Sofia Curman: En liten skara människor sitter på de flesta maktpositionerna, ofta på flera stolar samtidigt.

TEXT: 
Sofia Curman
BILD: 
Margareta Bloom Sandebäck
”Han svarade med att jag inte skulle vara arg, för om jag slår honom så slår han tillbaka, vi kan väl dansa istället? Sedan tog han båda mina händer och sade att han sitter i många styrelser.”

Så slutar ett av vittnesmålen i #konstnärligfrihet, konstvärldens upprop mot sexism och sexuella trakasserier i branschen. Kvinnan, som sagt ifrån när hon blev ofrivilligt kysst på munnen, var en ung student på en konsthögskola. Mannen en välkänd konstnär.

”Jag sitter i många styrelser”. Det enkla konstaterandet innehåller ett så mycket större hot än det konkreta hot om våld som yttrades sekunden innan. Jävlas inte med mig, för inte bara är min makt över dig enorm, jag har dessutom inflytande över många andra mäktiga människor, över pengar, över karriärsmöjligheter. Allt det läser jag in i den lilla meningen.

I de flesta branscher finns väl maktkluster där vänskap är det starkaste kittet, men finns det någon bransch som är så smetig som konstbranschen, ens i övriga kulturvärlden? En liten skara människor sitter på de flesta maktpositionerna, ofta på flera stolar samtidigt. Chefspositioner ärvs av gamla kompisar. En handfull stora konstnärsnamn blir ständigt tillfrågade om juryuppdrag eller hedersfulla styrelseposter. Genom vittnesmålen i konstvärldens #metoo-upprop och i facebookgrupperna kring det löper oräkneliga trådar mellan de stora konstinstitutionerna, konsthögskolorna, stipendienämnder och jurygrupper. Det isar i mig när jag försöker mig på ett slags sociogram över nätverken kring några av personerna jag kan identifiera i vittnesmålen. Och på nätet hittar jag många bilder på makthavare inom konstlivet tillsammans med den så kallade ”kulturprofilen”.

Konstvärlden präglas av stenhård konkurrens som börjar redan på konsthögskolorna. Studenter som blir antagna, en handfull bland tusen sökande, är medvetna om att chanserna att klara sig på konsten efter utbildningen är små. Och det är inte säkert att det lönar sig att jobba hårt. När jag intervjuade konstnären Beth Laurin förra hösten och bad henne berätta om sina Mejanår i slutet av 60-talet, fnös hon åt ”Ulf Lindes grabbar”, de som flockades runt stjärnprofessorn efter föreläsningarna. Det var alltid bland dem han hittade sina protegéer, som han ställde ut på sitt galleri. Själv brydde hon sig aldrig om att tränga sig fram, men skrev ett brev med ett utställningsförslag som aldrig besvarades (ett genialt förslag där hon ville ställa ut själva Ulf Linde, som hon beundrade så mycket, som ett verk på ett galleri). Konstvärlden är inte längre mansdominerad som den var då Beth Laurin var student. Men i samtalen kring #konstnärligfrihet är det tydligt att nya generationer sköna Linde-grabbar fortfarande glider fram i kölvattnet av etablerade konstnärer, professorer eller curatorer, som samlar omkring sig en liten grupp studenter, och lyfter dem till en kollegial nivå, presenterar dem för sitt ”gäng”. Konstnärlig kvalitet eller intellektuell självständighet har mindre betydelse för urvalet än, låt oss säga, en acceptans för att leva ut myten om det manliga geniet, en beredskap att vända bort blicken om mentor-idolen får för sig att trakassera en klasskompis.

Eftersom konstbranschen är en värld som man till 100 procent socialiseras in i är relationen mellan student och professorer livsviktig, åtminstone ter det sig så för många konststudenter på en utbildning där man till stora delar tillbringar tiden ensam i sin ateljé. Genom professorerna kan man få tillgång till andra delar av konstlivet, bli rekommenderad för en gallerist, för ett stipendium. Konsthögskolorna är också organiserade så att professorerna har stort inflytande på den övergripande verksamheten. En professorstjänst innebär enormt ansvar, men också stor makt. Missbrukas den makten tycks konsekvenserna hittills varit obefintliga – för professorn alltså. Det finns storys om avgångsutställningar där externa examinatorer – uppburna konstnärer och tongivande kritiker, med sexistiska förtecken har tillåtits slakta studenter inför publik, och ändå har de fortsatt blivit inbjudna år efter år. Berättelser om professorer som trots ett omvittnat mobbingbeteende går vidare till en ny anställning på en annan konsthögskola när professuren har löpt ut. Vittnesmål om lektioner där rasism och klassförakt lindas in i konstteoretiska termer men ingen vågar säga emot. Historier om tafsande gästprofessorer som bara får fler och fler prestigeuppdrag medan den utsatta konstnären plötsligt slutar erbjudas utställningar eller stipendier.

Konstfacks rektor Maria Lantz skriver på skolans hemsida apropå #konstnärligfrihet att man ska se över rekryteringsprocessen av personal: ” Vi ska med omedelbar verkan inkludera frågor om kränkande beteenden vid referenstagning som del av bedömning kring ’pedagogisk skicklighet’ då vi anställer lärare. Konkret innebär det att frågan om sexistiskt beteende, härskartekniker etc, ställs till den sökandes referenser och/eller andra i beroendeställning.”

Jag hoppas att en sådan, för en utomstående självklar fråga när det gäller lärare, kan bidra till förändring, och att fler skolor snabbt tar efter. Jag hoppas att det finns modiga personer på maktpositioner som klarar av att strunta i att konstnären som söker professorstjänsten sedan decennier är god vän med museichefen, som är bästis med kritikern, som tidigare drev galleri med curatorn, som en gång upptäckte konstnären som är medlem i en stipendiejury. Jag hoppas att det på våra institutioner finns makthavare som känner att kravet på #konstnärligfrihet är riktat till dem, inte bara för att de har möjlighet att förändra strukturer, utan för att de faktiskt också utgör dem.

Sofia Curman

Läs uppropet #konstnärligfrihet
Sofia Curman: I en bransch som präglas av usla villkor kan det kosta för mycket att prata om sexuella trakasserier