Mårten Castenfors: LOU hotar den konstnärliga friheten

25/12/2015
MÅRTEN CASTENFORS
Mitt i flyktingkatastrofer och bostadskriser dimper det nästan varje vecka ned ett papper på mitt bord från Förvaltningsrätten och i detta en ny uppmaning att inom fem dagar inkomma med svar på ett överklagande av ett av Stockholm konsts gestaltningsuppdrag.

Det finns en förutsägbarhet i dessa försändelser, även så att dessa tydligen ofta krävs på fredagar, eller precis innan sommar­ eller julferier. Initialt greps vi av viss panik, men efter antal vunna domar i Förvaltningsrätt och i Kammarrätten samt en avslagen JO-anmälan, så råder det nu ett visst luttrat lugn, men också en stor trötthet över allt merarbete dessa överklaganden innebär, både vad gäller tid och pengar.

 För vad blir nästa steg? Att utställningarna på våra institutioner också ska utannonseras och utvärderas enligt LOU? Är det dit vi är på väg?

Vad gäller då saken? I Göteborg verkar konstnären Tony Roos, ordförande för Konstnärsalliansen (förening med 43 synbara medlemmar jämfört med KRO:s mer än 3300 medlemmar) – och densamme har tydligen gjort det till sin livsuppgift att hävda att LOU (lagen om upphandling) skall följas vid inköp av konstnärliga tjänster. I klartext innebär detta att varje konstnärligt gestaltningsprojekt över riktvärdet om 520 000 kronor skall utannonseras enskilt och offentligt. I sin argumentation hänvisar Tony Roos till Regeringsrätten där det finns en fällande dom avseende en konstgestaltning i Göteborg. Det Roos oftast glömmer är att det i Regeringsrätten också finns en friande dom avseende en gestaltning i Uppsala i vilken det påtalas att undantagsregeln kan vara tillämplig vid konstnärliga tjänster.

I Stockholm, där vi förvisso följer LOU, lutar vi oss mot just undantagsregeln och hävdar frankt – på god byråkratiska och med stöd av stadens jurist – att konst faktiskt handlar om något unikt, och om kvaliteter som inte är mätbara. För att försvara denna ståndpunkt, som i sin förlängning handlar om respekt för kunskap och kompetens och om att konst inte kan likställas med skruvar och muttrar och billigast pris, arbetar vi konsekvent med en transparent process i vilken varje projekts unika förutsättningar, matchas mot just en konstnärlig unicitet. För att komma fram till just den bäst lämpade konstnären arbetar vi med ett brett spektra av konstprojektledare – tolv stycken i olika ålder och kön och därtill med konstnärlig majoritet i alla beslutsgrupper.

Till Stockholm konst är dessutom alla välkomna att komma med intresseanmälningar, men vi väljer att se staden som en helhet och vi förbehåller oss rätten att också ta till vara våra projektledares konstnärliga kompetens. Man kan säga att vi arbetar med ett dubbelt sökförfarande, genom både studier av inskickat material och genom dialog inom den egna gruppen. Vi har alltså rent mjöl i påsen – och för att förklara vår arbetsprocess har vi också erbjudit Roos och hans förening att delta i ett seminarium om LOU, som även kom att streamas och sedan tillgängliggöras digitalt. Tyvärr var både Roos och föreningen upptagna trots en milt sagt god framhållning.

Så vad blir konsekvensen om Roos och Konstnärsalliansen får sin vilja igenom, att varje gestaltningsprojekt i Sverige över brytpunkten skall utannonseras via databaser och med medföljande graderingssystem? Frågan är mycket relevant eftersom Roos LOU­kamp pågår i hela Sverige – och det är ju inte alla kommuner som har hjälp av stadsjurister med is i magen.

Det är lätt, för att inte säga naturligt, att kuva sig när Förvaltningsrätten bankar på dörren. Men om man viker ned sig i denna principfråga, öppnar man för tungrodda system som främst leder till ökad byråkrati – och mindre pengar till uppdragets kärna: till konst och konstnärer. Viktigt är också att inse är att man i söksystem inte lär finna ökad kvalitet eller ökad mångfald eftersom systemen missar verksamma konstnärer som bryr sig föga om att lägga timmar framför datorn. Vi talar här om en hel generation äldre konstnärer, om konstnärer verksamma i andra länder, vi talar om konstnärer som inte är etablerade, exempelvis yngre konstnärer som näppeligen kan ta sig in på den reglerade arenan eftersom de inte kan redovisa tidigare erfarenheter. Vi talar slutligen om systemens oförmåga att svara mot konstens mer dansanta sida: konst som improvisation, lekfullhet och nyfikenhet.

Kort sagt, det är nu på sin plats att gå till försvar för konsten och dess rätt till undantagsregeln, speciellt i ett samhälle som blir alltmer reglerat och underkastat mätningar och byråkratisk kontroll. För vad blir nästa steg? Att utställningarna på våra institutioner också ska utannonseras och utvärderas enligt LOU? Är det dit vi är på väg?

MÅRTEN CASTENFORS
CHEF LILJEVALCHS/STOCKHOLM KONST

Foto: David Magnusson

 

nummer av konstnären: 
KONSTNÄREN #4 2015