NINA BONDESON: Hur lite konst tål Sverige?

22/06/2015
Nina Bondeson
De förändringar som nu sker av den förberedande konstutbildningen kommer att leda till färre skolor. Det menar Nina Bondeson, som anser att konstnärlig och kreativ erfarenhet borde spridas i hela samhället.

Jag satt ett knappt år i ett konstnärligt råd som Myndigheten för Yrkeshögskolan (MYH) kallat samman.

Myndigheten är tillsynsmyndighet för de förberedande konstutbildningarna och ansvarar nu för en administrativ nyordning kring dessa, sedan många år väl etablerade och betydelsefulla, utbildningar. Så betydelsefulla att man rätt tidigt i utredningen som skulle ligga till grund för denna förändring som nu är på gång, insåg att den högre konstutbildningen i Sverige faktiskt är helt beroende av dessa skolor.

De växte, tillsammans med liknande konstutbildningar vid folkhögskolor, fram i folkbildningens Sverige under 1900-talet. Den äldsta, Handarbetets Vänner, är faktiskt från 1874. De kom att utgöra en, från konsthögskolorna, fristående nivå på konstutbildning som är ovanlig i andra länder. Med en insiktsfull kultur- och utbildningspolitik hade den fristående nivån kunnat ge Sverige storartade möjligheter att utveckla en mycket bred bas av konstnärlig och kreativ erfarenhet från alla olika konstarter in i alla olika delar av samhället.

Men med det konstnärliga rådet sökte MYH hjälp från konstnärligt och pedagogiskt håll för att sätta samman de kriterier som konstskolorna i framtiden har att beakta för att komma ifråga för statsbidrag. (1)

Myndighetens uppdrag utgår från SFS 2013:871, Förordning om statligt stöd för konst- och kulturutbildningar och vissa andra utbildningar. Med förordningens övergripande syfte: att utbildningarnas viktigaste åtagande är att vara konsthögskoleförberedande, syns ingen insiktsfull konst- och utbildningspolitik till. Man beslutar helt enkelt att ingen utbildning, eller väg i livet, utanför den konstnärligt professionaliserade, anses vara betjänt av konstnärlig utbildning. Det är en felsyn som, i mina ögon, styr in konstutbildningens stora potential i en återvändsgränd.

Det återstår att trots allt fortsätta diskutera denna konst- och utbildningspolitiska fråga: Hur länge ska detta missförstånd pågå?

Man kan ha konsten som yrke, men den är inte ett yrke i sig självt. Förberedande konstutbildning borde komma fler till del än de som söker en yrkesväg i konsten. Den kan förbereda för så mycket mer än en konsthögskola!

Min personliga övertygelse i detta påverkade nu inte förordningen, så jag blev tvungen att lämna min plats i rådet. Det hade varit intressantare att vara med och diskutera frågan på ett tidigare stadium. Nu blev konstnärlig erfarenhet mer efterfrågad som alibi för en redan beslutad ordning. 

Den fristående utbildningsnivån kommer att finnas kvar, de förberedande skolorna håller mycket hög kvalitet. Om de, med förordningens felkonstruerade styrfunktion, inte styrs rätt in i väggen och kraschar för hårt, finns det ju alltid en väg framåt även i en återvändsgränd: att backa ut och lägga om kursen.

Det återstår att trots allt fortsätta diskutera denna konst- och utbildningspolitiska fråga: Hur länge ska detta missförstånd pågå? Att konsten sorteras ut ur grundskolan (Skapande Skola är bara en del av själva missförståndet) och anvisas en allt snävare professionaliserad utbildningsväg med slutstation i ”kultursektorn”, samtidigt som MYH pekar på breddad rekrytering som ett av de viktigaste kriterierna, utan att verka se något motsägelsefullt i upplägget. För att bredda rekryteringen till förberedande och högre konstutbildning krävs först en breddning av synen på konst; Man säger sig vilja se en förändring som ska spegla hur samhället ser ut: konstutbildningarna ska inte domineras av elever och studenter från den svenska, vita medelklassen. Men vad med konsten? Hur breddad är den skopiska regim som dominerar? (2) Vems konst är det som syns och hörs och anses angelägen?

Jag tror att förändringen man nu genomför för de förberedande konstskolorna kommer att resultera i färre konstskolor. De som lever upp till MYH:s kriterier och får statsbidrag kommer att klara sig – de som inte anpassar sig kommer att få svårigheter. I den tävling om statsbidrag MYH nu utlyser kommer skolorna att tvingas ta strid med varandra för det krympande utrymmet. Och jag tror dessutom att det är precis vad den rådande politiken vill åstadkomma. Men jag hoppas att jag har fel.

Nina Bondeson, bildkonstnär

 

FOTNOT:

  1. I tidskriften innehöll denna mening en felsyftning som tillkom under redigeringen, korrekt återgivet i denna version.
  2. Begreppet ”skopisk regim” myntades av den franske filmkritikern Christian Metz. Det riktar uppmärksamheten mot ”hur vi ser på – och värderar – det vi ser på”. Ett mycket användbart begrepp om man vill bredda sin egen förståelse för hur och av vem, man fått lära sig vad konst är.

 

nummer av konstnären: 
KONSTNÄREN #2 2015