En sann världskonstnär: Monir Shahroudy Farmanfarmaians konst är en mosaik av erfarenheter från öst och väst.

TEXT: 
Nazanin Raissi
BILD: 
Nazanin Raissi
I norra Teheran, nära palatset där Shahen och drottningen av Iran en gång levde har konstnären Monir Shahroudy Farmanfarmaian sin ateljé. Adressen är flott, men gatan där studion ligger oansenlig. Härifrån hade toppen av Damavand synts om det inte vore för avgaserna som lägger sig som ett grått filter över staden.

Hit kommer Monir Shahroudy Farmanfarmaian de dagar då hälsan tillåter, för att arbeta. Hon är en av Irans största konstnärer i modern tid. En ”late bloomer” som vid 91 års ålder fick sin första
stora retrospektiva utställning på Serralves Museum i Porto, Portugal. Utställningen reste sedan vidare till Guggenheim Museum i New York. Hon var den första konstnären från Iran med en soloutsällning på Guggenheim. Hennes livsverk är en diaspora spridd på gallerier, institutioner och museum runt om i världen. Snart får hon ett eget museum i Teheran.

I den gipsvita ateljén som badar i ett skarpt lysrörsljus står här och var stora geometriska figurer. På väggarna hänger gamla och nya verk, samtliga sammansatta av små spegelskärvor och färgat glas som i sin tur är skurna i olika geometriska former. Varje spegelskärva bildar en reflektion som skapar en optisk illusion av att verken är i rörelse.

Det var ett besök i moskén Shah Cheragh i Shiraz i sydvästra Iran i slutet av 1960-talet som lade grunden för
det som skulle bli hennes signum som konstnär. Hon beskriver en upplevelse av att ”träda in i en diamant”. Inne i moskén omslöts hon av hundratusentals små spegelskärvor som tapetserade väggar och tak. Tagen av vad hon såg bestämde hon sig för att införliva spegelmosaik, på persiska ”aveneh kari” – i sitt arbete. Hon verkar
i samma anda som de gamla persiska mästarna, men hon parar deras traditionella hantverk med sina kunskaper från konstnärsåren i New York; minimalism och abstrakt expressionism, öst och väst.

Monir Shahroudy Farmanfarmaian kom till New York första gången i mitten på 1940-talet. Det var egentligen till Paris hon ville men andra världskriget kom emellan. I New York var hon den unga, vackra kvinnan från Persien som studerare konst på Parson’s School of Design. Det gav tillträde till de fina rummen. Hon umgicks med Jackson Pollock, Willem de Kooning och Mark Rothko som fortfarande var okända men som stod på tröskeln till storhet och kändisskap. På det lyxiga varuhuset Bonwit Teller på Fifth Avenue fick hon sin första anställning som formgivare och fick som kollega en blyg ung man. Han hette Andy Warhol och var reklamillustratör och aspirerande konstnär. De blev vänner. Då visste hon inte att ett verk av henne – en sfär dekorerad med spegelmosaik – en dag skulle hänga över den världsberömda konstnärens skrivbord och att Andy Warhol, när han kom till Teheran för att fotografera drottning Farah Diba för sitt ikoniska konstverk, skulle ha med sig en gåva – ett silkscreentryck av Marilyn Monroe, med inskriptionen ”till Monir med kärlek från Andy”.

En kär vän i New York vid den här tiden hette Katja och kom från Sverige. Vännerna kallade dem för Dag och Natt. Katja var blond och tjusig, tidigare modell och alltid utan pengar. Då fanns Monir till hands. Tillsammans med Katjas man startade de modemärket Designs by Katja and Monir. Det var 
en segerviss start men inom kort får hon veta att namnet är för långt och
att Katja of Sweden är mycket klatschigare. Hon fasas ut ur företaget och skilsmässan är ett faktum när hon en dag inte ens får ge en provtillverkare instruktioner, trots att det är hon som är designern. Dag och Natt syns aldrig mer tillsammans. Katja som tidigare i år gick bort har hon inte tänkt på många år. Någon tillstymmelse till bitterhet finns inte.

Fick du tillbaka dina pengar? 
–Nej.
 Hon skrattar.
–Jag tyckte så mycket om Katja.


I ateljén har hon i alla år haft hantverkare till hjälp. Under Monir Shahroudy Farmanfarmaians vägledning, skär en manlig äldre trio ut stjärnor, trianglar och månhalvor. Något större intresse för sufism och de geometriska formernas symbolik finns inte. Det är begär för skönhet, nyfikenhet och geometrins oändliga potential som är hennes drivkrafter.
–De är endast cirklar, trianglar, kvadrater, polygoner och hexagoner, säger hon. Alla är hennes favoriter.
–Men den som bemästrar hexagonen kan skapa vad som helst.

Monir Shahroudy Farmanfarmaianhar försonats med Iran. När den islamiska revolutionen bröt ut 1979 hade hon åter lämnat landet för New York. Kvar blev hennes hem med hennes enorma konstsamling och de egna verken som konfiskerades och stals. Merparten har hon aldrig återsett. Om det som är förlorat vill hon inte tala eller tänka på. Hon värjer sig för att kallas för en politisk konstnär men att hon påverkas av samtiden är ofrånkomligt. Konstverket Lightning of Neda som finns på GOMA i Brisbane är en hommage till den unga Neda Agha-Soltan som dödades av en krypskytt under protesterna efter presidentvalet 2009 och blev till en ikon för den Gröna rörelsen. Hon säger att hon tror på den unga generationen iranier. Gallerierna är fyllda av nya konstnärers verk och besökare.

Du har sagt i en intervju i The New Yorker att du älskar landskapet här. Att marken doftar så gott efter att det har regnat. Var det därför du kom tillbaka till Iran? 
Hon minns inte att hon har sagt det men tycker att det låter poetiskt. Nu är hon trött och vill fortsätta arbeta ifred.
–Jag kom tillbaka till Iran för ingenstans i världen finns det bättre hantverkare som kan skapa dessa vackra detaljer i spegelmosaik.

Snart fyller hon 95 år.
–Så länge jag lever vill jag arbeta.