Sofia Curman: Geniförklarade professorer har tillåtits bryta ner konststudenter till den grad att de slutar göra konst.

måndag, mars 19, 2018
Sofia Curman
Det som främst kommit att prägla #konstnärligfrihet – konstvärldens eget #metoo-upprop – är de förtvivlat många berättelserna om trakasserier och maktmissbruk på konstutbildningarna.

 Vittnesmål om hur professorer och lärare har brutit ner konststudenter till den grad att de slutar göra konst. Historier om hur geniförklarade konstnärer som bjudits in som examinatorer, inför en knäpptyst publik har tillåtits att med sexistiska och rasistiska förtecken förnedra och förlöjliga månaders arbete, och därmed också släckt lusten till en framtida konstkarriär.

Hur kan det komma sig att konstvärlden, som befolkas av öppensinnade, tänkande människor, tillåter att unga aspirerande konstnärers första möten med branschen ofta präglas av underkastelse och utsatthet för äldre kollegors maktmissbruk?

KONSTNÄRENs reporter Karolina Modig har i ett par månaders tid fördjupat sig i situationen på landets konstutbildningar. I hennes omfattande reportage berättas bland annat om hur två manliga professorer på Kungl. Konsthögskolan, båda framgångsrika konstnärer, i tio års tid systematiskt trakasserade studenter och kvinnliga kollegor. Kåren försökte sätta stopp, rektorn var inkopplad, men männens ställning inom professorsgruppen möjliggjorde att de två fick fortsätta mobba och dessutom få förlängd professur.

I arbetet med reportaget har det varit uppenbart att skräcken (ja, det är skräck!) för lärare av det slag som härjade på Kungl. Konsthögskolan bor kvar i de utsatta i åratal, kanske resten av karriären. Dels för att såren är djupa, men också för att det finns en uppfattning om att dessa personer besitter en makt som sträcker sig långt utanför skolans väggar. Eftersom konstbranschen är en värld som man till hundra procent socialiseras in i är relationen mellan student och professorer livsviktig, åtminstone ter den sig så för många konststudenter. Genom professorerna kan man få tillgång till andra delar av konstlivet, bli rekommenderad för en gallerist eller för ett stipendium. I spåren av #metoo är det tydligare än någonsin att svenskt konstliv vilar på informella maktstrukturer där rädslan är stor att stöta sig med fel personer. Det är talande att Kungl. Konsthögskolan innan #metoo aldrig fått in en enda anmälning av sexuella trakasserier i skolans historia. Snarare än en anledning till en klapp på axeln, bör detta vara ett faktum som ger en lång rad före detta rektorer och professorer skäl att rannsaka sin egen del i tystnadskulturen.

Läs reportaget Genierna på konstskolorna