#METOO, men #NOTSURPRISED

TEXT: 
Snövit Snow Hedstierna
BILD: 
Karl Ställborn
Kampanjerna #metoo och #NotSurprised har fått människor över hela världen att sätta ner foten mot sexism och sexuella trakasserier. Konsten är knappast befriad från den typen av maktmissbruk. Snövit Snow Hedstierna vittnar om konstnärens utsatthet på en stenhård marknad där business och pleasure blandas ogenerat.

 

Jag står på ett frukostmingel på en av världens största konstmässor. En känd gallerist ler mot mig på ett avslappnat sätt som om vi redan känner varandra. Han och jag har aldrig träffats förut – det enda han vet om mig är att jag har ett VIP-kort kring min hals precis som han.

– Du har så vackra ögon, har du hört det förut?  Jag skulle älska att se dig gå ner på knä och suga av mig och få se in i dem, djupt in, säger han.

Hans förslag är en av tolv liknande som jag får av olika mer och mindre viktiga män i branschen under det första av fem intensiva dygn på mässan. Dagar fyllda av konst, möten, mingel och sexuella förslag. Jag har fått höra att jag borde vara tacksam över uppmärksamheten eftersom inviterna eventuellt kan leda till jobb eller en bra kontakt. Men för mig är det enbart en obehaglig arbetssituation som gör att jag ständigt väljer att gå till mitt hotell istället för att delta på festerna som börjar efter middagstid. Allt för att slippa få en hand upptryckt mellan mina ben, en tvångskyss eller riskera känslan av att eventuellt bli våldtagen om jag följer med på något “roligt äventyr” i natten.

”Han vill spänna fast mig och se hur mycket jag som performancekonstnär är beredd att lida för min konst.”

När årets första mässa är slut är min plånbok full av visitkort till var och en av alla dessa män. Visitkort där jag noterat exakt vad var och en av dessa skulle vilja göra med mig, så att jag kan hålla isär dem. De är ofta män med makt, de är gallerister, curatorer och direktörer. De är chefer på internationella museum. De är art dealers och samlare. De är välutbildade. De har ofta pengar. De är inte sällan konstmässigt beundransvärda. De är välklädda och groomade. De är ofta gifta och har barn.

Männen jag möter blandar gärna business med pleasure på ett helt ogenerat vis. Eftersom denna typ av personer inte skäms över sitt beteende, skäms inte heller jag för att berätta om hur de beter sig. Från min samling av visitkort:
 

  • ­­Curator, stort museum, USA: Vill gärna slicka kokain från mina bröst.
     
  • Gallerist, Tyskland: Föreslår att han ska onanera mig med en skulptur i guld från sin utställning.
     
  • Gallerist, Kanada: Vill ge mig oralsex i förrådet till sitt eget utställningsbås.
     
  • Curator, Italien: Ber under öppningen av sin utställning att han ska få slicka upp mitt kiss när jag är på väg till toaletten.
     
  • Konstintendent, Sverige: Frågar om jag vet var man köper något uppåtknark som vi kan ta för att sedan ha sex om och om igen hela natten.
     
  • Curator för känt galleri, England: Ber mig gå med honom till hotellet så han kan spänna fast mig och se hur mycket jag som performancekonstnär är beredd att lida för min konst. Hur närvarande jag kan vara även om han gör mig riktigt illa.
     
  • Konsthandlare, Frankrike: Fantiserar om att ligga fastspänd under en stol medans någon assistent sätter på mig bakifrån mot stolskivan, så att han kan se den andras snopp gå in och ut i mig.

Man skulle kunna tro att det är enkelt att undvika den här typen av situationer och personer, men det är det inte. De här männen är smarta och uttänkta. De kan byta riktning i en konversation på en millisekund, från ett respektfullt samtal, till en sexuell invit och tillbaka till något vettigt där min roll som konstnär tas på högsta allvar. De ger min konst konstruktiv och relevant kritik. De erbjuder mig samarbeten och diskuterar med ett intellektuellt språk där både feminism, queerteori och filosofi är viktiga beståndsdelar.

Jag upplever konstvärlden och min roll i den minst sagt problematisk. Under de senaste fem åren har jag arbetat konstnärligt med fokus på teman som acceptans, genusfrågor, jämställdhet och sexuellt våld. Mitt arbete pågår medan jag själv samtidigt blir utsatt av personerna som många gånger är nyckeln till att få ställa ut dessa verk. Arbeten som jag lägger ner all min tid på, min ekonomi och min själ och som jag självklart vill visa upp.

Jag har haft turen att få jobba med många personer som relaterar till tematiken i min konst, som också själva många gånger utsätts för liknande situationer som jag gör i egenskap av att vara kvinnliga/manliga/queer/ickebinära/trans eller politiskt engagerade. De är konsthallschefer, curatorer och agenter. De genomlider på olika sätt liknande typer av övergrepp, ibland från sina kollegor, ibland från besökare, eller genom vidriga mail om sexuella hot. Men jag har också haft oturen att behöva avsluta samarbeten som karriärmässigt skulle ha varit fantastiska, för att jag inte ville låta någon ta på mig och komma till ro med sina viljor. Jag gör inte konst om dessa personer, men jag gör konst om liknande händelser.

Jag skapade ett verk för Manifesta11, ett performance som jag kallade Source of Values där jag lät besökarna tvätta min kropp. Verket ledde inte till någon form av övertramp från besökarna som tvättade min kropp så ödmjukt och vackert och försiktigt. Några grät av vördnad inför akten. Däremot drabbades jag efter utställningen av flera påhopp från curatorer och gallerister, som själva inte vågat medverka, där de tog verket som en direkt invit till fritt sex. De var konstexperterna, men kunde inte skilja på min kropp som del av ett  konstverk och som en människa. En sa:

– Let me clean your body in champagne instead and I will lick it all off...

 Jag vet att konstvärlden är en marknad där sexuella tjänster kan utbytas mot en utställning, en rekommendation eller ett kontrakt med en institution. Jag vet att ett nekande kan innebära en utfrysning under flera år framöver, särbehandlingar från en hel grupp av viktiga personer och jag vet att det kan innebära konsekvenser för resten av min karriär.

Snövit Hedstierna undersöker jämställdheten
Mellan åren 2014-2017 har Snövit Hedstierna undersökt den dagliga upplevelsen av att identifiera sig som kvinna/queer/trans/gender-fluid i de mest jämlika och privilegierade länderna i världen. Verket An Issue of Structure är baserat på 250 djupintervjuer, 6000 timmar vittnesmål av personer boende i hela Norden. Många vittnesmål handlar om grova sexuella trakasserier. Materialet har manifesterat sig som episoder av arkitektoniska ljud-installationer som visats i alla Nordiska länder. 2018 blir verket VR-film med premiär på Konstmuseet i Skövde.

Jag vet att nekandet av “ just a quick kiss with open mouth” kan vara det som avgör att en välrenommerad gallerist river det fysiska kontraktet för ett flera år långt planerat samarbete rakt framför mig och samtidigt utbrister

– After all you were not a professional, you were all worthless.

Jag är konstnär. Jag är högutbildad. Jag är underbetald. Jag lever ständigt under pressen att blir bortvald. Jag är en ständig arbetssökande på en brutalt hård marknad och ett offer för ett hierarkiskt, patriarkalt system i vilket jag ständigt tvingas bemöta sexuella fantasier i påtvingat format. Det du har läst är ett litet utdrag från mitt liv som yrkesverksam konstnär på en internationell konstscen.
 

Bild: Snövit Snow Hedenstierna: Source of Values, 2016. Foto: Karl Ställborn