Cecilia Wikström (FP): Jag kämpar för kultursektorn, konsumenters rättigheter och EU:s inre marknad

26/10/2015
Cecilia Wikström, EU-parlamentariker
I en artikel i tidningen Konstnären (#3-2015) försöker Mats Lindberg, Bildupphovsrätt, driva tesen att jag skulle vara ute efter att rasera upphovsrätten och förstöra ekonomin för Europas konstnärer. Inget kunde vara mer fel. Det skriver Cecilia Wikström, EU-parlamentariker (FP).

Jag har under hela mitt politiska liv kämpat för att kulturen ska tilldelas rimliga, dvs utifrån dagens verklighet kraftigt ökade, resurser. Jag har alltid verkat för att få till stånd en stark och modern upphovsrätt som kan se till att alla som ägnat åratal av studier och arbete för att kunna utöva sin konst också ska kunna leva av den. I alla de lagstiftningsförslag som berört upphovsrätten som jag arbetat med i Europaparlamentet har jag följt denna linje, inte sällan under kraftig kritik från pirater och andra som velat montera ner dessa system.

Vi som står upp för en stark upphovsrätt som skyddar konstnärer och kulturskapare måste dock också våga se kritiskt på hur systemet fungerar och föreslå moderniseringar i takt med framväxten av ny teknik och samhällsutvecklingen i stort. Det är lite besvärligt att besvara det sammelsurium av ogrundade beskyllningar, missuppfattningar och uppenbara dumheter som Lindberg för fram, men jag ska försöka gå igenom dem i tur och ordning.

Om vi börjar med den så kallade panoramafriheten så försvarade jag i parlamentet den befintliga svenska lagstiftningen som inte kräver att den som vill använda sig av en bild på ett offentligt utställt konstverk eller byggnad ska behöva be konstnären eller arkitekten om lov innan bilden på deras konstverk eller byggnad får publiceras. Mot detta stod ett förslag som förespråkade att göra det olagligt i hela EU att publicera några bilder på byggnader eller permanent utställd konst på allmän plats utan arkitekternas/konstnärernas skriftliga godkännande. Det vore i min mening en fullständigt huvudlös och orealistisk utsträckning av upphovsrätten som inte åtnjuter något som helst stöd bland medborgare runt om i EU. Denna syn delades av samtliga svenska europaparlamentariker från alla partier och en förkrossande majoritet i parlamentet.

Mot bakgrund av Lindbergs iver för europeisk tvingande lagstiftning på denna punkt blir hans kategoriska förkastande av all form av europeisk lagstiftning vad gäller undantagen från upphovsrätten mycket märkligt. Vi har i dagens Europa fortfarande en extremt fragmenterad inre marknad och den komplexitet som finns inom upphovsrätten bidrar kraftigt till att underminera förståelsen och stödet för upphovsrätten som sådan hos allmänheten. Jag tycker att det vore rimligt att ersätta den obegripliga röran av olika typer av nationella undantag från upphovsrätten som idag tillåts i EU med ett samanhållet Europeiskt system med ett antal gemensamma, väl definierade undantag som gäller lika i hela Europa. Vad är värdet i att det som exempelvis täcks av citaträtten ska variera avsevärt mellan olika europeiska länder?

Självklart måste inskränkningarna vara både rimliga och proportionella. Jag har aldrig argumenterat för att man ska införa samtliga undantag som idag finns någonstans på nationell nivå i hela EU, men verkat för en rimlig helhet.

Vad gäller beskyllningen att jag anser att ingen ska kunna kompenseras för en inskränkning i upphovsrätten är detta troligen ett missförstånd. Det jag har framfört är att för att en upphovsman ska kunna kompenseras måste det finnas en faktisk skada på upphovsmannens rättigheter som åsamkats av undantaget. Jag har även tyckt att det är rimligt att när lagstiftningen ger uttryckliga rättigheter till konsumenter av kulturella verk, så ska dessa rättigheter inte i praktiken kunna ogiltigförklaras exempelvis av krångliga licenslösningar.

Lindberg riktar även fullständigt huvudlösa anklagelser mot mig vad gäller min syn på länkning på internet. Han menar att jag skulle anse att "alla ska kunna ha inkomster från verksamhet på internet utom upphovspersoner". Det är en så absurd anklagelse att den knappt förtjänar att bemötas. Självklart ska även upphovsmän kunna tjäna på verksamhet på internet. Det är därför jag exempelvis tillbringade ändlösa timmar i förhandlingar om det nya "Sällskapsdirektivet", på engelska "Collective Rights Management" under förra mandatperioden. Det kommer att underlätta för kompositörer och andra upphovsmän att nå ut med lagliga tjänster till kulturkonsumenter i hela EU.

Debatten om länkning handlar om huruvida någon ska kunna dömas till skadestånd för att tillhandahålla en länk till en annan sida där det finns upphovsrättsskyddat material. Det skulle t.ex. innebära att Google skulle behöva gå igenom alla sina miljarder länkar i realitid för att filtrera ut allt som möjligen skulle kunna utgöra intrång. Man behöver inte vara ett tekniskt geni för att inse att detta inte låter sig göras. Det måste fortsatt vara den som faktiskt lägger ut och sprider upphovsrättsskyddat material på internet som ska angripas och de illegala kopiorna ska tas bort vid källan.   

Vill man värna upphovsrätten måste man som sagt också ha modet att konstatera att ibland finns vissa mindre delar av systemet som behöver reformeras. PKE är ett uppenbart exempel.

Detta för oss slutligen in på den punkt där vi nog troligen har diametralt skilda åsikter, nämligen privatkopieringsersättningen (PKE). Jag noterar att Lindberg inte för fram några särskilda argument för varför ersättningen ska bevaras (förutom då att den ger ett visst resurstillskott till vissa skapare). Vill man värna upphovsrätten måste man som sagt också ha modet att konstatera att ibland finns vissa mindre delar av systemet som behöver reformeras. PKE är ett uppenbart exempel.

Privatkopieringsersättningen är till skillnad från upphovsrätten som sådan en modern företeelse som infördes ungefär samtidigt med VHS kasetter och inspelningsbara kasetter blev populära, alltså på sjuttiotalet. När enskilda helt plötsligt hade den tekniska möjlighet att göra privata kopior av verk som de helt lagligt fått tillgång till blev det viktigt att se till att detta fullt rimliga beteende hos flertalet medborgare inte var olagligt. Lagstiftaren medgav därför att privatpersoner fick göra egna kopior på VHS kasetter och kassettband av lagligt införskaffade verk. Som ersättning för detta skapades en särskild skatt på tomma kassettband och VHS kasetter som skulle gå till att ersätta förlusten av intäkter för rättighetshavarna.

Jag tror även att Lindberg måste hålla med om att en del har hänt sedan kassettbandens tid. Vi lever idag i en digital värld där snart sagt alla tekniska apparater har möjlighet att göra kopior av upphovsrättsskyddade verk. Den som köper en videokamera, spelkonsol, skrivare, SD-kort eller vad det nu kan vara betalar alla avgiften. Problemet i Europa är att alla länder har organiserat detta system på olika sätt. Olika apparater omfattas i olika länder, avgifterna är olika stora och systemen för hur pengarna ska samlas in skiljer sig betydligt. I Belgien har man till exempel en helt absurd regel som gör att den som vill sälja skrivare måste betala en avgift baserad på hur många sidor per minut som skrivaren klarar att skriva ut. Eftersom den tekniska utvecklingen sprungit ifrån den belgiska lagstiftningen måste tillverkare av skrivare som ska säljas i Belgien idag installera en särskild spärr i skrivaren som gör den långsammare för att inte kostnaden för privatkopieringsersättningen ska bli orimligt hög. Detta sammelsurium av orimliga byråkratiska regler och bitvis höga avgifter är skadliga för konsumenterna, som i slutändan alltid är de som drabbas genom högre priser till följd av allt krångel.

Mer fundamentalt behöver vi också ställa oss frågan om det verkligen är berättigat av upphovsmännen att begära ersättning för att privatpersoner som lagligt införskaffat deras verk gör en privat kopia som de inte får dela med någon annan? Storbritannien anser uppenbarligen inte det, eftersom man där nyligen infört rätten att privatkopiera verk. De menade helt enkelt att det inte uppstår någon ekonomisk skada på upphovsmannen och att det därigenom inte finns något att kompensera. Den som hävdar att så inte är fallet måste rimligen kräva att den som exempelvis vill kunna spela en inköpt CD-skiva enkelt både i bilen, sommarstugan och på sin iPhone ska köpa tre exemplar av musiken.

Vi måste också ställa oss frågan hur någon ska kunna hålla reda på vilka verk enskilda privatpersoner kopierar i det egna hemmet. Med mindre än att vi vill massövervaka hela samhället för att få fram den informationen är det enkla svaret att det naturligtvis inte är möjligt. Copyswede och andra får helt enkelt försöka göra hyggliga gissningar baserat på telefonundersökningar och liknande.  Det innebär självklart att det finns massor med konstnärer vars verk privatkopieras som aldrig ser en krona av ersättning och att andra får mer ersättning än vad de borde ha rätt till. Det är ingen svår gissning att anta att det är etablerade artister som tjänar mest på det befintliga systemet.

Privatkopieringsersättningen är alltså ett system som ersätter kulturskapare för en skada som i realiten inte finns, administrerat i ett system som inte fördelar medel rättvist till enskilda kulturskapare, men som samtidigt skapar betydande problem på Europas inre marknad, vilket klart är till nackdel för oss konsumenter. Personligen tycker jag att det vore rimligt att reformera ett sådant system. Jag förstår självklart att det finns kulturskapare som i varierande grad är beroende av den här typen av ersättning och därför kan man inte bara avskaffa systemet från en dag till en annan. Det är därför jag drivit på för att systemet borde fasas ut över tid så att andra mer effektiva och bättre system kan införas istället.

Privatkopieringsersättningen håller på att reformeras på flera håll i Europa, nu senast i Finland, och det vore rimligt att ta ett europeiskt grepp om denna fråga. Är det inte möjligt att nå en konsensus för att fasa ut systemet till förmån för något bättre bör man i alla fall harmonisera systemet på europeisk nivå så att skadeverkningarna på den inre marknaden minimeras.

Att det skulle finnas någon massiv lobbyinsats från asiatiska och amerikanska teknikföretag för att förändra privatkopieringsersättningen är ett hjärnspöke i Lindbergs fantasi. Den starkaste motståndaren till systemet är faktiskt BEUC, Europas samlade konsumentorganisationers organisation i Bryssel. De bedrev, parallellt med ett fåtal teknikföretag en högst beskedlig och saklig lobbying i detta ärende. Är det någon som utsätter parlamentets ledamöter för en stundtals fullkomligt skamlös lobbying i denna fråga är det vissa delar av de insamlingssällskap som själva helt beror på dessa system för att motivera existensen av den egna byråkratin. Exempelvis spred GESAC (de europeiska insamlingssällskapens intresseorganisation i Bryssel) innan en omröstning i våras en direkt felaktig och missledande broschyr till parlamentets ledamöter om just privatkopieringsersättningen.

Jag kommer alltid att stå upp för upphovsrätten, för kulturen och för dem som efter många år av studier och övning i sina färdigheter borde ha den självklara möjligheten och rätten att kunna försörja sig på sin konst. Samhället behöver se till att stöden till kultursektorn stärks. Jag kommer däremot inte att likt en död fisk simma medströms och argumentera för att otidsenliga system till varje pris ska lämnas oförändrade trots att vi lever i en föränderlig tid bara för att lobbyister som Lindberg kräver det för att motivera existensen av den egna byråkratin.

En politikers uppgift är att försöka hitta rimliga avvägningar mellan olika behjärtansvärda intressen. Jag kommer sålunda parallellt med min kamp för kultursektorn också i fortsättningen att fortsätta kämpa även för konsumenters rättigheter och för att vi ska kunna ha en inre marknad i Europa som skapar de arbetstillfällen som krävs för att upprätthålla morgondagens välfärd.

Cecilia Wikström, Europaparlamentariker (FP)

Här finns Mats Lindbergs artikel som publicerades i Konstnären #3-2015.