Tony Roos: Replik på Mårten Castenfors debattartikel om LOU i Konstnären #4-2015

04/01/2016
Tony Roos
Tidningen Konstnären publicerade strax före jul en debattartikel av chefen för Liljevalchs konsthall, Mårten Castenfors, där han går till hårt angrepp på mig som aktiv bildkonstnär och ordförande för Konstnärsalliansen (KFA).

Det handlar om mitt engagemang för att offentliga myndigheter som beställer offentlig konstgestaltning skall följa regelverket i upphandlingslagen. Detta anser Castenfors är fel, upphandlingslagen borde inte gälla offentlig konst och myndigheten Stockholms konst, där Castenfors deltar, gör rätt när man alltid använder sig av undantagsregel och direktupphandlar i stället för att utannonsera. (Här hittar du Castenfors inlägg).

Anledning till mitt engagemang för en rättvisare och mer öppen modell där yrkesverksamma konstnärer behandlas lika, går tillbaka till 1980-talet. Jag och många kolleger till mig har sett avarterna när det gäller att tilldela konstnärer olika gestaltningsuppdrag, där svågerpolitik och korruption har spelat huvudrollen. Både Stockholms konst och Statens konstråd står och stampar på 60-talet när det gäller att beställa offentlig konst och man gör sig hela tiden beroende av konstkonsulter som själva är aktiva konstnärer i inköpsrollen. 

Det är helt enkelt inte ok att i skymundan beställa offentliga konstverk för skattebetalarnas pengar, där konstnärer inte tillåts konkurrera om uppdragen. Vi som är yrkesutövande och anser oss kunna leverera vill vara med och lämna anbud och delta, på lika villkor, när konst ska beställas, det är vårt sätt att söka uppdrag. Dessutom har ju KRO själva accepterat att kommuner/landsting utannonserar konstnärliga uppdrag där även deras duktiga medlemmar kan delta i upphandlingen. KRO publicerar både i sin tidning och på sin hemsida dessa utannonseringar som görs, bl a gestaltningsuppdragen i Stockholms landsting. 

Visst är det så att förvaltningsrätten i Stockholm vid ett antal tillfällen givit Stockholms konst rätt att göra undantag, men detta går faktiskt stick i stäv med EU-rätten om man ser till fällande domar och beslut från EU-kommissionen. Det är vidare mycket anmärkningsvärt att förvaltningsrätten ger Stockholms konst ett ”generellt” undantag från kravet på utannonsering. Lagen säger mycket tydligt att undantag från utannonsering ska nyttjas restriktivt eller sällan, vilket då betyder att en myndighet någon enstaka gång har rätt att nyttja undantaget. Ingen annan förvaltningsrätt har gjort så i andra delar av landet. Där hänvisar man i stället till Regeringsrättens dom från 2009 och till kammarrättens dom ( i samma ärende) i Göteborg 2008. Dessa domar kom efter det att Regeringsrätten givit Uppsala kommun rätt att göra direktupphandling vid bygget av ett konserthus. Det finns ytterligare domar från 2012, 2013 - Linköping 2013-01-11, mål nr 6558-12 - som inte hänvisar till ”uppsaladomen” utan till Regeringsrätten 2009, det s.k. göteborgsmålet. 

Jag och flertalet utövande konstnärer gjorde det på 1980-talet, och konstrådet har tyvärr aldrig hört av sig, bl a beroende på att många utsetts som ”svartlistade” för uppdrag. 

Castenfors nämner i artikeln att man som konstnär har möjlighet att anmäla sitt intresse för gestaltningsuppdrag och att man sparar den informationen. Visst är det så, så har även Statens konstråd gjort i många år. Jag och flertalet utövande konstnärer gjorde det på 1980-talet, och konstrådet har tyvärr aldrig hört av sig, bl a beroende på att många utsetts som ”svartlistade” för uppdrag. Denna möjlighet som Castenfors gärna slänger fram är till ingenting förpliktigande för myndigheten. 

Stockholms konst kan inte alltid veta att man vid olika konstprojekt alltid vet bäst och att de har valt den enda konstnären som kan utföra uppdraget. Det faller på sin egen orimlighet att myndigheten skulle veta detta, utan att sonderat marknaden eller utannonserat sina projekt. 

De flesta kommuner och landsting tillämpar idag LOU-lagen när gestaltning skall beställas och följer upphandlingsreglerna och klarar även en ökad byråkrati med rätt kompetens. Jag menar att Stockholms konst inte gör det. Inte heller följer man kravet på att dokumentera alla direktupphandlingar över 100.000 kr. 

Av förarbetena till den aktuella bestämmelsen framgår att dokumentation ska visa hur konkurrensen togs till vara , vilka leverantörer som tillfrågades och hur många som lämnade anbud, vilken leverantör som tilldelades kontraktet och det viktigaste skälet för tilldelningen, avtalets värde samt tidpunkten för kontraktets genomförande. 

Castenfors påstår att man genom utannonsering inte kommer att finna ökad kvalite och mångfald eftersom alla konstnärer inte söker uppdrag. Det är just detta jag menar med att Stockholms konst står och stampar på 60-talet, ”att det var bättre förr”. 

I vår nutid är det just de datasystem som gör det både enklare och snabbare att få relevant information och på så sätt kunna delta i en upphandling. Upphandlingslagen har ju tillkommit för att värna mångfald och med det ökad kvalitet och ett ökat deltagande. 

Vad Castenfors slutligen menar med att han ska ”försvara” rätten till undantag varje gång man beställer konst oavsett värde, framgår ej och verkar helt oseriöst. Kom igen, vi lever faktiskt i dataåldern. 

Göteborg den 1 jan. 2016 

Tony Roos 
ordf. Konstnärsförbundet Alliansen (KFA)

 

nummer av konstnären: 
KONSTNÄREN #4 2015