Vem kan konsten att delta?

TEXT: 
Frida Sandström
BILD: 
Frida Sandström
Vad innebär det att delta? Begreppet är tveeggat i den samtida konstscenen, då frågan om publikdeltagande är lika het som representationen av konstnärerna själva. Vem medverkar i konstscenen och varför? Kvarstår gör frågan om vem som tackar ja till en förfrågan om att vara med, för vilket förutsättningen förstås är information om att deltagande alls är möjligt.

Sedan tio år har projektet Konsten att delta arbetat för att kunskapsutjämna och balansera klyftan mellan en nyanländ konstnär och en sedan länge i Sverige etablerad sådan. Bakom initiativet står konstnären Ola Öhlin, som inledde projektet då han tröttnade på sin egen homogena bransch. Idag är projektet snart landsomfattande och till skillnad från befintliga fristadsprogram syftar projektet till att hjälpa praktiserande konstnärer in på en föga tillgänglig arbetsmarknad i kultursektorn.

– Vi har ett gott samarbete med fristadsprogrammet och ser att en fristadsförfattare efter två års residens befinner sig i samma situation som några av de nyanlända konstnärer vi möter, säger Öhlin.

Konsten att delta syftar till att alla ska få samma rättigheter och möjligheter att utföra sitt konstnärskap och genom att expandera bilden av vad “en svensk konstnär” är, hoppas Öhlin att på längre sikt se en ny representation på konstinstitutioner i landet. Därför arbetar projektet idag för att man som nyligen dokumenterad i Sverige ska kunna registrera sig som kulturarbetare.

– I en tid då Sverigedemokraternas väljarstöd växer bredvid den svenska segregationen är det viktigt att även utlandsfödda svensketablerade konstnärer representeras. Det kommer på sikt också påverka publiken, säger Öhlin. Idag är han i dialog med såväl Arbetsförmedlingen som med konstinstitutioner och kommunala instanser. Där förmedlar han information och behov som har framkommit i projektet.

Inte en fråga om utbildning

Till en början var det Ola Öhlin själv som träffade nyanlända konstnärer, men idag möts deltagare i ett så kallat “mentorprogram” där kunskap från respektive part sätts i samtal. Charbel Chamoun och Johan Widén är ett sådant par. När Johan är pensionerad professor i fri konst, befinner sig Chamoun ännu i asylprocess.

– Tanken är att deltagarna två och två ska kunna träffas privat, och bjuda in varandra i sina respektive cirklar, förklarar Öhlin. 

Sedan hösten 2016 har det varit möjligt för personer utan personnummer att antas till ett antal Europeiska universitet, men för Charbel Chamoun är det inte utbildning som det är frågan om. Han har redan en masterexamen i fri konst och drev länge ett galleri i Libanon innan han lämnade landet.

Faktaruta
De senaste åren har flertalet projekt sprungit ur den sedan länge konstaterade vita konstscenen, där Konstfrämjandets projekt Den Nya Konstskolan, Moderna Museets kursformat Museum Museum och Statens konstråds medborgarinitierande Konst händer är exempel på tre stora institutioner som vill omfördela konstscenens villkor för aktörskap.
​Svenska Pens fristadsprogram har funnits i Sverige sedan 1996,m men bredvid de kommunala initiativen växer idag lokala, konstnärsdrivna initiativ som för samman uppehälle och kulturella kapital, såsom Unicorn – Artists in Solidartity i Malmö, eller Kultivera Asylum of Art i Tranås. Projektet Konsten att delta ägs av KRO och pågår med nuvarande stöd fram till sommaren.

– Mitt liv är på paus när jag inte kan arbeta som jag brukar. Jag behöver en röst mellan mig och institutionerna och det är därför så bra att jag träffade Johan, säger Chamoun. Han ser inte ser några problem i att mentorskap skulle kunna riskera upprätthålla en fortsatt klyfta för vem som betraktas som etablerad och inte, inom ramen för projektet.
– Våra förhållanden är olika, så är det. Men när jag och Johan träffas är vi kollegor. Han känner till en del om min kultur, och jag en del om hans. Det är ett utbyte.

Johan Widén ser själv på frågan utifrån en historisk synvinkel.
–  Det har alltid varit svårt att etablera sig i Sverige, men utan inflödet av nya aktörer hade vi saknat både Peter Weiss och Nelly Sachs, Lenke Rothman och Endre Nemes, som idag är självklara namn i vad som betraktas som “svensk litteratur och konsthistoria”.

Frida Sandström

 

Bildtext: Vad Charbel Chamou saknar allra mest är en ateljé, där han kan fortsätta med ett måleri som nu har avstannat i småskalig teckning som ryms i lägenheten där han bor i hos sina vänner i Upplands Väsby. Här en pastellteckning av den svenske kungen.