Vågar museerna stå upp för yttrandefriheten?

01/11/2015
Julia Pileby
Efter terrorattacken mot Charlie Hebdo har många museer i Europa tagit bort verk och bilder från hemsidor och utställningar efter påtryckningar. Har museer och utställningsarrangörer blivit ängsligare?

Exemplen på utställningsarrangörer som av en eller annan anledning tvingats backa när det kommer till kontroversiella verk är många. Tidningen the Art Newspaper tar i en artikel upp en händelse som inträffade på Victoria and Albert Museum i London efter terrorattacken i Paris. Museet valde då att ta bort en bild på profeten Muhammed från sin webbsida. Enligt en talesperson var det ett beslut som grundades på inrådan av säkerhetspersonal. Museet ville inte utsätta besökare, personal, byggnader och samlingar för onödig risk. Vid ett annat tillfälle raderade museet tre bilder som fanns registrerade i en databas. Bildernas upphovsman var den dömda pedofilen Graham Ovenden. Att bilderna togs bort motiverades med att människorna på bilderna skulle kunna ha kopplingar till hans tidigare brott.

The Art Newspaper spår en utveckling där utställningsarrangörer blir allt mer fega när det kommer till kontroversiella verk. 2009 fick Tate i London plocka ner en tavla på Brooke Shields där hon porträtteras naken, efter hot om åtal. Och i mars i år fick chefen och två medarbetare på Museum of Contemporary Art i Barcelona lämna sitt arbete efter kontrovers kring en skulptur som föreställer en boliviansk aktivist och en hund som har sex med kung Juan Carlos.

Enligt Julia Farrington, medarbetare på Index on Censorship, ökar förekomsten av självcensur och hon menar att förändring måste komma till för att hålla både protester och det konstnärliga uttrycket levande.

Organisationen kommer därför med nya riktlinjer för att hjälpa kulturinstitutioner att förstå deras rättigheter och ansvar. Farrington tycker att kuratorer och konstproducenter ska utbildas i lagen om yttrandefrihet på samma sätt som personer som studerar media.

I Sverige har vi också exempel på incidenter där museer valt att dra tillbaka utställningar, föreställningar och verk. En händelse var den strid som uppstod mellan fotografen Elisabeth Ohlson Wallin och Världskulturmuseet i Göteborg. Museet höll på att censurera utställningen ”Jerusalem” som skildrade homosexuella i staden. Och efter Lars Vilks satirteckningar var det också många arrangörer som inte längre var intresserade av att ställa ut dem.

Ingen av de svenska utställningsarrangörer som Konstnären varit i kontakt med upplever att det uttalas mer hot idag än tidigare mot kontroversiella utställningar. Men Karl Magnusson, som idag är chef på Världskulturmuseet i Göteborg, menar att diskussionen kring hur man ska agera för att inte låta sig utsättas för påtryckningar och eventuellt självcensur har ökat.

– Som chef för ett statligt museum har jag både ett ansvar för måluppfyllelsen i det uppdrag vi har från kulturdepartementet, men också ett ansvar som handlar om att personalen ska känna sig trygg i sin yrkesutövning. Oftast går det hand i hand.

Karl Magnusson berättar att det inför varje utställning görs en riskanalys.

– Det finns ingenting innan en utställning som gör att vi ställer in den. Däremot kan det ju uppstå hot under vägens gång. Men då för vi en diskussion med polisen och följer deras rekommendationer, säger han.

Karl Magnusson berättar också att museet genomför säkerhetsutbildningar för personalen, men att arbetet med dessa kommer bli mer systematiskt framöver.

– Det hoppas jag gör att personalen känner sig tryggare.

Anna Furumark, projektledare för heterogena kulturarv vid Regionmuseet Kristianstad, tycker inte heller att det finns något tydligt mönster kring huruvida museers rädsla för hot och självcensur har ökat.

– Det beror på vad vi jämför med. Vilken tid. Och vilken plats. Och vilka människor. Viktigt är att få till en kartläggning över vad som skett senaste åren för att höja kunskaperna om de här skeendena. Vi behöver veta mer för att se mönstren, säger hon.

Anna Furumark tycker, precis som Julia Farrington, att arrangörer behöver mer utbildning kring dess rättigheter och skyldigheter.

– Det har varit tillfällen när nazister stormat in och fotat folk under seminarier och arrangörerna har då inte vetat sina skyldigheter eller rättigheter att avisa, samt sätta upp fotoförbud. Ingen publik eller medverkande ska behöva riskera otrygghet på grund av att arrangörer inte vet sina rättigheter och skyldigheter.

Hon menar att kulturinstitutionerna inte kan lämnas ensamma i frågor som rör samhället i stort.

– Det finns många sätt att stå upp för demokratin. Det behövs ett samarbete mellan de parter som arbetar med säkerhet i samhället och kulturinstitutionerna.

Julia Pileby

nummer av konstnären: