Vad betyder den konstnärliga friheten för ett samhälle?

20/11/2019
Sara Edström
Söndagen den 10 november arrangerades ett publikt samtal på Moderna Museet som i samarbete med Konstnärernas Riksorganisation bjudit in en engagerad expertpanel för att diskutera konstnärlig frihet och armlängds avstånd. Ordförande Sara Edström inledde med ett anförande.

I maj i år blev jag vald till ordförande för Konstnärernas Riksorganisation. Många gånger sedan dess har jag fått frågan om jag blivit överrumplad av att kastas in i hetluften så direkt, just med tanke på den fråga vi ska debattera här i dag. Tyvärr är jag inte alls överraskad, vi kulturarbetare har ju sett denna utveckling smyga sig på under lång tid, och vi är många som från våra olika positioner som konstnärer och kulturarbetare verkat för att uppmärksamma folk omkring oss på det vi ser som ett hot, inte bara mot oss som kulturutövare utan mot ett fritt demokratiskt samhälle i stort.

Jag måste också säga att jag inte heller känner mig överrumplad. Tvärtom känner jag att det är vi som styr det här skeppet, vi känner ett starkt stöd från den majoritet som faktiskt förstår värdet av fri konst och hur det är förutsättningen för yttrandefrihet och ett öppet demokratiskt samtal.

Det jag däremot ibland känner är ett ibland ganska stort mått av förvåning över hur det tycks som att alla politiska partier förutom Sverigedemokraterna fortfarande ser kulturpolitiken som ett avgränsat, smalt, intresseområde som inte står högt i kurs i det politiska samtalet inom de egna partierna. Det är för mig obegripligt att fältet har lämnats så fritt för den typ av mycket väl medvetna strategin att plocka röster och poäng genom att vrida debatten och och elda på ett förakt mot en Konstelit, eller Konstfanatiker som vi blir kallade i Luleå där jag kommer ifrån.

Det ju alldeles uppenbart att vi går in i upptakten till en valrörelse där populistiska partier lägger in en extra växel för att vinna röster.

Många gånger har jag frågat mig om vi verkligen ska spela med i det här spelet, om vi arrangerar samtal som detta, är vi då bara statister i ett uttänkt scenario som spelar våra motståndare i händerna?

Söndagen den 10 november arrangerades ett publikt samtal på Moderna Museet som i samarbete med Konstnärernas Riksorganisation bjudit in en engagerad expertpanel för att diskutera konstnärlig frihet och armlängds avstånd. Ordförande Sara Edström inledde med ett anförande. Efter det samtal på scen som leddes av John Peter Nilsson, kommunikativ museistrateg och Zandra Thuvesson, politisk sekreterare Konstnärernas Riksorganisation. I panelen: Sofia de la Fuente, konstnär, Gitte Ørskou, överintendent och ny chef för Moderna Museet sedan 1 september, Olof Lavesson, rådgivare och styrelseledamot Expo och Svensk Scenkonst -tidigare ordförande Riksdagens Kulturutskott samt Elena Namli, professor i etik vid teologiska fakulteten i Uppsala. 

 

Samtidigt känns det ju stört omöjligt att inte ta debatten. För vi debatterar ju inte bara med de som är längst där ute på ytterkanten, vi debatterar ju även med alla de som helt genuint undrar hur vi ska gemensamt klara de utmaningar som vårt samhälle står inför. På lokal och regional nivå likväl som på ett nationellt och internationellt plan. När vi konstant nås av nyheter om nedskärningar och vi ser hur människor runt omkring oss går in i väggen på grund av allt mer prekära arbetsförhållanden, det är klart att det då är lätt att tänka att konst är en lyxvara en kan vara utan, eller som åtminstone borde klara sig utan offentliga medel.

Att vi blir kallade elit som just i konst och kultursammanhang används som ett uppenbart negativt skällsord (det gör det ju inte när vi pratar om elitfotboll t ex) är för mig lite förvirrande. Som ordförande för Konstnärernas Riksorganisation (som samlar 3 300 yrkesverksamma konstnärer) vet jag ju mycket väl att vi konstnärer tjänar helt jävla oskäligt lite pengar, så på så vis är vi ju då absolut ingen ekonomisk elit. Men samtidigt hänger ju de här osäkra ekonomiska förhållandena extremt intimt ihop med vilka som vågar sig in på ett yrkesliv som konstnär. Så på den punkten kan vi ju ta skällsordet elit och hålla med om att vi absolut inte heller vill se ett kulturliv som stänger ute folk. Fler röster måste höras, fler uttryck måste få plats. Men då handlar det ju om att stärka upp kulturen, inte skära ner! Allt från bildämnet i skolan till kulturskolan, till kommunala konsthallar och bredda och sprida och visa och göra och prata om konst och kultur än mycket mer än vi gör idag.
I min hemkommun Luleå har Sverigedemokraterna motionerat om att “Kommunen bör ta ansvar att inte medborgare känner anstöt kring samtidskonst”.... Det kan en ju välja att tolka som att de vill avsätta MER pengar till konstpedagogisk verksamhet. Eller hur?
Men jag har en känsla av att det inte är det som de menar…

Jag kan nog med ganska stor säkerhet säga att alla vi som är här idag förstår vilken sprängkraft som finns i den konstnärliga friheten. Det är ju naturligtvis p g a detta som vi är så mån om att den ska förbli fri och oberoende. Och det är naturligtvis p g a detta som andra vill inskränka den.

Konstföraktet går hand i hand med ett kvinnoförakt. Det är ingen slump att ordet menskonst uppfunnits för att stå för allt det som anses anstötligt och förkastligt.

Det är heller ingen slump att normkritik beskrivs som destruktivt för samhället, argument som vi sett i Täby där en kommunpolitiker krävde att samtalet med författaren Moa-Lina Olbers Croall skulle ställas in “Den som öppnar för samtal om hbtq-personer i litteraturen också öppnar dörren för nationens sönderfall”. Vi har sett liknande argument i Umeå där arrangemanget Lesbisk Frukost på Ögonblickteatern och i Skellefteå där Museum Anna Nordlanders inriktning på genusfrågor beskrivs som “exkluderande verksamhet” som inte bör få finnas.

Vi ser ju tydligt att det inte enbart handlar om konstnärlig frihet ur ett smalt perspektiv som bara rör oss kulturarbetare och konstnärer, utan att det handlar om ett allt mer sluttande plan där extrema åsikter blandas med de till synes mer oskyldiga. Att vilja censurera en målning i en gångtunnel i Helsingborg för att de svampar som konstnären Björn Svensson målat skulle kunna tolkas som knarkpropaganda kan vi ju lite grann fnissa åt (och vara glada att de faktiskt fick undslippa övermålning).

Jag tänker att det går att likna vid metoo-rörelsen och sättet att beskriva våldspyramiden, att allt hänger samman och underlättar för de där grövsta övergreppen högst upp i triangeln. Om vi låter sexistiska skämt och en klapp på rumpan passera så bidrar det till att legitimera nästa nivå, och nästa. Vi blir som grodorna i det uppkokande vattnet och reagerar inte när det gradvis stegras.
På samma sätt tänker jag att vi måste reagera på alla de små inskränkningar vi ser i principen om armlängds avstånd för att motverka att det allmänna medvetandet sakta men säkert hamnar på en nivå då vi vant oss vid ett visst mått av censur och självcensur.

I debatten har vi blivit bemötta med argument som att “det är ett hån mot konstnärer som lever under VERKLIGT förtryck” när vi reagerar på formuleringar som begränsar den konstnärliga friheten. Jag undrar bara när vi i så fall skulle börja reagera? När det är för sent?