Vem ska skydda konsten? Konstnärernas usla ersättning osynliggörs av utredarna

FÖRFATTARE: 
Katarina Jönsson Norling, KRO, och Erik Krikortz, REKO
Datum: 
tisdag, december 8, 2015
PUBLIKATION: 
Dagens Nyheter
Vi håller med Kerstin Smeds i DN Kultur (3/12) om att det finns flera goda förslag i den nya utredningen ”Ny museipolitik”, exempelvis viljan att stärka principen om ”armlängds avstånd”. Vi instämmer även i att det är problematiskt att behovet av kompetenser som är knutna till pedagogik och digitalisering inte lyfts. Men ännu en sak lyser med sin frånvaro i museiutredningen.

I uppdraget skulle en översyn göras av regeringens styrning av museerna och utredningen listar dokument som styr museers verksamhet och budget utan att över huvudtaget nämna MU-avtalet, det avtal som staten har ingått med konstnärsorganisationerna om utställningsarvoden. Med tanke på att nästan fyra av tio större museer ställer ut samtida konstnärer är det ingen liten detalj som lämnats därhän.

Museiutredningen bortser från det absurda faktum att alla – intendenten, teknikern, lokalvårdaren med flera – utom bild- och formkonstnären får betalt för arbetet med en konstutställning. Myndigheten Kulturanalys rapport ”Museer 2013” visar att endast 28 procent av de konstnärer som ställer ut vid svenska museer får upphovsrättslig ersättning enligt miniminivån i MU-avtalet. Ersättning för den tid som konstnären arbetat med en utställning uteblir oftast helt.

Kulturanalys visar vidare att museernas genomsnittliga ersättning till konstnärerna är förbluffande låga 4 000 kronor. Enligt MU-barometern, KRO/KIF:s senaste undersökning, lägger landets konstmuseer och konsthallar mindre än en procent av verksamhetsbudgeten på arvoden till konstnärer.

Vid de flesta institutioner finansierar alltså konstnärerna själva, genom uteblivna ersättningar, en väsentlig del av utställningsverksamheten. Trots denna problematiska situation och att samtliga riksdagspartier vill att konstnärer ska få avtalsenliga utställningsarvoden, osynliggör museiutredningen MU-avtalet – ett styrdokument som alla statliga museer är bundna att följa.

MU-avtalet bör, mot bakgrund av hur svårt det har varit att få museerna att tillämpa det, skrivas in i förordningarna. På så sätt skulle förutsättningar skapas för att nå de kulturpolitiska målen om konstnärlig frihet, hög kvalitet och mångfald. Vilka perspektiv och berättelser ges utrymme om bara konstnärer med försörjning genom andra har råd att ställa ut? Rimliga avtal och arvoden skulle gagna inte bara arrangörer och konstnärer utan även publiken. Konstnärerna skulle kunna ägna sig åt den konstnärliga processen istället för att hantera dåliga eller uteblivna avtal och ekonomisk stress.

I väntan på en ny museilag finns det mycket regeringen kan göra för att konstnärerna ska få rimliga arbetsvillkor. Redan nu i december kan Alice Bah Kuhnke visa vägen genom att i regleringsbrev till myndigheter och riktlinjebeslut till museistiftelser ställa krav på att alla arrangörer som erhåller statliga bidrag ska tillämpa MU-avtalet och ersätta konstnärerna för deras arbetstid. Det vore ett stort kliv mot målet att konstnärer som bidrar till den svenska konstscenen också ska få ersättning för sitt arbete.

Katarina Jönsson Norling, konstnär, ordförande Konstnärernas Riksorganisation
Erik Krikortz, konstnär, initiativtagare till Reko

På DN.se: Vem ska skydda konsten? Konstnärernas usla ersättning osynliggörs av utredarna