Sofia Curman: I en bransch som präglas av usla villkor kan det kosta för mycket att prata om sexuella trakasserier

tisdag, november 28, 2017
Sofia Curman
Samma morgon som jag skriver det här får jag veta att konstnärer mobiliserar sig inför ett upprop mot sexism och sexuella trakasserier likt de som redan undertecknats av kvinnor, transpersoner och ickebinära i många andra branscher som en följd av #metoo.

Jag blir glad, för det har hittills varit oroväckande tyst från konstvärlden, trots att vi är många som vet hur vanligt det är att konstnärer och andra verksamma inom konstfältet drabbas. Tystnadskulturen kring sexism och sexuella övergrepp, som #metookampanjen lyft fram, har fått många att chockat utbrista; varför har ingen sagt någonting? Men när det gäller konstvärlden, är tystnaden inte det minsta överraskande, för i en bransch som överlag präglas av usla villkor och stenhård konkurrens, kostar det mycket att säga stopp.

Konstnärer jobbar till stor del ensamma. Utställningar blir som gästspel inom andra arbetsorganisationer, med korta och ogynnsamma kontrakt. Gallerivärlden är sluten och ofta utan några avtal alls. En betydande del av många konstnärens verksamhet sker utomlands, i andra slags arbetskulturer. Det är också en bransch där en stor del av positioneringen sker i informella sammanhang, där dessutom den ofta rikliga tillgången på alkohol ökar utsattheten. Sker ett övergrepp, verbalt eller fysiskt, finns det sällan någonstans att vända sig för att anmäla eller söka stöd utan att riskera att förlora en viktig arbetsmöjlighet. Konstnärernas #metoo skulle därför vara en oerhört beundrandsvärd manifestation både mot sexuella trakasserier och för en ny slags konstnärskår som kollektivt river ner ingrodda branschstrukturer och genimyter.

Det finns många exempel, samtida och historiska, på konstnärer som blottlagt strukturerna som tillåter män med makt att manifestera den genom sexuella trakasserier. Konstnären Snövit Snow Hedstierna har i sitt verk An Issue of Structure djupintervjuat 250 personer om jämställdheten i Norden. I det 6000 timmar långa materialet finns många vittnesmål om sexuella övergrepp. Det är ett tungt verk, som synliggör att sexism skär igenom alla delar av samhället. Nästa år visas det i en VR-version på Konstmuseet i Skövde, för att betraktaren också rent fysiskt ska få ta del av de intervjuades upplevelser. Till årets sista nummer av KONSTNÄREN skriver hon en modig text om hur hon på en av världens största konstmässor utsattes för så många verbala övergrepp att hon – för att hålla isär förövarna – började anteckna deras vidriga förslag på var och ens visitkort. Flera är så grova att jag tycker att det känns jobbigt att se dem i tryck. Men jag har valt att stå ut, för det obehagliga är inte att förslagen nedtecknas eller publiceras, utan att de en gång yttrades i sammanhang där maktobalans råder och som har ytterst lite med sex att göra.  Läs texten