Replik av Ragna Berlin: Vårsalongen exempel på LOU:s fördelar

27/01/2016
Ragna Berlin
Liljevalchs vårsalong är en fantastisk förebild för hur öppna utlysningar kan engagera många och förankra konsten hos en stor publik. Det menar Ragna Berlin, ägare till Konstpool, som svarar Mårten Castenfors.

I KONSTNÄREN #4-2015 skriver Mårten Castenfors om LOU, lagen om offentlig upphandling. Castenfors avslutar sitt inlägg med att oroligt fråga sig om nästa steg är att även utställningsverksamhet ska lyda under LOU. Har Castenfors missat att han företräder den institution i Sverige som är allra mest känd för en öppen utlysning i LOU:s anda, nämligen Liljevalchs vårsalong? Jag vill påstå att det inte finns någon utställning som Liljevalchs är så känd för som just vårsalongen. Den utställningen har ofta museets allra flesta besökarna och har betytt så mycket för så många konstnärer. På alla sätt uppvisar Liljevalchs vårsalong kraften och vitaliteten av att göra en öppen utlysning: Liljevalchs blir känd, konstnärer får en möjlighet att visa sina alster på en viktig institution och för en stor publik. Publiken gläds åt bredden och lusten som finns i verken. Liljevalchs vårsalong som Mårten Castenfors företräder följer de grundläggande principerna för LOU.

De curatorer som jag talat med ser möjligheten i att göra öppna utlysningar för utställningar för att kunna ställa specifika frågor och få veta vem som gör vad. Vilka konstnärer jobbar med frågeställningar omkring till exempel invandring, bostadslöshet, vilka jobbar med växter, eller insekter etc. och vad för uttryck kan detta få? Att ställa specifika frågor är ett fantastiskt sätt att göra en inventering och få fördjupning.

Öppna utlysningar inom konsten är etablerat i hela västvärlden, det är ett fenomen som ingen kan stoppa.

I mitt arbete sedan drygt tre år tillbaka med konstpool.se har jag läst in mig på LOU och talat med kulturadministratörer över hela landet. Jag har sett hur arbetsrutiner, attityder och erfarenheter har ändrats. I det följande tar jag upp några aspekter.

För tre år sedan var den vanligaste metoden att anlita konstnärer för offentliga uppdrag att göra som Stockholm konst fortfarande gör, att låta konstkonsulter välja ut en grupp konstnärer ur vilken man sedan valde den eller de som fick uppdraget. Sedan dess har många gjort en öppen utlysning med intresseanmälningar. Första gången man gör något nytt är det ofta krångligt men de som hittat rutiner ser att öppna utlysningar ger mervärde. Deras verksamhet synliggörs lokalt och nationellt, de får positiv respons från de som ansöker, de får kännedom om viktiga konstnärskap som de inte tidigare kände till.

Hur hittar man de mest lämpade konstnärer till ett specifikt projekt? När man sitter mitt i centrala Stockholm är förutsättningarna mycket större att kunna följa och vara informerad om olika konstnärskap än när man är ute i landet, i en liten stad med ett eller några få gallerier, fokuserade på lokala konstnärer. Öppna utlysningar ger en möjlighet för alla att få en bättre omvärldsbevakning och att skapa en nationell scen som ett komplement till det lokala vilket är ett av LOU:s syften. Under senare år har stora institutioner i Stockholm satsat mycket pengar på att resa runt och möta konstnärer över hela landet. Öppna utlysningar är ett komplement till detta och väsentligt billigare.

75 procent av alla konstnär bor i de tre största städerna men motsvarande andel av uppdragen finns inte där. Det finns alltså ett behov för konstnärer att få kontakt med aktörer ute i landet för att få verka där och bidra med sin kunskap och erfarenhet. På samma sätt behöver konstnärer ute i landet få möjlighet att visa upp sitt arbete i de större regionerna. Att öka detta utbyte skulle främja konsten.

Utvecklingen av LOU startade i Sverige under 1800-talet. Man blev varse att alla invånare betalar skatt och fann det rimligt att alla med rätt kvalifikationer ska ha möjlighet att sälja till staten (myndigheter). Lagen bygger på fem grundläggande principer varav öppenhet och likabehandling står i centrum, dvs. alla ska kunna få tillgång till information om en upphandling och alla som söker ska behandlas lika. För de allra flesta konstnärer handlar det inte om hårklyverier utan om grundläggande rättigheter att få information och bli tagen på allvar.

Castenfors ger bilden av att all upphandling måste ske till lägsta pris med samma bedömningsgrunder som han tror att andra använder när de köper skruvar och muttrar. Hans liknelse är felaktig eftersom den som köper, själv bestämmer vilka kriterier som gäller och vem som ska göra urvalet. I den urvalsprocess som Mårten Castenfors beskriver att Stockholms konst använder vet man vilka som gör urvalet och vilken kompetens och konstnärligt uttryck man efterfrågar, vilket är grunden för att kunna ta ett beslut. Skillnaden mellan LOU:s andemening och hur Stockholm konst arbetar är att de senare inte öppet formulerar vilka grunder man har för sin bedömning och att man inte låter alla med rätt kvalifikationer delta.

Precis som när Vårsalongen arbetas fram behöver en upphandling göras med omtanke och kunskap. Det är svårt att formulera en bra upphandling och det är inte lätt att välja bland många ansökningar. Många upphandlingar görs av en upphandlingsavdelning med juridisk kunskap men utan kunskap om produkten/tjänsten som ska köpas in. De använder svårnavigerade ansökningssystem som konstnärer har svårt att bemästra. Konstenheter kämpar tappert med sin upphandlingsavdelning för att få dem att anpassa sig till konstens förutsättningar. Konsten tvingas in i system som inte är anpassade till dess behov och förutsättningar och som inte är påkallad av lagen.

Öppna utlysningar inom konsten är etablerat i hela västvärlden, det är ett fenomen som ingen kan stoppa. Ska vi vara en del av världen behöver de som gör utlysningar och de som ansöker utveckla arbetssätt som förädlar denna process.

Min erfarenhet från USA av öppna utlysningar är att det ger nya möjligheter och en mer dynamisk scen. Detta utesluter inte att parallella metoder används vilket görs framförallt inom den privata sektorn som inte är skattefinansierad. Avgörande är att de med konstnärlig kompetens gör utlysningarna och håller i processen. Därför har jag initierat och låtit utvecklat ett digitalt administrativt system på konstpool.se för utlysningar efter amerikansk förebild. Systemet följer förutsättningarna som LOU anger och kan också användas för exempelvis utställningar, stipendier osv. Systemet är användarvänligt och värnar om konstens förutsättningar och kvaliteter.

Liljevalchs vårsalong är en fantastisk förebild för hur öppna utlysningar kan engagera många och förankra konsten hos en stor publik. Jag hoppas att Mårten Castenfors vill vara med i utvecklingen och tillämpningen av LOU för att uppnå samma framgångar som Vårsalongen har.

Ragna Berlin
Konstnär, civilingenjör och initiativtagare till Konstpool.se