slut är väl det enda logiska att sätta sig i en skogsdunge och jobba i lugn och ro.

En faktor som sällan beaktas är civilstånd. Det är stor skillnad på att vara konstnär men sambo med en person som har fast och stabil inkomst jämfört med att vara ensam.

Förlamande känsla sedan mars och framåt. Jag har fått mer fri tid men orken och en känsla av tung nedstämdhet har gjort mig mindre verksam. 

Kommersiella gallerier blir än mer benägna att välja 'säkra kort' för att försäkra sig om sin egen ekonomi, istället för att våga satsa på smalare konst.

Bara att det varit en tid av ekonomisk stress, då man som konstnär inte har några skyddsnät. Har arbetat som konstnär i hela mitt yrkesverksamma liv, med det som enda försörjning. Jag har aldrig haft ett annat jobb. Aldrig haft några bidrag, aldrig haft sjukpenning. Men som tur var blev jag pensionär i februari och fick en pension.

Det här ovissa läget som råder för många nu, är ett läge som för bildkonstnärer känns som det gamla vanliga dvs svårt med fasta intäkter, göra grejer ideellt och inte våga ta betalt. 

Konstvärldens strukturer, och myndigheternas hantering kritiseras av många: 

Konkurrensen hårdnar ytterligare. Vinnare i den här situationen är "gräddan" i konstvärlden.

Alla vi som bär upp "stjärnorna" måste bli sedda.

Vi som blir lagda åt sidan vill veta varför, för att ha ork att söka ännu en gång. Konstnärsnämnden är ett ointagligt tempel.

Varför är det så tyst om deras snedfördelning gällande personer med invandrarbakgrund?

Efter ansökningsdeadline (för arbetsstipendium) meddelade de att förhållandena ändrats. Det kändes olagligt på nåt sätt, att de kunde göra så. Det kändes tydligt att man inte kan lita på staten. Att de inte tar hänsyn till hur ägd man är av deras beslut.

Om arbete som frilansande konstnär (och som inte är ’känd’) förut har varit extremt tufft, känns det nu hopplöst.

De som får bidrag är de som oftast får. Varför? De är bra på ansökan. Känns inte rättvist.

Den lilla oberoende konstnären saknar betydelse i det stora etablissemanget...

Besviken på att kulturen och särskilt bildkonstnärer har missgynnats i regeringens krispaket, som att kulturen inte är viktig.

Krisstödet som Konstnärsnämnden fördelade gick över 80% till scenkonstnärer som kunde styrka förlorade gage, nåt som bildkonstnärer och konsthantverkare inte kan göra. Dessutom gavs det minimala krisstödet till musiker som hade miljoner i sina bolag, det skulle ha varit inkomstprövat.

Varför ska vi ansöka med alla dessa blanketter? Dela ut som i Berlin, allas situation är svår.

Det är svårt att räkna på förlorad inkomst.

Ingenstans nämns alla vi som har royalty på försäljning.

Man borde premiera de som har låga inkomster, som är i störst behov av pengarna, och inte bara de med ett tillfälligt inkomstbortfall som går att bevisa med avtal.

De flesta konstnärer har inte sin huvudsakliga inkomst genom sin konst så därför är det svårt att söka krisstöd när detta är ett krav. Det blir ett moment 22.

Jag anser att äldre konstnärer blir diskriminerade när det gäller offentliga gestaltningar och utställningar. Även om många har ett CV som bevisar att vi har arbetat professionellt i många år är vi osynliggjorda och marginaliserade.

De olika myndigheterna har olika system och regler. Det gör mej galen! 

De enda förslagen jag fick av facket och arbetsförmedlingen var att jag ska lägga ner firman och gå arbetslös igen.
Jag vägrar.

Kulturinstitutionerna har varit väldigt negativa vid frågor. Jag har efter att kontaktat dem dragit mig för att försöka igen.

Glappet och förståelsen från de som fördelar pengar och kulturarbetare har ökat avsevärt!

Jag drar mig för att söka A-kassa eftersom det verkar så oerhört krångligt. Jag har mått mycket dåligt psykiskt under det gångna halvåret och har inte kraften att sätta mig in hur det fungerar. Lägger hellre den lilla energi jag har på att jobba i ateljén och att försöka få tag i ett nytt brödjobb innan stipendiepengarna jag lever på nu tar slut.

De enda förslagen jag fick av facket och arbetsförmedlingen var att jag ska lägga ner firman och gå arbetslös igen. Jag vägrar.

I stort sett alla konstnärer har i olika grad egna företag. Du kan inte lägga ner dem då de jobb du söker kräver ett eget företag. Alltså finns det inget stöd när det inte finns jobb. Moment 22 som man ALDRIG förändrar för oss konstnärer. Svensk välfärdssystem gäller inte för oss.

Jag kan ju önska att vi i glesbygd var lite bättre sedda.

Konstnärer är inte ensamma om att bli drabbade, men precis som på många andra håll synliggörs plötsligt hur skyddslösa vi är.

Det är knäckande att se och uppleva att det saknas strategier för hur livet som konstnär ska fungera utanför de större städerna.

Regionen avbröt flera stora upphandlingar för offentliga utsmyckningar med hänvisning till Corona. Trots att det hade gått att genomföra skissuppdrag och val av konstnär. Det känns som att de skyllde på Corona för att de inte har personal att fortsätta upphandlingen

Jag tycker det är för jävligt att kulturarbetare med enskild firma hamnar helt utanför. Och att det är en så krångliga ansökningsförfaranden. Många äldre konstnärer utan dator/datorvana har inte en chans.

Vi frågade om villkor och förhållningssätt vid en övergång till en mer digital konstvärld:

Jag har deltagit i digital utställning utan ersättning.

Jag har deltagit i många online arrangemang, men aldrig med ekonomisk ersättning.

Vernissager och konstnärssamtal har ställts in och istället har digital vernissager gjorts där jag inte ombetts medverka.

Jag har varit med på digitala seminarium utan ersättning. Hade ej ens varit möjligt annars. 

Vissa grejer är ju bra, att fler seminarier gjorts digitala.

Omställningen från fysisk närvaro till digital är en mental process som jag skulle behöva resonera om, diskutera för och nackdelar, den egna insatsen, lyssna, se olika alternativ. Inte direkt teknisk support utan mer om ett idémässigt skifte.

Tror jag känner mig förvirrad över mitt eget ickedeltagande i egna utställningar. Det blir ett märkligt glapp både i nätverkande och allmän kunskapsöverföring.

Stödmedel tycks fastna i administration och institutioners verksamheter. Till stor del anlitas inte kulturutövare för de extra medel som tilldelats. Dessa summor går istället till digitala plattformar, täcka biljettbortfall och kontrakt med hyresvärdar osv.

Inga digitala medier i världen kan ersätta social fysisk närvaro och kontakt. Detta går mig på nerverna.

Nu görs mycket digitalt och att man ska tänka som en entreprenör. 

Min konstnärliga praktik är inte ”att göra bilder”. Konst är mycket annat än att producera bilder som går att visa i digitala plattformar.

En av de svåraste utmaningarna som kreativ kulturutövare är nog den sociala distansen. Kommunikationen, diskussionerna om det man gör och tar del av.

Många av de svarande kom med förslag till förbättringar framöver. Mycket av detta är saker vi drivit under många år:

Jag tycker att alla konstnärliga utbildningar ska ha ett delmoment som beskriver verkligheten.

Kompetensutveckling i ytterligare insikt att det i vissa avseenden suger att va konstnär.

Att man tar tag i socialförsäkrings-systemen för egen-företagare och även anställningsför-hållanden inom studieförbunden där det också slår hårt.

Det borde finnas stöd till enskild firma och hyresstöd.

Vore intressant med en uppföljning om hur många ateljëföreningar fick hyreslättnad.

Om de estetiska ämnena haft en bättre ställning i skolan skulle fler hittat meningsfulla sysselsättningar i denna tid av begränsningar.

Tillåt företag köpa konst avdragsgillt.

Höj MU-avtalet. Gör det obligatoriskt att konstnärer ska ha lön då de ställer ut/ arbetar etc. 

Att inte behöva lägga ner enskild firma för att att kunna söka A-kassa vid inkomstbortfall. Underlätta att ha enskild firma + anställning.

Strukturer som jobbar för konstnärer - förmedling, arrangering, kompetensutveckling, bevakning och påverkan (som KRO) borde få ökade stöd med anledning av Corona. 

Gestaltningsuppdrag, hur kan man få sitt första uppdrag, när alla uppdragsgivare kräver tidigare erfarenhet?

Att omvandla hantverkskunskap till kurser inom Skapande Skola.

Kompetensutveckling i att söka stöd och stipendier.

SGI bör ingå i stipendier över 25 000 kronor. 

Bildupphovsrätt bör användas som fördelningsinstans i större utsträckning och med större belopp än idag.

Ser gärna att det extrainsatta stödpaketet går till fler arbetsstipendium.

Statligt Coronastöd för konstnärer skulle förmedlas genom Bildupphovsrätt, som ju delar ut den statliga visningsersättningen. Det tycker jag skulle vara ett mer rättvist och bra sätt.

Fortsätt arbeta för att anpassa krisstöden till konstnärernas verklighet.

Att man tar tag i socialförsäkringssystemen för egenföretagare och även anställningsförhållanden inom studieförbunden där det också slår hårt.