"Kultur är en plikt"

Skribent: 
Sofia Curman
Bild: 
FREDRIK LARSSON
Alla politiker bör se sig som kulturpolitiker, anser Marie-Louise Rönnmark, ordförande för Sveriges kommuner och landstings kulturberedning, i numrets maktintervju.

Varför tror du att kulturpolitiken ser så olika ut i kommunerna?

– Man gör olika politiska bedömningar och prioriterar. Kommuner har egenbestämmanderätt, de avgör själva hur mycket de vill satsa på kulturen. Men sammantaget tar kommunerna stort ansvar för kulturen. 42 procent av de offentliga medel som satsas på kultur är kommunala.


Vad karaktäriserar kulturen som politikområde på kommunal nivå?

– Det är ett oreglerat politikområde. Men jag brukar säga: Kultur är en plikt. Konst och kultur utvecklar och håller ihop samhällen, människor och genererar attraktionskraft.


När man tittar på hur det ser ut ute i landet, särskilt i små kommuner, är det tydligt att kulturen, och kanske framförallt bildkonsten, är ett eftersatt område. Ofta är de blygsamma satsningar som görs beroende av några få eldsjälar. Delar du den bilden?

”Det går inte att förlita sig på eldsjälarna. Kulturen måste högst upp på den politiska dagordningen.”

– Jag håller med om att kulturen inte prioriteras tillräckligt i kommunerna. Kulturen är ett lika viktigt politikområde som vård, skola och omsorg. Det går inte att förlita sig på eldsjälarna. Kulturen måste högst upp på den politiska dagordningen. Det är också viktigt att kultur- och konstproduktion ges förutsättningar att pågå i hela landet.

Finns riktlinjer från SKL gällande kommunal kulturpolitik? Exempelvis gällande enprocentsregeln eller MU-avtalet?

– SKL har ett Kulturpolitiskt positionspapper där vi beskriver vad vi tycker är viktigt. MU-avtalet finns inte med, men det står att det offentliga har ett ansvar att erbjuda skäliga ersättningar för konstnärligt arbete. Kommunerna har juridiskt väldigt starkt självbestämmande. Jag tror inte att regler eller riktlinjer skulle skapa en stärkt kultur, eftersom det inte är säkert att samma satsningar fungerar lika bra i alla kommuner. I min hemkommun Umeå övergav vi exempelvis enprocentsregeln för sex år sedan för att vi tyckte att den hade begränsningar och var otidsenlig. I stället avsatte vi 1,5 miljoner kronor varje år för konstnärlig gestaltning. Att vi slopade enprocenten innebär också att vi är mer fria med vilka vi samarbetar med kommunalt och externt. Den offentliga konsten får på så sätt större spridning och flera finansiärer.

Hur kan SKL bidra till att göra förutsättningarna för att bedriva konstnärlig verksamhet mer jämlik över hela landet?

– Vi är en intresseorganisation som ska stötta medlemmar, agera rådgivare och visa på goda exempel. Just nu håller många kommuner på att se över sina kulturplaner eller utforma en, om man inte har någon. Det får vi många frågor kring. SKL strävar efter förebildlighet i relation till konst- och kulturutövare.

Och vilka tips kan du ge med din erfarenhet av kultur- och kommunpolitik?

– Att alla politiker bör se sig som kulturpolitiker, eftersom jag menar att kulturen är det som syresätter det blodomlopp som utgör vårt samhälle. Tänker man så, att kulturen är viktigast, kommer man att
få se effekter – folk vill bo och verka på platser där det satsas på kultur. Ett bra mått på att en kommun tar kulturen på allvar är om den antagit kulturplanen i högsta politiska församling.

Bara 15 procent av kommunerna har någon uttalad strategi för att skydda den konstnärliga friheten. Vi ser återkommande fall av politiska övertramp i konsten på kommunal nivå. Hur ser SKL på det? Har kommuner generellt problem med armlängds avstånd?

–För mig och nästan alla andra politiker är konstnärlig frihet en självklarhet. Det är ju också därför det uppstår debatt när övertramp sker. Man hör ju bara om när armlängds avstånd inte respekteras, och aldrig när det fungerar. Därför upplevs övertrampen som många fast de inte är det. Men det är bra att det blir diskussioner när det händer.