Motstånd i Ungern

TEXT: 
SANNA SAMUELSSON
BILD: 
MARTIN ANDER
I dagens Ungern premieras konst med en stark känsla för nationen. Samtidigt organiserar sig konstnärer mot centralisering och ideologisk styrning av kulturen. Sanna Samuelsson reser till Budapest för att möta den konstnärliga oppositionen.

Efter att ha betalat det dyra inträdet går jag in i Mücsarnok, Budapests konsthall, och möts av en installation med ljuskonst. Motiven i laser ser ut som grottmålningar, ackompanjerat av en viskande röst som liknar ett schamanistiskt mässande. På informationstavlan kan jag läsa att konstnären är medlem i den numera statligt sanktionerade ungerska konstakademin Magyar Müvészeti Akadémia, förkortat MMA. Det nämns redan i första meningen.

För en vilsen turist ser Mücsarnok ut som vilken konsthall som helst. I själva verket togs konsthallen, som länge var epicentrum för den samtida konstscenen i Budapest över av MMA för några år sedan. När utställningen ”What Is Hungarian” öppnade i augusti 2012 så retade det MMA till den grad att de bestämde sig för att avsätta den dåvarande direktören och själva börja driva konsthallen. I en tv-intervju sa den 83-åriga ordföranden György Fekete att privata gallerier gärna får ställa ut vad de vill, men inte statligt ägda sådana. Ungern bygger på en kristen kultur och det finns ingen anledning för konstant provokation. Därför ville han ”ge tillbaka konsthallen till ungerska konstnärer”. På frågan vad som krävs för att bli medlem i MMA svarade han att man måste ha en ”ickeambivalent” känsla inför nationen: ”Någon som känner sig hemma i Ungern och inte reser utomlands för att håna landet därifrån.”

Modern demokrati ger Fekete inte mycket för, eftersom den ”varken är modern eller demokratisk”. MMA var från början en civil organisation som startades 1992. Under den nuvarande regeringen har akademien blivit en verklig maktfaktor i Ungersk kulturpolitik. Den nuvarande sektionen för konst består av 44 ledamöter, alla män och merparten i sjuttioårsåldern.

I Ungern idag möts nationalism och populism inom nästan alla politiska områden. Nyligen deklarerade premiärministern Viktor Orbán att Ungern är färdig med ”liberal demokrati”. Regeringen skrev om hela konstitutionen redan 2011, ett år efter att de kom till makten, vilket bland annat inskränkte pressfriheten kraftigt. Redan då nämndes MMA explicit i samband med regeringens ”försvarade” av den konstnärliga friheten. Detta förvånande många i kultursfären, men vad det innebar var inledningsvis oklart. Först när MMA 2012 tog över Mücsarnok blev det tydligt att de höll på att få en allt starkare ställning inom kulturen.

Det som särskilt påverkar konstnärer som inte passar in i deras statligt sanktionerade konservativa idéer om konst är att de fått ett stort ansvar för finansiering och stöd. De har fått ständigt ökande anslag, samtidigt som det skärs ner hos övriga statligt ägda kulturinstitutioner. Men MMA:s ökade anslag kommer bara vissa konstnärer till del. Och arvet från den socialistiska eran innebär att den ungerska konstscenen är mycket beroende av statliga stöd. Ett fungerande system för privat finansiering av konst finns inte i Ungern.

Jag möter curatorerna Barnabás Bencsik och Anna Juhász från ACAX – Agency for Contemporary Art Exchanges kontor i Budapest. De arbetar med utbyte i form av residensvistelser och samarbeten med andra länder. ACAX grundades 2006, och blev senare en del av Ludwig Museum, vars samling av modern konst förvaltas av den ungerska staten, under tiden som Barnabás Bencsik var museichef. 2013 blev han avskedad under tveksamma former, och en ny rekryteringsprocess inleddes av ungerska kultursekretariatet, en del av Ministeriet för mänskliga resurser, som snabbt gav tjänsten till den nuvarande chefen Julia Fabényi, som av många uppfattades som mer ideologiskt rättrogen. I samband med det ockuperade konstnärer och andra verksamma inom konstscenen museets trappor i två veckor, i ett upprop för transparens och demokratiska processer inom kulturlivet. Efter det har Bencsik drivit ACAX utan offentligt stöd.

– När jag blev avskedad från Ludwig Museum så ändrades situationen totalt. Från och med det så har vi arbetat utan offentliga medel. Vi har försökt söka men våra ansökningar har avvisats, berättar Barnabás Bencsik.

ACAX har bland annat ett residensprogram där ungerska konstnärer tillbringar tre månader i New York. Dessutom har de precis öppnat ett residenshus i Budapest, dit utländska konstnärer kan komma och arbeta. Projekt som i andra länder kanske låter opolitiska, men som i dagens ungerska kulturliv får en annan betydelse.

– Vårt mål är att förhindra den ökande isoleringen i Ungern. Där de bästa, som har potential och kapacitet att överleva utomlands, flyttar härifrån. Vi försöker skapa motiv till att stanna, komma tillbaka eller i alla fall hålla kontakten, säger Anna Juhász.

Agenturen har ingen central finansiering, men får stöd från ett fåtal privata finansiärer och internationell finansiering för vissa projekt.

– Vi arbetar på våra egna datorer och ringer på egna mobiltelefoner. Det är kämpigt, men det är samma tendenser även utanför Ungern, med konstanta nedskärningar i kulturbudgetar runtom i Europa, säger Bencsik.

Fram tills nu har det funnits en konsensus i många länder i Europa om att samtida konst är viktigt, menar han, men det håller på att förändras.

– Samtida konst är kritisk och attackerar ständigt det etablerade. Det är därför det är viktigt för samhällets mentala hälsa, för skapandet av nya sätt att tänka på. Det är också därför som det stöds i normala samhällen, men här är det oförenligt med den högerkonservativa politiska ideologin.

Båda arbetar med OFF-Biennale, en ny biennal i Budapest, som ägde rum i april och maj i år. Biennalens namn anspelar på att de medvetet undviker all form av stöd från den ungerska staten. Istället har de sökt sig till privata källor och stöd utomlands. De som arbetar med biennalen gör det som volontärer, och konstverken ställs ut utanför de etablerade museerna, i gallerier och andra lokaler.

– Att vi inte vill samarbeta med statligt stödda institutioner är ett tydligt ställningstagande. Det är ett egen-organiserat gräsrotsinitiativ, berättar Barnabás Bencsik.

– OFF-Biennale är ett försök att skapa något helt nytt. Vi arbetar parallellt, och inte bara emot det offentliga. Vi vill testa situationen och se vad vi kan göra utan stöd från staten, säger Anna Juhász.

Biennalen finansieras delvis av den norska fonden EEA, som stöder civila organisationer i bland annat Ungern, särskilt sådana som arbetar med mänskliga rättigheter. En fond som under det senaste året har varit under hårt tryck från den ungerska staten, som anklagat dem för att stödja organisationer med kopplingar till oppositionella partier. Många av organisationerna som har fått stöd från EEA har blivit granskade och tvingats redovisa allt för att visa att det inte finns oegentligheter. En kampanj som har jämfört med Rysslands nya hårda regler för frivilligorganisationer, där de tvingas att registrera sig som utländska agenter om de får stöd från utländska källor.

 Än så länge har OFF-Biennale sluppit granskning av ungerska staten, men arrangörerna vet att det kan hända.

– Vi är nya än så länge, så vi flyger under radarn. Men vilken dag som helst skulle vi kunna bli kontaktade av skatteverket, domstolsväsendet eller kontrollmyndigheten som granskar fonden, trots att allt sköts lagligt och går rätt till. Det är en ständig stress, säger Barnabás Bencsik.

 

Konstnärer organiserar sig

Många konstnärer har protesterat mot den nya kulturpolitiken. Szabolcs KissPál är en av de konstnärer som har varit mest aktiv. Han startade bloggen ”No MMA” 2012 och var med och grundade aktionsgruppen Free Artists. Dessutom var han med och drog igång protesten och installationen Living Memorial, som är ett alternativt offentligt konstverk som är placerat vid ett mycket kritiserat monument över Tysklands ockupation av Ungern under andra världskriget i Budapest, som uppfördes för ett år sedan. Det är inte alla som håller med om att Ungern verkligen blev ”ockuperat” eftersom man var i allians med nazisterna, dessutom uppmärksammade monumentet till en början inte de många ungerska judar som mördades under Förintelsen. Living Memorial är fortfarande aktivt och har ett tält på platsen där det hålls evenemang och föreläsningar varje vecka.

Szabolcs KissPál började organisera sig mot kulturpolitiken när han såg den tidigare nämnda tv-intervjun med MMA:s ordförande György Fekete. Det var då han insåg hur allvarlig situationen var.

– Tv-intervjun gjorde deras motbjudande, exkluderande, konservativa och nationalistiska filosofi tydlig. Jag blev förbannad och insåg att jag måste göra någonting, berättar Szabolcs KissPál.

Han började dra igång mejlinglistor och samarbeta med andra konstnärer. Två år av febril aktivitet följde. Free Artists genomförde flera aktioner där de protesterade mot den politiska styrningen av konstinstitutioner. De deltog i ockupationen av Ludwig Museum i två veckor. Ett av deras främsta krav var att MMA:s namn skulle tas bort från grundlagen. Gruppen gjorde sin senaste aktion i mars 2014, då de kastade papperspengar på nyöppningen av Pesti Vigadó, en konserthall som har gjorts om till MMA:s högkvarter. Det var en månad innan valet 2014. Ett val där regeringen fick ännu större makt, i och med att de vann en tvåtredjedelsmajoritet av rösterna, och där även fascistpartiet Jobbik ökade.

– Efter valet så insåg vi att våra ansträngningar inte hade någon effekt, trots all uppmärksamhet i media. Ingenting förändrades i verkligheten. Jag kände en stor trötthet och sorg. Och folk grät bokstavligen efter valresultaten, säger Szabolcs KissPál.

Att det politiska klimatet inte var ett undantagstillstånd blev tydligt för många som hade varit aktiva i protesterna, vilket skapade en viss uppgivenhet. Samtidigt hade något satts i gång i den samtida konstscenen i Ungern.

– Folk tvingades att tänka över sin egen position och vad det innebär att göra kritisk eller socialt engagerad konst. Kanske inte alla, men många, inklusive jag själv, började fundera över situationen. Men om det inte vore för projektet som jag arbetar med just nu, så skulle jag antagligen redan ha lämnat landet, säger Szabolcs KissPál.

Projektet som han nämner heter ”Third Sector”, där han tillsammans med andra konstnärer bygger en mobil mötesplats för samtida konst och aktivism. Tanken är att kunna ha olika sorters program och evenemang i en buss som kan byggas ut vid behov och åka över hela landet. Ett projekt som är influerat av tyska Omnibus für direkte Demokratie, en ”social skulptur”, inspirerad av Joseph Beuys, som är en mobil plattform för diskussioner om konst och demokrati. Planen är att ”Third Sector” ska ansöka om finansiering från EU-källor och regionala stöd som inte behöver gå genom den ungerska staten.

– En buss är perfekt för ändamålet. Den reflekterar kulturens förändrade funktion och vår skiftade syn på vad som bör göras. Institutioner bör inte vara fasta eller enbart ägna sig åt en viss typ av konst. De bör ha plats för sociala frågor och andra typer av aktivism, säger Szabolcs KissPál.

 

Politiska dilemman

Inför Venedigbiennalen 2015 skickade den ungerska konsthistorikern László Kertész och kritikern Anna Balint ut ett upprop till bojkott av den ungerska paviljongen till konstscenen i Budapest. Bland annat framfördes argumentet att den nya kommissionären Monika Balatoni saknade bakgrund inom samtida konst och hade tillsatts på politiska grunder. Över hundra konstnärer skrev under. En av dem var konstnären och frilansskribenten Erika Baglyas, som främst arbetar inom installation och bildkonst och är baserad i Budapest. Att bojkotta biennalen var inget lätt beslut, förklarar hon för mig, när vi dricker te i hennes lilla lägenhet i centrala delarna av staden.

– Det värsta är att jag för första gången var i en position där jag känner mig kompetent nog att ansöka till den ungerska paviljongen. Jag visste att det hade varit en bra möjlighet för mig. Men jag, och många andra konstnärer, kände att vi inte ville delta i en sådan politisk process, säger Erika Baglyas.

Att det ändå var ett fåtal konstnärer som ansökte till ungerska paviljongen förvånade henne.

– De fokuserar väl på sin karriär, men jag tycker inte att det är möjligt att ignorera vad som händer i samhället i dessa tider. Det är viktigt att samtida konstnärer håller sig informerade om det, säger Erika Baglyas.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill inte sälja min frihet.

Hon arbetar hemma i sin lägenhet, eftersom studios är för dyra för henne och svåra att få tag på. Även hon nämner att möjligheterna för att få offentligt stöd har begränsats de senaste åren.

– Tidigare kunde jag få offentliga bidrag och stöd men så ser inte situationen ut i dag. Jag har tappat tron på kulturpolitiken och på dem i branschen som stödjer det här systemet. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill inte sälja min frihet. Men jag vill inte flytta heller eftersom jag har vänner och familj här, säger Erika Baglyas.

Under det senaste året har hon tackat nej till att delta i flera utställningar i Ungern. Dels sådana som äger rum på institutioner som har kopplingar till eller drivs av MMA, dels sådana som inte erbjuder ersättning. Hon hittar andra sätt att försörja sig på, så länge.

– Jag har startat ett designmärke och skriver artiklar. Ibland undervisar jag. Främst arbetar jag med min konst. Men vi har tillgång till färre utställningsplatser nu. Vi kan ansöka till internationella residency-program, men det är det. Jag har varit väldigt deprimerad över situationen, berättar Baglyas. 

Situationen har även påverkat hennes konst, medger hon. Tidigare arbetade hon mycket med installationer, men fokuserar nu mest på teckning.

– Om jag inte kan finansiera installationer så kan jag inte skapa dem. Teckning är en enkel teknik. Det är inte bara bra för att det är billigt såklart, men det blir en psykologisk process. Du tvingas hitta nya lösningar om du inte kan hitta sätt att förverkliga dina drömmar på, säger Erika Baglyas som tror att motstånd alltid lönar sig. Hennes energi att delta i protester och aktioner har dock minskat under det senaste året.

– Jag tror att vi kan förändra systemet, även om det inte alltid syns direkt. Demokratin är ung i det här landet. Vi höll på att lära oss hur ett demokratiskt samtal ser ut. Den civila sektorn hade precis börjat växa till sig. I det ungerska samhället förstår man inte alltid att varje person har ett ansvar att säga ifrån och inte acceptera allt, säger hon och menar att det finns en passivitet som är utmärkande för Ungern.

– Ibland känner jag att det ungerska samhället är fixerat i en position av inlärd hjälplöshet, som jag tolkar som ett psykologiskt arv efter Sovjetunionen. Det har påverkat både beteende och kommunikation i de forna öststaterna under alla år av förtryck.
 

En pluralisering av konstscenen

Sent omsider får jag svar på en intervjuförfrågan från József Szurcsik, som är konstnär och undervisar på Hungarian University of Fine Arts. Jag har försökt få tag på honom eftersom han är en korresponderande medlem i MMA. Ett medlemskap som man bara kan få tillgång till efter att ha rekommenderats av andra medlemmar. Det öppnar upp möjligheter i termer av utställningsmöjligheter, stöd och inflytande. Har man ett fullt medlemskap får man en månadsersättning, eller pension som vissa jag talar med ironiskt kallar det, som är högre än de flesta ungrares månadslön.

Konstnärlig frihet har alltid varit ett av hans viktigaste teman, skriver József Szurcsik till mig, som är uppvuxen och utbildad under sovjeteran. På frågan om han anser att MMA har fått för mycket makt så svarar han att deras roll förvisso är stark, men inte exklusiv.

– Det finns inflytelserika cirklar även utanför akademin också. Det finns många sätt att utöva och visa sin konst, men vi har ingen stark klass av entreprenörer och vår konstmarknad är liten. Därför är det särskilt viktigt att offentliga stöd i högre grad ges till fler typer av konstnärer som representerar riktig konst av hög kvalitet, säger József Szurcsik.

Tvärtemot många av de andra konstnärer som jag har talat med så ser han MMA:s ökade roll i kulturen som en pluralisering av konstscenen. Det var en av anledningarna till att han tackade ja till att bli medlem. Det är också ett av argumenten som MMA brukar framföra, att de representerar en grupp av konstnärer som tidigare har varit exkluderade från det internationellt orienterade samtida konstlivet. József Szurcsik håller inte med dem som bojkottar stöd från organisationen.

– Ska det vara ett skäl till att inte göra utställningar eller inte skapa konstverk? Enligt min åsikt skapar bojkotten farliga resultat. Så länge som innehållet i konsten inte påverkas av nuvarande policy, så måste vi fortsätta att försöka få saker att fungera, att skapa konst och leva, säger József Szurcsik.

Politiska system kommer och går, men konsten består.

Att fortsätta med sin konstnärliga verksamhet är det viktigaste, oavsett vad som händer i samhället, menar han.

– Det är mer nobelt än att välja tystnaden som politisk protest. Jag tycker att man kan uttrycka politiska åsikter i debatter eller i sin konstnärliga verksamhet. Att konstnärer, organisationer, gallerier, redaktörer och så vidare vägrar att ta emot stöd från till exempel MMA riskerar att göra kulturlivet i Ungern fattigt och ensidigt, säger József Szurcsik.

– Den fria konsten måste gå framåt oavsett förutsättningar. När den politiska regimen ändras, som den alltid gör, kommer andra konstnärer att vägra att ta emot deras stöd då på grund av sina politiska åsikter? Politiska system kommer och går, men konsten består, säger József Szurcsik.Att György Fekete har sagt att medlemmar i MMA bör ha en stark känsla för nationen menar han är ordförandens personliga åsikt. Nationalism är en privatsak som inte har att göra med konstnärlig kvalitet. Och politisk diskriminering är skadlig för konsten, skriver han till mig.

TEXT: Sanna Samuelsson
ILLUSTRATION: Martin Ander