Den ojämställda skulpturen

FÖRFATTARE: 
Katarina Jönsson Norling
Datum: 
torsdag, oktober 10, 2013
PUBLIKATION: 
Värmlands Folkblad
Unga feminister har satt fokus på könsrelaterade strukturer i samhället genom att klä skulpturer i Arvika, Karlstad och på andra ställen i landet i rosa. Det är bra att konsten debatteras och att dåtidens skulpturer kan ställa frågor om diskriminering och vårt samhälle även idag och bli till utgångspunkt för en diskussion om ojämlika strukturer skriver Katarina Jönsson Norling.

En övervägande del av vår offentliga konst är gjord av män, så visst finns det behov av att diskutera jämställdheten även inom konstscenen. Den upphovsrättsligt baserade individuella visningsersättningen som konstnärer erhåller för verk i offentlig miljö är en indikator som visar hur sned könsfördelningen är.

Ersättningen baseras på hur stor publik som beräknas ta del av konstverket, en central placering på ett torg ger således mer betalt än ett verk i kommunhusets korridor. År 2012 finner man, föga förvånande, en kvinnlig dominans i de lägsta ersättningsnivåerna medan män återfinns i de högre.

Av de som får lägsta ersättningen är 63 procent kvinnor, medan 70 procent av de som får högsta ersättningen är män. I genomsnitt får manliga konstnärer 42 procent mer än kvinnor, även om ersättningarna generellt är mycket låga.

De här siffrorna speglas även i rapporten ”Representation och Regionalitet” från 2011, där fyra av landets stora konstmuseer undersökts. Såväl inköps- som utställningsstatistik visar manliga konstnärers positiva särbehandling. Av de verk som Malmö konstmuseum köpte in under perioden 1900-1999 är 78 procent signerade av manliga konstnärer, 22 procent av kvinnor.

Fyra separatutställningar har årligen vikts åt männen, en åt kvinnorna. Liknande siffror finner man på konstmuseerna i Göteborg och Norrköping samt på Moderna museet i Stockholm.

Visningsersättningen betalas så länge konstnären lever, därmed speglar dagens ersättningar hur inköpen av offentlig konst har sett ut under de senaste 80 åren. Men även om en hel del har förändrats på senare tid så finns det fortfarande mycket att göra för att stärka mångfalden inom konstscenen.

Inte sällan är det begreppet konstnärlig kvalitet som rättfärdigar diskriminering i konsten, där kvalité är förbehållet normen. En norm som ännu idag ofta är vit, heterosexuell, medelålders och man. Det kan handla om vilket ämne konstnären arbetar med, teknik eller format.

För att komma tillrätta med detta behövs handlingsplaner för jämställdhet och mångfald bland Sveriges konstinstitutioner och konstköpare. Vi behöver professionella metoder där det mätbara som att räkna verk, utställningar, ersättningar, uppdrag och tjänster kompletteras med checklistor för att bedöma kvalitet. Vi behöver ta hänsyn till och synliggöra olika normer i samhället som har samband med faktorer som ålder, kön, klass, etnisk tillhörighet och sexuell läggning.

Inte minst behövs en framsynt konstpolitik med betydande nysatsningar på den samtida konsten, både lokalt och nationellt. Av statens kulturbudget läggs bara en procent på bild- och formkonsten och enligt Konstnärsnämndens senaste jämställdhetsrapport är medianinkomsten för en kvinnlig konstnär 12 000 kr i månaden.

Ett steg till bättre villkor för kvinnliga konstnärer vore att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth bestämde sig för att höja den upphovsrättsligt baserade visningsersättningen. Systemets utformning gör att en sådan höjning skulle gynna kvinnor och yngre konstnärer som idag har lägre ersättningar.

Katarina Jönsson Norling