Välkomna Sara Edström och Margot Barolo!

20/05/2019
Geska Brecevic
På Konstnärernas Riksorganisations riksmöte den 4 maj valdes en ny styrelse. Vi passar på att ställa tre frågor till Sara Edström, ny ordförande och Margot Barolo, ny viceordförande, för att höra vilka de de är, vad deras förhållande till konst är och vilka konstnärspolitiska frågor de tycker är viktiga att driva.

Sara Edström, konstnär och ny ordförande för Konstnärernas Riksorganisation

Vem är du och vad har du tidigare arbetat med?

Jag visste ända sen jag var liten att det var konstnär jag ville bli.

Eller den bilden har jag haft av mig själv i alla fall… ända tills jag hittade ett gammalt skrivhäfte från årskurs fyra där jag hade skrivit en uppsats på ämnet “mitt framtida jag”. I den uppsatsen hade jag målat upp drömbilden av mig själv som den som försörjde och beundrade ett stiligt manligt konstnärligt geni. Jag hade tydligen förstått att det kunde vara svårt att leva på sin konst, så jag hade all förståelse för honom. Jag hade gett mig själv det mycket välbetalda jobbet som VD på Volvo för att klara av det hela. Både ekonomiskt och prestigemässigt tydligen.

Som vuxen feminist blev jag lite generad av att läsa vad mitt 10-åriga jag hade knåpat ihop för liv åt sitt vuxna jag. Nu kanske jag ändå kan tycka att det var ett om än inte helt lyckat så ändå ett försök att lösa ett förmodat framtida problem. Jag gav mig själv ett coolt bra jobb med mycket pondus, jag fick ekonomisk trygghet och därmed frihet, och jag fick ändå ingå i en charmig och bohemisk kulturvärld.

Nu minns jag inte alls att jag hade några såna där tankar, istället hade jag som sagt trott att jag alltid varit säker på att jag ville bli konstnär och jag minns inte att jag alls bekymrade mig över hur det skulle fungera rent ekonomiskt. Jag har alltid varit säker på att jag själv hade makt att styra vad jag skulle bli, hur det skulle gå. Jag växte upp på 70-talet, folk trodde fortfarande på att en bättre värld var möjlig, alla var vänster, alla höll på att batikfärga och göra makramé, alla kunde sjunga. Självklart kunde jag bli konstnär.

Så den där känslan av att allt var möjligt, den följde också med mig in i vuxenlivet. Jag visste vad det handlade om, det var bara att kavla upp ärmarna, att öva och träna sig och utmana sig och lära sig nya saker och jobba, jobba, jobba.

Eftersom jag hade bestämt mig för att stanna kvar i Luleå, jag hade bestämt mig för att arbeta som konstnär och jag hade samtidigt bestämt mig för att jag skulle befinna mig i sammanhang där många valmöjligheter kom i min väg så fanns det inte så mycket annat att göra än att vara med och skapa sådana sammanhang.

Därför har jag alltid varit engagerad i det lokala och regionala kulturlivet och därför startade jag tillsammans mina kollegor Galleri Syster. Vi ville helt enkelt se mer bra konst, träffa mer bra konstnärer, prata med mer bra människor om konst, få mer input, få vara med och bidra till ett mer dynamiskt konstliv på den plats jag bodde.

De senaste åren har jag arbetat som verksamhetsutvecklare för Konstfrämjandet och varit med att starta konstprojekt i Norr- och Västerbotten, t ex Luleåbiennalen som 2018 fick en succéartad nystart. Det självorganiserade konstlivet ligger mig varmt om hjärtat och tack vare nätverket Den Kollektiva Hjärnan som Galleri Syster varit med att starta så har jag fått möta och inspireras och imponeras av så många fantastiska konstnärliga krafter som finns runt om i landet.

 

Vad är ditt förhållande till konst?

Konsten har hela mitt liv varit mitt sätt att uttrycka mig. Mitt intresse för konst har väldigt mycket handlat om görandet. Hur handens arbete får min hjärna att tänka i nya banor och släppa in det intuitiva och obeskrivbara. Det har varit ett dynamiskt sätt att pendla mellan det kollektiva gemensamma projekten som det innebär att driva Galleri Syster t ex och den mer kontemplativa egentiden i ateljén.

Ju mer konst vi möter desto större chans att också verkligen hitta det som stärker och glädjer oss, det som ger oss inblick i andra människors tankebanor och verkligheter.

I mitt eget konstnärskap har jag det senaste året gått från att arbeta med skulptur till att börja göra musik. Tiden för den kontemplativa egentiden i ateljén, omgiven av alla mina välbekanta verktyg och material, var tvungen att brytas av mot någonting för mig helt nytt och okänt. Jag inspireras av människor som vågar kasta sig ut och vågar blotta sina rädslor och svagheter. Jag ville utmana mig själv och vara så personlig och ärlig jag bara kan i mina texter och helt enkelt i min skruttighet.

Jag älskar att se utställningar, möta konstnärer och samtala om konst. Konsten och kulturen hjälper ju oss att vrida och vända på perspektiv och prova nya idéer, hjälper oss att vara snabbare i tanken och inte ta givna ståndpunkter för sanningar.  Om vi regelbundet möts av konst och kultur i livet så övervinns den där rädslan för att inte “förstå” och vi börjar istället lita på vårt eget kritiska sinne. Vi behöver verkligen inte förstå allt, vi behöver inte tycka om allt vi ser. Men ju mer konst vi möter desto större chans att också verkligen hitta det som stärker och glädjer oss, det som ger oss inblick i andra människors tankebanor och verkligheter. Vi blir inte rädda för konsten och vi blir inte rädda för det som är olikt oss själva.

Eftersom jag själv har den här fysiska, taktila, intuitiva ingången till konsten och det har lett till en ständig nyfikenhet att se mer och lära mig mer så önskar jag ju att fler fick möjligheten att skapa konst. Att fler skulle kunna se konsten som sitt språk och även sitt yrkesval. Ett mer rättvist och mänskligt hållbart arbetsliv som konstnär skulle öppna upp för fler röster och fler perspektiv.

 

Vilka konstnärspolitiska frågor tycker du är viktiga att driva?

Den politiska utvecklingen med allt mer populistiska tongångar, det polariserade debattklimatet med en världsbild som vinner mark med sin enkla retorik om vi och dem, sjukvård eller kultur, svart eller vitt, det skrämmer mig. Men det ger mig också en massa kraft och jävlar anamma, det krävs många röster och mycket handling för att nyansera, balansera och bredda debatten.

Konstnärernas Riksorganisation arbetar på flera sätt för att skapa ett vettigt arbetsliv för konstnärer och kreatörer. Parallellt med vårt påverkansarbete för att se till att konstnärernas inkomst av konst ska öka så måste vi i allt högre grad vara med och försvara konsten och kulturens rätt att verka på armlängds avstånd från politisk styrning. Om konst och kultur ses som ett särintresse som inte rör “vanliga människor” i ryggen så kan demonteringen och anpassningen till nyckfulla politiska vindar pågå i det tysta och sakta men säkert urholka både allmänhetens tillgång till bra kultur och konstnärernas möjlighet till inkomst och försörjning.

Jag anser att vårt uppdrag att jobba för konstens villkor på detta sätt är en mycket större fråga. Det är en fråga om vilket samhälle och vilken människosyn vi vill ha.

 

 

Margot Barolo, formgivare och ny vice ordförande för Konstnärernas Riksorganisation

Vem är du och vad har du tidigare arbetat med?

Jag är uppväxt i Stockholm och kommer från en stor, stökig, brokig familj. De representerar många nationaliteter, samhällsklasser och livsåskådningar och är utspridda över hela världen. Det har alltid varit högt i tak och viktigt att diskutera och bilda sig en egen uppfattning om stort som smått. Jag tror att min bakgrund hjälpt mig att inte döma ut någon på förhand och fått mig att förstå hur priviligierad jag är som fötts in i ett samhälle som är fritt, demokratiskt och värnar om allas lika värde. Det är viktigt för mig att använda den möjligheten och aldrig vara nöjd med de orättvisor som finns bara för att jag själv har mitt på det torra. Jag vill förstå skeenden och beteenden.

Som för många inom våra fält har behovet att uttrycka mig på fler sätt än med ord varit självklart så länge jag kan minnas. Också som en verklighetsflykt. Trots det så tog det en lång, lång omväg tills jag vågade lita på att också jag kunde göra det till min vardag. Efter diverse förberedande konstskolor där jag prövade mig fram insåg jag att det skulpturala låg mig närmast i kombination med önskan om att få göra saker som ledde mig vidare till produktdesign på Beckmans. Därefter varvade jag egna projekt och egen produktion med formgivningsuppdrag i egen ateljé. Jag har arbetat i alla möjliga material och tekniker. Från det hantverksgjorda till det maskinella. Från det unika till det massproducerade. Ibland varvas vardagen med att få tag i ett till synes omöjligt material till ett offentligt gestaltningsuppdrag med besök i fabriker för att titta på maskiner som ska tillverka de koppar jag ritat för någon.

Mina flesta formgivningsuppdrag har varit för svensk konstindustri, eller de skärvor som fanns kvar av den. Efter en tid växte frustrationen över hur de sköttes och jag tyckte mig se samband som bidrog till den nedåtgående spiralen som jag inte fick gehör för. Jag valde att gå en master i Keramik och glas på Konstfack som därefter följdes av KU-projekt där jag fick chansen att fördjupa mig och söka svar. Det blev en viktig vändning i mitt yrkesliv. Därigenom kunde jag ifrågasätta rådande strukturer inom industrin och utmana bilden av produktion liksom våra förutfattade meningar och bakomliggande orsaker till det om döljer sig bakom Made In.

Jag har därefter ofta anlitats som sakkunnig i frågor som rör produktion, projektledning, konstnärligt entreprenörskap, diskrimineringsfrågor i projekt som Kulturlyftet, Nationell Agenda, Omforma för att nämna några.

Sedan 2015 är jag programansvarig lektor på Form på Beckmans designhögskola. Mitt uppdrag har bland annat varit att utveckla utbildningen och pedagogiken. Där jag också bedriver ämnesutveckling och konstnärligt utvecklingsarbete inom mina ämnen – just nu i ett jätteroligt projekt där jag prövar gruppterapi i designprocessen!.

Ett tag hoppade jag in som tillförordnad vd på Handarbetets vänner där min roll blev att organisera verksamheten och hitta struktur och arbetssätt som kunde föra verksamheten framåt.

Av alla förtroendeuppdrag jag haft i form av styrelsearbete så har styrelsen i Konstnärernas riksorganisation varit den som imponerat mig mest när jag började här 2015. Arbetet är professionellt och alla är engagerade och jobbar hårt för våra gemensamma frågor. Det händer något på riktigt! Därför är jag extra glad och tacksam över att få förtroendet att bli vice ordförande.

 

Vad är ditt förhållande till bild och form?

För mig är bild och form en del av alla de konstformer som definierar och adderar det vi kommer från och det vi vill vara. Till och med när vi utsätts för de svåraste prövningar och ibland kanske förlorat allt så utövas och konsumeras konst i alla former också när det är som mest förbjudet. Som tröst, som motstånd, som ett sätt att inte förlora det sista hoppet. Konsten ger också många ledtrådar om hur ett samhälle mår historiskt och i samtiden. Jag ser det inte som något upphöjt, bara som något livsviktigt.

Konsthallar måste lära att rätta budgeten efter plånboken och inte nyttja sin makt att hålla bild- och formkonstnärer som en ekonomisk gisslan. 

Min ena pappa var kanske inte den klassiska pappan som gav mig det där som pappor brukar ge, men han gav mig ingång till kulturen i alla bemärkelser: genom filmen, litteraturen, dansen och konsten. Han kastade sig alltid mellan politik, historia och kultur och det är så jag fortfarande ser det: för mig smälter allt gärna samman och har svårt för den tendensen som tvingar oss alla att definiera och positionera oss hela tiden. Jag vill vara fri! Jag vill att alla ska vara fria att verka i de medium och kontexter de vill inom och utom etablissemang och etiketter. Jag tror att det gör många av oss till vår egen största fiende. Rädslan för att göra fel och inte hamna rätt. Så, lika mycket som bild- och formområdet är min alldeles viktigaste vrå där jag är hemma och känner mig fri så är det också jobbigt med alla glasväggar och tak man slår i.

Formgivning är det området jag själv verkar i och i sin bästa form bidrar och påverkar oss dagligen i olika former. Design är mycket mer än yta. Det är ett medel att påverka i gott och på ont och kan omfatta så många lager. Jag tycker att det är extra spännande just nu når hela teknologin öppnat så många möjligheter för oss att ta makten över produktionen. Jag hoppas verkligen att maktpositionerna flyttas, då kommer vi kunna formge ett mer demokratiskt och inkluderande utbud.

 

Vilka konstnärspolitiska frågor tycker du är viktiga att driva?

Det är viktigt att konsten är fri! Hade jag fått frågan för några år sedan skulle jag inte sett det som en huvudfråga nationellt, men efter senare tidens stora förändringar i det politiska klimatet där allt som vi kämpat för att uppnå uppenbarligen kan försvinna på en sekund, så inser jag att mycket står på spel just nu. Jag besökte Warszawa för ett par år sedan och träffade kollegor: konstnärer, gallerister och designers som börjat självcensurera sig och hela tiden tittade sig över axeln och sänkte rösten när vi pratade om vissa frågor. Den förändringen skede inom loppet av några månader.

Den andra frågan högst på listan gäller bild- och formkonstnärers ekonomiska villkor. För mig är det provocerande och obegripligt hur man kan bygga verksamheter och företag genom gratis producerat arbete. Det gäller utställningsverksamhet som uppdrag. Konsthallar måste lära att rätta budgeten efter plånboken och inte nyttja sin makt att hålla bild- och formkonstnärer som en ekonomisk gisslan. Inom formgivning kan du kanske få betalt för ett uppdrag du fått OM det du ritat sätts i produktion och OM det säljer. Trots att formgivaren är upphovsrättsperson.

Jag ser att vi formgivare, konsthantverkare och bildkonstnärer har fler saker som förenar oss än skiljer oss åt i frågor som berör vår möjlighet att bedriva och producera kvalitativ konst och därigenom göra möjligheten att välja våra yrken mer inkluderande.