Remissvar regional kulturplan för Landstinget Västernorrland 2015-2017

Till Landstinget Västernorrland
24/06/2014
KRO/KIF har tagit del av utkastet till kulturplanen för Landstinget Västernorrland 2015-2017 och vill härmed lämna några synpunkter som vi hoppas att landstinget tar till sig.

Konstnärernas Riksorganisations (KRO) och Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivares (KIF) företräder tillsammans över 3300 professionella bild- och formkonstnärer i Sverige. Vårt mål är att förstärka medlemmarnas sociala och ekonomiska villkor och därmed göra det möjligt för konstnärer att vara yrkesverksamma.

Inledning

KRO/KIF arbetar aktivt med frågor som berör bild- och formkonsten i den regionala kulturverksamheten. Det egna skapandet får oss människor att reflektera och tänka, det fördjupar det viktiga offentliga samtalet och verkar gränsöverskridande. Den fria konsten svarar mot ett stort behov hos oss människor att förstå världen och varandra; vi behöver den för att må bra och fungera som individer såväl som samhälle. Med konsten och estetiken blir Västernorrland vackrare, mer attraktivt och livfullare. Ett vitalt och utforskande konstliv kräver emellertid att samhällets konstnärer kan verka under rimliga arbetsvillkor. Kultursamverkansmodellen har medfört ett ökat regionalt bestämmande över kulturpolitiken. Detta innebär ett gyllene tillfälle att påverka och forma framtiden även för det regionala konstlivet.

Bild- och formkonstnärer är den konstnärliga yrkesgrupp som har lägst inkomster, visar Konstnärsnämnden i flera rapporter. Det är också den yrkesgrupp som har flest andel kvinnor. Konstnärernas Riksorganisation och Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare har nyligen sammanställt en ny stor konstnärsenkät (2014). Denna visar att 73 procent av konstnärerna i Västernorrland har en månadsinkomst på 13 300 eller mindre, vilket kan jämföras med snittet i riket som ligger på 64 procent. Bara 3 procent av konstnärerna i länet har en månadsinkomst på 25 001 kronor eller mer. 65 procent av konstnärerna i Västernorrland uppger att de arbetar med annat än den konstnärliga verksamheten för att kunna försörja sig. Åtta av tio professionella konstnärer i Västernorrland har vid något tillfälle inte fått utställningsersättning vid utställningar. Detta påverkar att majoriteten av länets konstnärer har svårt att livnära sig på sin verksamhet.

Vi gläds naturligtvis åt att Västernorrland strävar efter att implementera enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer, liksom MU-avtalet vid utställningar. Att Västernorrland undersöker möjligheterna till en hållbar finansiering av ett resurscentrum för konst finner vi utmärkt. Vidare är det utomordentligt att ”principen om armlängds avstånd” lyfts fram. Vi kommer här att fokusera på de delar av kulturplanen som vi tycker kan förbättras ytterligare i arbetet för att stärka den västernorrländska konstscenen och bild- och formkonstnärers villkor.

 

Remissvarets struktur

KRO/KIF har i sitt arbete med kultursamverkansmodellens implementering lyft fram ett antal särskilt viktiga frågor i anslutning till bild- och formområdet. Dessa är medverkans- och utställningsersättning, (MU-avtalet), regionala resurscentrum för bild- och formområdet, jämlikhet inom konsten, enprocentsregeln för offentlig konstnärlig gestaltning, konstens egenvärde och principen om en armlängds avstånd. Det är framförallt utifrån dessa frågor som detta remissvar kommer att behandla den regionala kulturplanen för Västernorrland. Vi vill emellertid börja med några övergripande kommentarer.

 

Övergripande kommentar

Vi uppskattar Landstinget Västernorrlands ambition att föra dialog med professionella kulturskapare och andra grupper i samhället.

KRO/KIF gläds åt att Landstinget Västernorrland har en ambition att kultur ska bli en angelägenhet för fler.

Landstinget Västernorrland lyfter fram att kulturen ska vara en fri och obunden kraft med ett egenvärde som respekteras för sina egna och unika uttryck. Vi delar helt och hållet Västernorrlands syn på konstens och kulturens egenvärde.

 

Kulturpolitiska utgångspunkter

Kulturens villkor och förutsättningar, s. 9

Det är utmärkt att regionen belyser att kulturens villkor i samhället är en återspegling av kulturskaparnas villkor. Goda ekonomiska och sociala förutsättning för nämnda yrkesgrupp måste mycket riktigt vara en utgångspunkt för att Landstinget Västernorrland ska lyckas med sin ambition att vara en attraktiv konstregion trots de stora geografiska utmaningarna.

 

Regionala kulturprioriteringar och mål 2015-2017

Gemensamma mål, s. 11

KRO/KIF tycker att det är utmärkt att Landstinget Västernorrland arbetar med en jämställdhetsplan som följs upp årligen. Bild- och formområdet har historiskt sett varit mycket snedfördelat vad det gäller kön med en majoritet yrkesverksamma kvinnor, men med män överrepresenterade i statistiken över stipendietagare liksom bland de konstnärer som får ställa ut sina verk. Vi hoppas därför att detta är något man tar hänsyn till i den årliga rapporteringen.

Det är glädjande att principen om ”armlängds avstånd” omnämns, då detta är en fråga av central betydelse för KRO/KIF. Vi vill betona att det ekonomiska stödet till kulturen ska baseras på konstnärliga, kreativa och kvalitativa kriterier. För att garantera diskussion, kritisk granskning och utveckling av kulturbegreppet är det viktigt att de konstnärliga och kvalitativa bedömningarna inte görs av den politiska sfären utan av sakkunniga ämnesexperter, konstnärer och konstnärliga ledare.

Vi finner det exemplariskt att MU-avtalet omnämns som ett gemensamt mål och att Landstinget Västernorrland verkar för att skriva in dessa villkor och riktlinjer vid avtalsskrivningar med de regionala kulturinstitutionerna. KRO/KIF vill belysa att MU-avtalet består av två delar: ersättning för medverkan i arbetet med en utställning respektive ersättning för visning av konsten på utställning. Tyvärr glöms den del av avtalet som berör ersättningen för medverkan alltför ofta bort. Idag tvingas konstnärer, även majoriteten av de yrkesverksamma, att arbeta gratis vid utställningar i regionen. På så sätt subventionerar konstnärerna konsthallarna genom sina uteblivna ersättningar. Konstnärerna får ofta bara ersättning för visningen av verken, inte för all den tid som läggs ned på arbetet med en utställning. Man kan likna en konstutställning med en teateruppsättning, där det skulle vara fullkomligt otänkbart att inte arvodera skådespelarna för repetitionstiden utan enbart för de faktiskt uppförda föreställningarna. KRO/KIF verkar för en radikal förändring i synen på ersättning till konstnärer. Vi tycker att det är självklart att dessa ska arvoderas likvärdigt med andra yrkesgrupper.

Medverkansersättningen bör grunda sig på KRO/KIF:s och KLYS arvodesrekommendationer om 750 kr per timme (F-skatt). Genom att ge MU-avtalet hög prioritet i kulturplanen och tydligt prioritera MU-avtalet i regionens egen budget skapas förutsättningar för att Kulturrådet ska skjuta till mer medel. För att regionens utställningsarrangörer ska kunna betala MU-avtalsenliga ersättningar behövs alltså höjda anslag. Mindre konsthallar har, sett till deras nuvarande finansiering, begränsande möjligheter att betala ut medverkansersättning. Därför är det viktigt att Landstinget Västernorrland avsätter resurser och äskar medel från staten, som har skrivit under ramavtalet om medverkans- och utställningsersättning.

KRO/KIF föreslår att

  • Jämställdhetsplanen inbegriper könsuppdelad statistik för bild-och formområdet avseende inköp av konst, fördelning av stipendium och utställningar.
  • MU-avtalets båda delar – medverkansersättning och utställningsersättning - lyfts fram som lika viktiga. Vi skulle därför gärna se följande tillägg på s.11: ”Konstnärer skall ges ersättning för nedlagt arbete före, under och efter utställning”.
  • MU-avtalet kan med fördel beskrivas närmare under området ”regional konstfrämjande verksamhet” eller ”konstfrämjande verksamhet”. Avtalet kan få större prioritet genom följande åtgärder:
    • Att Landstinget Västernorrland skriver in i den regionala kulturplanen hur MU-avtalet, både utställningsersättningen och medverkansersättningen, ska kunna tillämpas i regionens och dess kommuners alla utställningsarenor. Det behövs en plan för hur MU-avtalet ska kunna implementeras på regional såväl som kommunal nivå.
    • Att Landstinget Västernorrland prioriterar MU-avtalet som en särskild post i budgeten för att synliggöra kostnaderna.
    • Att Landstinget Västernorrland i all offentlig finansiering av utställningsverksamhet ställer krav på att även medverkansersättningen ska prioriteras och budgeteras.
    • Att Landstinget Västernorrland avsätter resurser själv och äskar medel från staten, som skrivit under ramavtalet om medverkans- och utställningsersättning, för att möjliggöra för regionens alla utställningsarrangörer att tillämpa både utställningsersättning och medverkansersättning enligt MU-avtalet.

 

Regional museiverksamhet, s. 13-14 samt Museiverksamhet, s. 28-29

Landstinget Västernorrland har en omfattande museiverksamhet med både kommunala museer och privata initiativ. Det är positivt att det satsas på pedagogisk utveckling tillsammans med andra kulturpedagoger och konsulenter inom de olika konstområdena. Vi saknar emellertid en mer utförlig beskrivning av hur det ska satsas på den samtida konsten, då regionens fokus ligger på kulturarv. Kulturarv är naturligtvis viktiga, men vi ser en risk för att den samtida konsten hamnar i skymundan. Samtidskonsten är trots allt morgondagens kulturarv. Det nämns att satsningar på den samtida konsten ska prioriteras, men ingenstans hur, vilket gör att denna ambition är alltför vag och lätt att förbise.

KRO/KIF föreslår att

  • Det i kulturplanen mer ingående omnämns hur man ska satsa på den samtida konsten. Vi föreslår följande omformulering på s. 29: ”Den samtida konsten ska prioriteras genom ett större kvalitativt utbud på regionens museum och konstallar, där medverkande konstnärer betalas i enlighet med MU-avtalet”.

 

Regional konstfrämjande verksamhet, s. 15 samt Konstfrämjande verksamhet, s. 33-34

KRO/KIF anser att termen ”konstfrämjande verksamhet” bör ersättas av ”Bild- och formkonst” som rubrik i såväl innehållsförteckning som kulturplan. Vi är medvetna om att det i Kulturdepartementets riktlinjer för kultursamverkansmodellen står att statliga medel ska riktas till sju områden, varav det fjärde benämns ”konst- och kulturfrämjande verksamhet”. Vi anser emellertid att denna ursprungliga ordalydelse är olyckligt formulerad då den inte bara indikerar att bild- och formkonsten är ett område som enbart ska främjas, utan även förbiser konsthantverket.

Med tanke på hur eftersatt Västernorrlands politik på bild- och formkonstområdet är och hur svår den ekonomiska situationen är för konstnärerna i regionen bör en handlingsplan för bild och formkonsten utarbetas. Den bör ta ett helhetsgrepp på området. Konstnärer kan exempelvis också anlitas inom utbildningsväsendet och i samhälleliga planeringsprocesser. Dessutom är det av stor betydelse att regionen arbetar utifrån målet att skäliga ersättningar alltid ska betalas till professionella konstnärer i alla arrangemang som initieras av regionen.

KRO/KIF tycker att det är utmärkt att Landstinget Västernorrland utreder möjligheterna till en hållbar finansiering av ett resurscentrum. Med tanke på den svaga infrastrukturen på bild- och formkonstområdet ser vi på KRO/KIF att detta fyller en mycket viktig funktion. Ett resurscentrum skapar en mötesplats för konstnärer, näringsliv och offentliga sektorn och kan samtidigt för konsten närmare publiken. Det kan liknas vid en paraplyverksamhet som samlar och samordnar konstnärer, utställningsverksamheter, uppdragsgivare och andra regionala resurser som konstkonsulenter, kollektivverkstäder och centrumbildningar.

Resurscentrumet kan bredda konstnärernas kompetens och stärka arbetsmarknaden för konstnärer och konsthantverkare. Det kan således vara en ovärderlig resurs för den kulturella och kreativa sektorn. KRO/KIF vill dock belysa att detta resurscentrum bör omfatta mer än fortbildningstillfällen. Ett resurscentrum som samordnar regionens resurser och konstnärliga kompetens har potentialen att utveckla hela regionens infrastruktur, däribland utformningen av nya utställningsarenor, marknader och mötesplatser för konsten och dess intressenter. Ett resurscentrum kan också fungera som en kontaktyta för enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning. Genom sin bredd och spets har resurscentrumen möjligheten att stärka den regionala konstscenen, skapa nya arbetstillfällen och synergieffekter, inte bara för konstnärer utan även för andra grupper av kulturarbetare.

Det är även bra att man ska utarbeta ett regionalt program för Artists in Residence. Denna satsning kan skapa förutsättningar för nya konstnärliga samarbeten och ge upphov till nya arbetstillfällen, liksom internationell kompetensutveckling och nätverkande.

Vi finner det glädjande att nättidningen Volym har ambitionen att bli en norrländsk tidsskift för konst, och ser att denna fyller ett tomrum. Vi uppmuntrar till fortsatt arbete med utvecklingen av tidsskiften.

Det är positivt att regionen har kollektiva konstnärsbostäder för professionella konstnärer i Örnsköldsvik, Härnösand samt i Sundsvall och att dessa utöver att vara en mötesplats för konstnärer även har både pedagogisk verksamhet och utställningar.

KRO/KIF saknar prioriteringar avseende formkonstområdet. Konsthantverkarna och formgivarna har blivit förbisedda vilket vi finner mycket olyckligt. Vi anser därför att konsthantverkarna bör omnämnas i kulturplanen.

KRO/KIF föreslår att

  • Rubriken ”Konstfrämjande verksamhet” ersätts av ”Bild-och formkonst”. Man bör av ovan nämnda anledning genomgående i kulturplanen använda sig av formuleringen bild- och formkonst.
  • I avsnittet om prioriterande mål för den regional konstfrämjande verksamheten på s. 15 bör det omnämnas hur man kan satsa på konsthantverket. Vi föreslår följande formulering: ”Regionen ska verka för att lyfta konsthantverket och skapa gynnsamma arbetsvillkor för konsthantverkarna”.
  • Vi föreslår följande tillägg under utmaningar: ”En handlingsplan för bild och formkonsten ska utarbetas, som tar ett helhetsgrepp på området.
  • Skriv även in i planen att ”Regionen ska arbeta utifrån målet att skäliga ersättningar alltid ska betalas till professionella konstnärer och kulturskapare i alla arrangemang som initieras av regionen.”
  • Landstinget Västernorrlands resurscentrum ska göra särskilda insatser för att stötta bild- och formkonstnärer, stimulera efterfrågan på konst och bidra till nya arbetstillfällen för konstnärer, som ofta verkar under svåra ekonomiska och sociala villkor. Konstnärer kan exempelvis också anlitas inom utbildningsväsendet och i samhälleliga planeringsprocesser.
  • Landstinget Västernorrlands resurscentrum ska erbjuda rådgivning som är anpassat efter bild- och formkonstnärers behov.
  • Landstinget Västernorrlands resurscentrum ska utvecklas till en fysisk mötesplats som strategiskt samlar och samordnar det regionala konstlivet, myndigheter och näringsliv.
  • Landstinget Västernorrlands resurscentrum, eller en liknande aktör, arrangerar seminarium för politiker och tjänstemän om MU-avtalet och enprocentsregeln. Rimligtvis kan man hålla dessa seminarier växelvis, så att man vartannat år behandlar MU-avtalet och vartannat år enprocentsregeln.

 

Offentlig konst: möjligheter, s. 35

Landstinget Västernorrland har en god målsättning att en procent av alla byggnadskostnader ska gå till konstnärlig gestaltning.[1] Enprocentsregeln är en viktig fråga för KRO/KIF då denna bidrar till att estetiskt intressanta, utmanande och attraktiva offentliga miljöer, samtidigt som man skapar arbetstillfällen för konstnärer. Många av framtidens jobb finns inom kultur- och tjänstenäringarna, och historiskt sett har procentregeln visat sig vara mycket effektiv för att skapa nya rum och sammanhang för konsten och, som följd till det nya arbetstillfällen, inte bara för konstnärer utan också för fler grupper av arbetstagare. Enprocentregeln innebär även att konsten når ut i samhället till människor som vanligtvis inte går på konstutställningar.

I nuläget nämns det enbart att man sedan 1980-talet lägger en procent på konstnärliga gestaltningar vid byggnationer. Vi vill emellertid betona att det ska gälla minst en procent. Vi anser att den ursprungliga formuleringen är begränsande, och föreslår därför att meningen skrivs om. Vidare skulle vi gärna se att det hänvisades till ett dokument med riktlinjer för arbetet med enprocentsregeln, så det blir tydligt vilka investeringar som berörs och hur arbetet ska gå till. Vi skulle vilja se en årlig uppföljning i hur enprocentsregeln har använts för ny-, om- och tillbyggnader av offentliga fastigheter och offentlig infrastruktur. Regionen bör även stötta kommunernas kapacitet att arbete med enprocentsregeln.

Det är utmärkt att landstinget tar hänsyn till att stimulera konstlivet i regionen i sina inköp av verk till sin konstsamling. Det är positivt att man tar i beaktande verk i mer moderna tekniker med ljus- ljud och digitala inslag. Det är bra att man ser kulturens gynnsamma effekter på hälsan som en tillgång, även om vi vill varna för en alltför instrumentalisterad syn på konsten. Vi saknar däremot en diskussion kring hur man kan stimulera jämställdhet och mångfald vid inköp av konst inte bara vad det gäller tekniker utan även kön och konstnärernas bakgrund.

KRO/KIF föreslår att

  • Man i faktarutan på s. 35 lägger till att regionen har en ambition att minst en procent av byggnadskostnaderna ska gå till konstnärlig gestaltning.
  • Landstinget Västernorrland, som ansvarar för regionens konstsamling och konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer, utvecklar tydliga riktlinjer för vilka verksamheter som ska följa enprocentsregeln och för hur man ska arbeta med och underhålla den offentliga konsten samt utveckla rutiner för en årlig rapportering av den offentliga konsten. 
  • Landstinget Västernorrland ansvarar för arbetet med jämställdhet och mångfald i samband med konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer och inköp av konst.

 

Jämlikhet, s. 75

Det är mycket positivt att Landstinget Västernorrland anser att det är viktigt att alla kulturpolitiska insatser ska präglas av jämställdhet, mångfald och tillgänglighet. KRO/KIF vill belysa att det är essentiellt att använda sig av ett mångfalds- och jämlikhetsperspektiv i genomförandet av kulturpolitiska satsningar inom bild- och formområdet. Konstnärer har ofta dåliga arbetsvillkor med låga och ojämna inkomster. Det medför att många konstnärer delvis står utanför de offentliga trygghetssystemen. Detta gör dem till en särskilt utsatt yrkesgrupp. Arbetsvillkoren för konstnärer behöver ses över.

Lika möjligheter ska självklart råda för kvinnor och män inom konstscenen och fördelningen av offentliga medel. Så är dock inte alltid fallet. Exempelvis får unga kvinnliga konstnärer ofta de lägsta ersättningarna för sitt arbete, och det är dessutom vanligare bland kvinnor än män att man tvingas låna pengar av familjemedlemmar för att få hushållsekonomin att gå runt. Det är utmärkt att avsnittet om jämlikhet finns med i kulturplanen. Vi saknar emellertid en diskussion om mer konkreta åtgärder för hur man får in ett jämställdhetsperspektiv i konsten.

KRO/KIF föreslår att

  • Landstinget Västernorrlands konstinstitutioner arbetar aktivt med ett mångfalds- och jämställdhetsperspektiv vid utställningar, utställningsinlån och inköp av konst och konsthantverk till museets samling.
  • Landstinget Västernorrland gör en jämställdhetsanalys och för könsuppdelad statistik över regionens konstsamling, inköp av ny konst, utställningar och offentliga uppdrag om konstnärlig gestaltning.

 

Ekonomi

KRO/KIF noterar att den kultur-och konstfrämjande verksamheten står för en mycket liten post i fördelningen av statsbidraget. Ökningarna i anslagen från 2013 till 2014 i satsningarna på bild- och konstkonsulenten har vidare varit marginella, särskild i förhållande till vissa andra poster i budgeten. Sammanlagt läggs bara 0,5 % av fördelningen av statsbidraget till regional kulturverksamhet 2014 på bild- och formområdet, museiverksamheten undantagen, vilket KRO/KIF ser som en anmärkningsvärt låg andel som inte står i relation till vare sig antalet utövare eller bild- och formkonstens stora publik i länet.

Vi finner det problematiskt att den enda post som berör bild- och formkonsten är konsulentverksamheten. Denna post borde för det första utökas till att innefatta även formområdet, vilket även skulle motivera större ekonomiska anslag till denna verksamhet.

Vi saknar två budgetposter på bild- och formområdet, vilka vi hoppas att man kommer att lägga till i kulturplanens budget för 2015/2017. Den första berör en post för det resurscentrum man ämnar upprätta. Vidare bör det avsättas en budgetpost för finansieringen av MU-avtalet i region och kommuner.

KRO/KIF föreslår att

  • Konsthantverket skrivs in i posten genom att posten bildkonst benämns”bild- och formkonst”. Denna breddning motiverar även en ökning av ekonomiska anslag.
  • Bild- och formkonsten bör bli minst lika prioriterad som hemslöjden i budgeten.
  • Den nuvarande konstkonsulenttjänsten på 50 % borde utökas till en heltidstjänst.

Med förhoppning att ni hör av er om ni vill att vi att vi ska förtydliga något.

 

Vänliga hälsningar

Anders Lidén, konstnär boende i Västernorrland
Katarina Jönsson Norling, konstnär och riksordförande Konstnärernas Riksorganisation
Johan Wingestad, konsthantverkare och ordförande Sverige Konsthantverkare och Industriformgivare

 


[1]     KRO/KIF väljer att använda termen ”konstnärlig gestaltning” snarare än ”konstnärlig utsmyckning”, då den senare termen refererar till något som är enkom dekorativt. ”Konstnärligt gestaltning” är därför ett bredare begrepp som bättre rimmar med hur dagens konstnärer arbetar.