Trendsättare

TEXT: 
Olle Niklasson
Vad är det som gör att en tidigare eftertraktad konstnär plötsligt inte får några uppdrag? Vem bestämmer vilken konst som gäller i det offentliga rummet? KONSTNÄREN har pratat med fyra aktörer på konstfältet om trender.

Claes Hake står och tittar på en av sina stora stenskulpturer utanför ateljén. Han skuggar med vänsterhanden över ögonen för att stänga ute solen och kunna fokusera bättre. Det finns en spricka i stenen uppe i övre högra hörnet. Träfundamentet har expanderat och dragit isär stenen och nu funderar Hake på hur han ska limma ihop sprickan.
Är den beställd, har någon köpt den, ska den iväg nånstans? frågar jag.
– Nä… svarar Hake, utan att ta blicken från sprickan. Han gör så. Svarar enstavigt. Ibland inte alls. 


Ateljén är en gammal panncentral på före detta Eriksbergs varvsområde. Runt ateljén står fyra färdiga och ett dussin isärplockade skulpturer. I sommar har Claes Hake ställt ut i Katrineholms konsthall och det finns en sedan länge planerad utställning hos Wetterling Gallery i Stockholm, men utställningar hör till undantagen, och förutom ett litet fåtal samlare i USA och Sverige bygger Hakes konstnärskap på offentliga uppdrag. Det första för HSB i Göteborg 1969 och sedan dess har hans stenskulpturer blivit en så välbekant del av det offentliga rummet att stora skulpturer i sten associerats med Claes Hake oavsett upphovsman. Framgångarna har heller inte varit begränsade till Sverige. Under nittiotalet arbetade Claes Hake både i Danmark och USA, och fram till 2010 hade han både ateljé och bostad på Manhattan. Men att han överhuvudtaget sökte sig utomlands berodde på att han under en period såg de svenska uppdragen krympa efter ett par framgångsrika decennier. 
Var det överexponering? 

”Jag har hört att Statens konstråd ignorerade mig för att de trodde att jag hade så mycket jobb ändå. Jag var väl styv i korken. Det ska man inte vara.” 
Claes Hake

– Vet inte. Kanske. Jag har hört att Statens konstråd ignorerade mig för att de trodde att jag hade så mycket jobb ändå. Jag var väl styv i korken. Det ska man inte vara.
Hake har också varit produktiv. Under den mest intensiva perioden hade han fem assistenter på projektbasis som kunde göra fem skulpturer på tre månader. 
Idag har Claes Hake inga assistenter. Och inga jobb. 
– Jag tror jag har gjort tolv-femton intresseanmälningar de senaste tre åren och jobbat som fan med skisser och modeller men inte fått ett enda jobb.
Själv säger han att han inte analyserat situationen närmare utan mest konstaterat att det är så det förhåller sig, men Claes Hake är en äldre man som arbetar med stora, tunga, platskrävande material. Man kan argumentera för att den kombinationen inte är den mest trendiga i dagens konstklimat.
– Att jag jobbar med sten beror på att man kan göra relativt stora saker rimligt billiga. En brons för samma pengar blir ingenting. Att jag är man tror jag faktiskt inte har varit någon nackdel. Inte för att jag har funderat så mycket på det men till helt nyligen har det varit män som styrt konstlivet. 

Statens konstråd har för 2019 ett anslag på 43 miljoner kronor för gestaltningsuppdrag och inköp av färdiga konstverk, så kallad löskonst, vilket gör myndigheten till den största aktören när det gäller offentlig konst i Sverige.
När Magdalena Malm 2012 tillsattes som direktör för myndigheten kom hon från en roll som konstnärlig ledare för MAP, Mobile Art Production, en curatorsdriven organisation som producerade och visade samtidskonst utanför de traditionella konstrummen. Det var en rekrytering som innebar en tydlig kursändring för konstrådet.
– När jag började var uppfattningen att offentlig konst var ett fast objekt på en byggnad vilket är en extrem begränsning. Jag ville att allt i det offentliga rummet skulle kunna kallas offentlig konst: installationer, performance, interventioner – vad som helst. 
Inte bara synen på offentlig konst förändrades med den nya direktören, också arbetsbeskrivningarna skulle bytas ut. Traditionellt hade konstrådet haft projektledare vars uppgift i princip var att se till att de beställda verken blev av. Nu skulle man ta en större curatoriell roll, dels för samarbetet runt verken men också för att få bättre möjligheter att försvara den konstnärliga visionen genom de komplexa processer ett offentligt verk går igenom. Kanske slentrianmässigt har den offentliga konsten också betraktats som att den har fler begränsningar än gallerikonsten men här vill Magdalena Malm vidga perspektivet.

”Jag har öppnat upp den offentliga konsten för mer samtida konstnärskap, fler uttryck och för att göra den mer relevant.” 
Magdalena Malm, 
direktör Statens konstråd

– Att konsten som visas på gallerier ska gå att sälja är ju en mycket stor begränsning av den konstnärliga friheten som vi nästan aldrig talar om.
Genom enprocentsregeln och ett ökat byggande har Statens konstråd fått ett jämförelsevis stort manöverutrymme men Magdalena Malm menar att resurserna skulle kunna bidra till en bättre och mer dynamisk konstscen om det offentliga rummet också kan vara en plattform för konstnärer som inte arbetar med permanenta verk. Den nyordningen har inte bara omdefinierat vad offentlig konst är och vilka konstnärer som fått tillgång till den nya arenan, det finns röster som menar att Magdalena Malm har dömt många traditionella målare och skulptörer till arbetslöshet i sitt kölvatten.
– Det kan hända att det skett en viss förskjutning, ja, men tidigare har en ganska stor grupp konstnärer inte haft några resurser alls och då varit utan försörjningsmöjligheter eftersom deras konst inte är samlingsbar på samma sätt som måleriet är. De konstnärerna hade nästan ingen supportat tidigare. 
Att Magdalena Malm därmed skapat en ny trend inom svensk offentlig konst vill hon däremot inte gå med på. Hon föredrar att istället framhålla konstnärerna som de största trendpåverkarna och nämner bland annat konstnären Johanna Gustafsson Fürst i sammanhanget. Sin egen roll vill hon placera på ett annat plan.
– Jag har öppnat upp den offentliga konsten för mer samtida konstnärskap, fler uttryck och för att göra den mer relevant. Förr kunde den offentliga konsten ses som ett sätt att få ihop till sin försörjning, och det ska det fortfarande vara, men den ska också vara en plats för jätteintressanta konstnärliga utforskningar. Det måste finnas ett utrymme för att inte bara leverera säkra kort.

Roger Simonsson är konstkonsult på Konstnärscentrum Syd, som 2017 hanterade ett femtiotal gestaltningsuppdrag och en enprocentsbudget på 15 miljoner kronor. KC Syd förmedlar uppdrag för skolor, förskolor, äldreboenden och kommunala fastighetsbestånd och platser: bostadsområden, träningshallar, torg och rondeller. Som konsult för en konstnärsorganisation har Roger Simonsson helt andra förutsättningar än Statens konstråd.


Det påverkar naturligtvis också urvalet, och Roger Simonsson nämner som exempel Goldin+Sennebys "Evig anställning", det vinnande förslaget för Västlänkens Station Korsvägen.
– När du är i Alvesta och ska göra ett bostadsområde går det inte att komma dragandes med någon processkonst. Så är det bara.

”Det är väldigt lätt att haka på en trend men ­desto svårare att gå vid sidan.” 
Roger Simonsson, 
konsult Konstnärscentrum Syd.

– Vi har ju inga egna pengar utan måste förhandla för varje uppdrag. Beställaren bestämmer ju vad de vill ha och det gör det mycket svårare för oss att få igenom ett projekt jämfört med Statens konstråd som kommer och erbjuder något.

Roger Simonsson har lång erfarenhet som konsult och har sett flera trender komma och gå. Just nu ser han mycket fotografiskt måleri, vilket han tror inspirerats av Karin Broos, samt att allt fler i Klara Kristalovas efterföljd arbetar med djur och fantasifigurer i keramik. I likhet med Magdalena Malm är hans uppfattning att det är i konstnärsledet trender skapas men att han som konsult också är bidragande liksom beställaren som i slutänden gör sitt urval. 
– Konsulterna följer ju flödet i de trender som finns. Det är väldigt lätt att haka på en trend men desto svårare att gå vid sidan. Där måste man som konsult vara stark. 

Roger Simonsson nämner ett uppdrag i Växjö där han vid sidan av tre betydligt mer namnkunniga konstnärer gav ett uppdrag till Thomas Franzén, en äldre, lokal Växjökonstnär, som inte lämnat in en intresseanmälan i hela sitt liv. Simonsson var övertygad om att Franzéns uttryck skulle bli det bästa för platsen. 
Men att gå vid sidan av trender och popularitet kan också innebära mer handfasta överväganden för konsulten menar Roger Simonsson.
– Vet jag att en framgångsrik konstnär har väldigt många eller stora jobb, säg en tunnelbanestation eller liknande, då är risken stor att man inte får en bra skiss ens – jag har varit med om att få rena skräpet flera gånger, och där rekommenderar jag alltid att man väljer någon annan som lägger hundra procent på både skiss och uppdrag. Man vet aldrig säkert, men chansen är större att man får ett bättre resultat.

Ciléne Andréhn som driver galleriet Andréhn-Schiptjenko tillsammans med Marina Schiptjenko vill helst inte använda ordet trend eftersom hon läser in något kortsiktigt och modebetonat i uttrycket.
– Jag ser istället olika strömningar som ändrar sig över tid. Konsten finns ju inte i ett vakuum utan förändras som allt annat i samhället och självklart gäller det också den offentliga konsten.
Ciléne Andréhn ser tre huvudfaktorer som färgat den offentliga konsten de senaste decennierna. Det första är globaliseringen som tydligt visar sig i att utländska konstnärer numera får uppdrag av Statens konstråd. Nummer två är privatiseringen, som slagit igenom även i den offentliga konsten, där flera beställare använder sig av konsultföretag som KiWi (Ulf Kihlander och Martin Wickström) eller Ann Magnusson. 
– Där ser man att flera typer av aktörer kommit till inom den offentliga konsten. Tidigare var det mesta som …typ Televerket.
Det tredje är att samhället blir mer ­heterogent. Ciléne Andréhn drar ­paralleller till att fältet breddas och att konstnärer som arbetar med material som performance får ta plats i den offentliga konsten.
Andréhn-Schiptjenko har lite av en mellanställning i näringskedjan i och med att de agerar som konsulter och samtidigt genom sin galleriverksamhet representerar ett antal konstnärer. Carin Ellberg, Jacob Dahlgren, Katarina Löfström och Cajsa von Zeipel har alla gjort offentliga verk och hör till galleriet men Ciléne Andréhn menar att det aldrig har påverkat Andréhn-Schiptjenko i konsultrollen. 
– När vi gör uppdrag anlitar vi också konstnärer som vi inte representerar. Annars hade vi ju inte varit trovärdiga.
Ciléne Andréhn pekar på två viktiga faktorer i urvalet. Först det som ligger i själva uttrycket. 
– Man ska komma ihåg att när man visar konst i ett offentligt rum så visar man den för folk som inte på något vis har bett om det och det gör ju också att det finns många konstnärskap som går bort eller att uppdraget kräver en så stor anpassning att konstnären helt enkelt inte vill.
Men också att erfarenheten spelar in och kan förklara varför vissa namn oftare förekommer i offentliga sammanhang.
– Ju mer erfarenhet en konstnär har desto lättare blir det att genomföra projektet och då är det klart att beställare känner sig tryggare jämfört med att ge det till ett helt oprövat namn, särskilt när det rör sig om stora projekt med mycket pengar inblandat och om verken ska vara permanenta. Då blir det lätt så att vissa konstnärer får många uppdrag.
Andréhn-Schiptjenko arbetar både med privata och offentliga uppdragsgivare. Ciléne Andréhn berättar om kortare beslutsvägar och spetsigare val på den privata sidan, men hon lyfter också upp hur bristande kunskap hos en del beställare drabbar konstnärer i slutänden.
– Vi ser ju upprop från kommuner som vill ha in förslag som får kosta 375 000 kronor för typ 150 kvadratmeter utomhus som ska kunna sittas på och lekas på och som inte ska vara farligt och tåla graffiti, regn och ditten och datten, och pengarna ska inkludera all produktion och arvodet. 
Ciléne Andréhn drar efter andan.
– Beställarna har helt galna uppfattningar om vad de kan få för pengarna och tyvärr tackar många konstnärer ja för att de vill göra det här avtrycket i offentligheten. Men det blir ju inte en spänn kvar till konstnärens ersättning för allt går till produktion. Det gör mig arg när konstnärer på det här sättet blir utnyttjade i offentliga sammanhang.

”Beställarna har helt galna uppfattningar om vad de kan få för pengarna.” 
​Ciléne Andréhn

Claes Hake går omkring i det stora ateljérummet. Han stannar vid ett bord där material till en planerad bok ligger. Varje uppslag har en stor, grov teckning på ena sidan och ett litet foto på en stor skulptur på den andra. Han pratar om rytmen, om att ställa former mot varann och hur skulpturen i sin monumentalitet egentligen inte är viktigare än teckningen.
– Det är ett sätt att hålla sig igång nu när det är lite down hill, men jag har tänkt på den här formen i tio-femton år och säkert gått igenom 2000 diabilder.
Upplagan är planerad till femhundra böcker och kommer att kosta Claes Hake 300 kronor per bok i produktion. Det blir 150 000 kronor.
– Säljer jag en skulptur genom boken är det bra. Risken är förstås att jag inte säljer nånting.
Det är hursomhelst en väldigt dyr reklamkampanj för en konstnär, säger jag, och Hake svarar.
– Skulpturer är inte billiga de heller.
Mitt i meningen blir Hake full i skratt. Som om han i stunden blev medveten om innebörden i det han precis sagt. 

 

 

 

 

Bilder:
1 Claes Hake Wall Street, 2012. Pilane, Tjörn. Foto: Peter Lennby
2 Claes Hake Archipelago, 1990. Lindholmen, Göteborg. Foto: Jörgen Ström
3 Alexandra Pirici Arbetets monument, Norrmalmstorg, 2016. Foto: Ricard Estay
4 Goldin + Svenneby Evig anställning, skiss, 2017. Visualisering av Anna Heymowska
5 Thomas Franzén Betongrelief i matsalen i Per Lagerkvistskolan, Växjö, 2017 Foto: Åke H Nilsson
6 Cajsa Von Zeipel Pretty Vacant, 2012. Mood gallerian, Stockholm Foto: Petter Lehto