Konstnärers ersättning ur internationellt perspektiv

17/12/2018
ALEXANDRA SUNDQVIST
I november 2018 anordnades konferensen ”Exhibition Remuneration Right in Europe 2018” i Bryssel, på initiativ av den tyska sektionen av IAA. Konferensen, den första i sitt slag, belyste frågor rörande konstnärers ersättning ur ett brett, europeiskt perspektiv genom specifika nedslag i olika länders befintliga ersättningsmodeller eller pågående arbete för ramavtal.

Inblick mötte utblick, och gav samtidigt nationella konstnärsorganisationer möjlighet att mötas och utbyta erfarenheter. De flesta medverkande konstaterade att bild- och formkonstnärernas ersättning är lägre än inom övriga kulturområdet. 

I den tillhörande publikationen (som du kan ladda ned längre ner på sidan) skriver exempelvis Penelope Benton, vid australienska NAVA, att 60 procent av den australiensiska konstsektorn inte betalar konstnärerna och att ersättningen ”varierar dramatiskt och kaosartat”. 

Förra året lanserades kampanjen Fair Pay For Artists, vilken arbetar med att ta fram nationella riktlinjer för konstsektorn. Liknande kampanjer bedrivs i bland annat Österrike och Storbritannien. 

För en del har det svenska MU-avtalet fungerat som en inspirationskälla.  

– Många anser att det svenska MU-avtalet lyft frågan till en ny nivå. Jag är stolt över vårt avtal, men statstiken över hur många som följer avtalet och hur mycket, eller snarare, hur lite pengar som kommer ut till konstnärerna är besk. Viktigt i avtalet är uppdelningen i M(medverkan) och U (utställningsersättning), men M-delen behöver både stärkas och kostnaderna för hur produktion ska ersättas behöver förtydligas, säger Katarina Jönsson Norling, riksordförande för Konstnärernas Riksorganisation, som också inledde konferensen med att berätta om den svenska modellen. 

Norge har infört ett liknande avtal som Sverige. Men det finns både likheter och olikheter, anser Jönsson Norling. 

– Norge var noga med att få med medel till M-delen från början. De har också mätt hur mycket U-delen i ersättningen borde vara och kommit fram till att endast en tredjedel ersätts. Det liknar vår situation där Kulturanalys undersökning visade att endast 28 procent av museerna betalade lägsta, eller över lägsta, nivån i MU-avtalet.  

Kanada är ett av de länder som länge har arbetat med frågan. De har lyckats med att få rätt till ersättning vid utställningar inskriven i upphovsrättslagen.  Däremot har de ännu inte lyckats få till bindande avtal som till exempel MU-avtalet. Tyskland har exemplet Berlinmodellen där det finns extra medel för arrangörer att söka för ersättning till konstnärerna. 

Ett återkommande ämne under dagen var öronmärkta medel som kan sökas av arrangörer, enligt olika modeller.  I Nederländerna regleras exempelvis ersättningen till arrangören utifrån riktlinjerna för utställningsersättning. Medlen betalas ut från en statlig fond.  

–  Om arrangören följer riktlinjerna fullt ut ersätts den till 80 procent, men om riktlinjerna bara följs till hälften så sjunker procenttalet. Det är ett ekonomiskt incitament att betala konstnärerna fullt ut, säger Katarina Jönsson Norling. 

Under ett seminarium i Stockholm den 5 december berättade Julie Lomax, verksamhetsledare på a-n, mer om den brittiska organisationens arbete med ersättningar till konstnärer.

Med sina 23 000 medlemmar är a-n, The Artists Information Company, Storbritanniens största konstnärsorganisation. Organisationen startade som ett ambulerande nyhetsbrev 1980, en tryckt konstnärsbulletin som var omistlig i konstnärskretsar. Så också på Chelsea School of Art där en ung Julie Lomax för första gången stiftade bekantskap med Artist newsletter, numera förkortat a-n.

–  Det var den skitigaste publikationen i biblioteket, eftersom så många studenter läste den. Vi sprang dit och bläddrade i den med händer sotiga av kol. Den innehöll journalistik av konstnärer för konstnärer, men också tips om utlysta uppdrag och vistelsestipendier. Det var måste-läsning för oss, men också mitt första möte med a-n, säger Julie Lomax, i dag verksamhetsledare för organisationen och tidigare utvecklingschef vid Liverpool Biennial.

Sedan 2014 driver a-n kampanjen Paying Artists, med syfte att höja konstnärers ersättning vid medverkan i utställningar. De har tagit fram ett ramavtal för ersättning vid statligt finansierade utställningar, vilket i dagsläget påminner om U-delen i det svenska MU-avtalet.

Arbetet befinner sig fortfarande i sin linda, men har tagits emot väl av de brittiska konstnärerna och konstvärlden per se. Ramavtalet, som också innehåller specificerade tariffer för utställningsersättning, har anammats av de största statliga finansiärerna av den brittiska konstsektorn, som Arts Council England, Creative Scotland och Art Council of Wales.

– Vår kartläggning, som bedrevs 2014-2016, visade att 71 procent av de brittiska konstnärerna inte fick ersättning eller skälig ersättning, när de deltog i statlig finansierade utställningar. Och om de fick betalt så arbetade konstnärerna ofta utan kontrakt, fick betalt sent eller så utgick ersättningen om den fastställda budgeten för det konstnärliga arbetet överskreds, säger Julie Lomax, som tidigare haft chefspositioner vid Australia Council for the Arts och Arts Council England. 

De konstinstitutioner eller gallerier som mottar statliga medel har också ålagts att återrapportera utställningsersättning för verksamhetsåret, detta från och med 2018. Riktlinjerna är dock inte juridiskt bindande, som i exempelvis Kanada.

– Vi hoppas att datan ska ge oss en baslinje och en möjlighet att se förändringarna i praktiken. 

Paying Artists har fått finansiering av Arts Council England fram till 2020. Ett intensivt arbete pågår för att också inkludera M-delen i det brittiska avtalet. I detta avseende arbetar a-n med fokusgrupper bestående av konstnärer, för att försöka fastställa hur medverkande-ersättningen ska värderas inom olika fält – exempelvis offentlig konst eller performance.

Vi ska ha vårt MU-avtal. Samtidigt är den brittiska konst-världen komplex och på många sätt olik den svenska, så kanske är det snarare ett MU 2.0 som vi siktar mot.

Julie Lomax, anser att de europeiska konstnärsorganisationerna har mycket att lära av varandra och hoppas på ett mer djupgående samarbete. Själv sneglar hon på det svenska MU-avtalet i utformandet av ett brittiskt ramavtal.

– Vi ska ha vårt MU-avtal. Samtidigt är den brittiska konstvärlden komplex och på många sätt olik den svenska, så kanske är det snarare ett MU 2.0 som vi siktar mot, säger hon, under sitt Sverigebesök.

Planen är att, även här, ta fram riktlinjer i form av ett antal tariffer.

– Det finns stora variationer inom konstnärlig praktik. Vi använder oss av fokusgrupper för att verkligen förstå den konstnärliga processen och mängden arbete den innebär. En konstnär som arbetar med ett konstprojekt som bygger på socialt engagemang och inkluderar ett djupgående arbete med barn har oftast en potentiellt längre process än en konstnär som arbetar ensam med ett verk i sin ateljé, säger Lomax, som även närstuderat modellerna för ersättning i andra europeiska länder.

– Det är lätt att tro att andra länder gör ett bättre jobb, att de har kommit mycket längre än oss. Men i och med The International Association of Arts konferens i Bryssel i november 2018 förstod jag att det är en stor fråga även i andra länder. En bra sak med konferensen var att nationella konstorganisationer fick möjlighet att mötas och lära av varandra. Det är någonting jag hoppas att vi kan fortsätta med och tillsammans med bland andra Konstnärernas Riksorganisation söker vi medel för ett utökat internationellt samarbete inom IAA , säger Lomax och tillägger;

– Allting handlar om lokal kontext och vi måste hitta en modell som passar för Storbritannien. En väg att gå är att närstudera hur det ser ut i andra länder. Vi ska ha vårt MU-avtal och det är inte lätt. Sverige har gjort ett jättebra arbete med sitt, men liksom med vårt avtal, så måste även frågan om MU-avtalet hållas levande. Konstnärlig praktik förändras, liksom politiken och principerna. Rekommendationer måste granskas och uppdateras löpande, för om vi inte gör det kommer de snart att bli daterade.

Exhibition Remuneration Right in Europe 2018 arrangerades av Internationale Gesellschaft der Bildenden Künste (IGBK), IAA Europe, VG Bild-Kunst och European Visual Artists (EVA), i Bryssel den 22 november 2018. Nedan kan du ladda ner den handout som tillhör symposiet med sammanställning från flera länder.

Paying Artists - ett seminarium med Julie Lomax arrangerades av Svenska IAAkommittén/Konstnärernas Riksorganisation och Konstnärernas Riksorganisation Stockholms län den 5 december på Svensk Form.

ALEXANDRA SUNDQVIST

Bilder från seminariet i Bryssel.

1. Julie Lomax från den engelska konstnärsorganisationen a-n berättar om deras kampanj  och guide ”Paying Artists”.

2.Närmast i bild och uppmärksamt lyssnande: Andrea Kozarova och Pavol Kral som representerar  Slovakien Visual Artists.  

3. Konstnärernas Riksorganisations ordförande Katarina Jönsson Norling presenterar det svenska MU-avtalet som har inspirerat flera länder till egna framgångar och lyfts fram som en förebild.

4. Symposiets deltagare representerader konstnärsorganisationer från ett 20-tal europeiska länder och Kanada. Mötet arrangerades i samarbete med parlamentsledamoten Sabine Verheyen, MEP ledamot av kultur och utbildningsutskottet.

5. Christoph Steininger från IGBK Österike  rapporterar engagerat om konstnärernas kamp för ersättningar.