Ordförande Sara Edström deltar i samtal om konstnären Lenny Clarhälls nedplockade verk.

23/01/2020
Konstnären Lenny Clarhäll fanns på plats i Järfälla för att presentera sitt verk.

Ordförande Sara Edström deltog nyligen i ett panelsamtal i Järfälla med anledning av att konstnären Lenny Clarhälls verk plockats ner av politiska skäl. Inför samtalet skrev Sara en text om sammanhanget som vi publicerar här.

Nyligen plockade kommunstyrelsens ordförande Emma Feldman (M) ner Lenny Clarhälls verk “I Amelins Anda” från fullmäktigesalen i Järfälla. Verket har hängt där sedan 1984 då Lenny Clarhäll fick ett uppdrag att göra en tolkning av arbetarkonstnären Albin Amelins verk.   Anledningen att den plockades ner var för att hon ansåg motivet med bl a arbetarrörelsens röda fanor och Karl Marx bok ”Kapitalet” vara en hyllning till och symbol för antidemokratiska ideologier och därför inte hör hemma i en sal där demokratiska beslut fattas.

Jag undrar om Emma Feldman är förvånad över vilken uppståndelse som det blivit efter att hon lyfte ner tavlan från fullmäktigesalen. Kanske hon som kommunstyrelsens ordförande inte ens reflekterade över huruvida hon hade befogenhet att göra det eller inte? Eller så är hon mycket väl medveten om att handlingen inte överensstämmer med principen om armlängds avstånd och vill på detta sätt ifrågasätta nödvändigheten av en sådan princip.

Jag tycker att det är så viktigt att lyfta blicken och prata om de här sakerna ur ett bredare perspektiv. Varje konstverk, varje offentlig plats, varje reaktion från politiker, tjänstepersoner, medborgare och upphovspersoner är ju unik och ofta väldigt personligt känsloladdad. Att konst väcker känslor och gör vissa människor upprörda är ju ingenting farligt. Tvärtom skulle det vara farligt om vi strävade efter så slätstruken och lättsmält konst som möjligt. Att vrida och vända på sina egna åsikter, stöta och blöta dem mot andras, det är väl det som ger syre till hjärnan och skarpare medborgare?

När politiker säger sig företräda vad ”vanligt folk” tycker så lägger de ju genast in en värdering där. Som om folk inte kunde tänka själva och tåla ett offentligt samtal.

När konsten, och särskilt samtidskonsten, blivit ett allt tydligare slagträ i en populistisk debatt så ser vi ju också hur konstnärernas redan tidigare  extremt prekära arbetssituation gör att vi är extra utsatta. För den enskilde konstnären är det ofta ett väldigt välkommet uppdrag att göra ett offentligt verk. Kanske betyder det en stunds ekonomisk respit och även ett tillfälle att få utveckla en konstnärlig idé i större skala än annars. Konstnärer är dåligt rustade för att stå emot påtryckningar eftersom vi är rädda för att uppdraget går om intet eller att vi gör oss besvärliga för eventuellt kommande uppdrag / inköp i en kommun.

Ekonomiskt tryggade konstnärer och kulturskapare är en garant för ett demokratisk levande land vill vi mena. Armlängds avstånd kan missbrukas även genom hur budget sätts. Vi behöver vara uppmärksamma på hur kulturskapare begränsas på flera olika vis.

Politikers uppgift är ju att sätta upp ramverken för ett fungerande kulturliv så att konsten och kulturen kommer medborgarna till del oavsett var i landet vi bor och oavsett hur stort eller litet intresse för kultur vi får med oss hemifrån. Politikers uppgift är att tänka långsiktigt och se längre än sin egen näsa. Vi vet att var och en av oss hamnar längre och längre in i våra filterbubblor där internets algoritmer och våra egna bekantskapskretsar sätter ramarna för vad som blir vår världsbild. Offentlig konst, och med den ett offentligt samtal, som hjälper oss att lyfta blicken och ta in andra perspektiv är av största vikt för ett väl fungerande demokratiskt samhälle. Att få möta det en själv inte letade efter är väl en av konstens viktigaste uppgifter.

Det som gör att de här sakerna är komplicerade att debattera hör ju samman med att det naturligtvis alltid måste finnas en viss typ av styrning av hur offentliga medel används. Det finns de som i debatten jämställer den typ av formuleringar som t ex står i regleringsbrevet till Statens Kulturråd om “Jämställdhetsintegrering / En sammanhållen landsbygdspolitik / Att kulturrådet ska i internationella sammanhang främja kulturens roll för yttrandefrihet och demokratisering / synliggöra, bevara och utveckla romsk kultur / Främja lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck” ….är samma skrot och korn och bevis på att politiker bara vill ha armlängds avstånd när det passar deras egna syften. Men dessa mål och riktningar har vi gemensamt beslutat i en demokratisk process i riksdag och regering.

När det kommer ner på kommunal nivå ska samma principer råda om att politikerna ska sätta ramarna och sedan backa undan från detaljstyre över den konstnärliga friheten.

Att en enskild politiker ska styra det konstnärliga innehållet blir ju väldigt godtyckligt och kortsiktigt.

När vi debatterar vad armlängds avstånd innebär så måste vi akta oss för att endast tro att det handlar om okunskap, att de övertramp som sker liksom bara råkar hända i stundens hetta då någon politiker eller tjänsteperson agerar och reagerar instinktivt på den konst hen upplever som ful eller provocerande. Vi måste verkligen också förstå att det finns de politiska krafter som pushar gränserna för hur mycket de kan styra, just för att de vill omforma samhället med konsten och kulturen som verktyg.

“När vi får mer politiskt inflytande kommer kulturplanen att se annorlunda ut. Får vi dessutom inflytande över tillsättning av chefstjänstemän och verksamhetschefer, då kommer vi att försöka rekrytera kulturchefer som kan och vill genomföra våra kulturpolitiska mål” säger Patrik Ehn i en intervju 2012 då han var gruppledare för SD i Västra Götaland och medlem i partiets valberedning. Den politiska retoriken och det målmedvetna arbete för att förskjuta gränserna har kommit så långt att detta är vad vi ser hända nu i vissa kommuner runt om i Sverige. Och vi ser att politiker från partier med en i grunden demokratisk och kulturvänlig hållning lånar sig till samma typ av ifrågasättande av principen om armlängds avstånd.

Konstnärernas Riksorganisation fortsätter att debattera detta och mobilisera de krafter som värnar ett fortsatt fritt kulturliv och ser det som en av hörnstenarna i ett öppet demokratiskt samhälle.

/Sara Edström, Ordförande Konstnärernas Riksorganisation. 

Fotograf till bilden på Lenny är Sara Edström.