Den norska konstavgiften

KRO/KIF
22/03/2016
Det kom ett brev från Hege Imerslund, direktör för den norska konstfonden, till KRO/KIF. I det beskriver hon hur den norska konstavgiften fungerar.

Den norska konstavgiften

Den norska konstavgiften på fem procent omfattar bildkonst, konsthantverk och foto, och tas ut av all försäljning av konst i Norge med ett försäljningspris på mer än 2000 kr, på såväl andrahandsmarknaden som förstahandsförsäljning och konstnärliga gestaltningsprojekt.

Den totala intäkten år 2015 var 38 miljoner norska kronor (en ökning med nästan 30 procent från 2014). Den upphovsrättsligt baserade följerätten är en integrerad del av den norska konstavgiften och administrationen samordnas.

Systemet infördes i Norge 1948, baserat på principen "droit de suite" (följerätt) med syftet att konstnären och hans eller hennes anhöriga skulle ha rätt till en del av de värdestegringar som inträffade när konstverk såldes vidare. Fonden skulle i första hand ge äldre konstnärer och avlidna konstnärs familjer en inkomst och pension. Den största delen av fondens tillgångar går fortfarande till konstnärer över 60 år, men även till:

• Arbetsstipendier åt konstnärer

• Etableringsstöd till konstnärer

• Projektstöd och inrättande av Artspace

• Fyra årliga prestigefyllda konstpriser

Synen på konstavgiften bland köpare och säljare

Det finns få motsättningar kring den norska konstavgiftssystemet. De flesta köpare och säljare som Konstfonden är i kontakt med har stor respekt och sympati för att konstnärerna och upphovspersonerna får ta del av värdestegringen på konstmarknaden. Men vissa säljare, särskilt bland auktionshusen, har påpekat att det blir konkurrensnackdelar för aktörer i Norge att sälja äldre verk på grund av den norska konstavgiften. Det skulle leda till att konstförsäljningen i detta segment flyttar utomlands. Men det finns inget som tyder på att avgiften påverkar omsättningen i Norge negativt, eller leder till ökad försäljning utomlands.

Det finns en tendens att konstmarknaden globaliseras, liksom i alla andra industrier. Särskilt värdefulla konstverk säljs då och då utomlands, eftersom säljaren vill nå en bredare internationell marknad och erhålla högsta möjliga pris. Men det är inte gratis att sälja via utländska kanaler utan en hel del arbete och kostnader för transport, exportlicenser etc. Samtidigt som vi vet att det finns en köpstark konstpublik i Norge.

Exemplet Edvard Munch

Försäljning av Edvard Munchs verk är belagda med 5 procent konstavgift i Norge medan den år 2015 blev avgiftsfri i övriga Europa (eftersom Munch då varit död i 70 år och inte längre omfattades av följerätten). Trots denna konstavgift ökade avgiftsintäkterna från försäljning av Edvard Munchs konstverk i Norge med mer än 150 procent år 2015 i jämförelse med 2014. Det tyder på att omsättningen av konst primärt styrs av andra parametrar och incitament än konstavgiften på fem procent.

Fem procent är en relativt liten avgift, och vi har inga indikationer på att avgiften har någon reell inverkan på beslutet om var verket säljs.

Fördelarna med en konstavgiftsfond

• Konstfonden genererar medel för ny konstproduktion baserad på den kommersiella marknaden och de värden som konsten själv skapar, och belastar därför inte statskassan.

• Systemet som det praktiseras i Norge är billigt och obyråkratiskt, även för säljaren, och de medel som genereras kanaliseras så direkt som möjligt tillbaka till konstnärerna.

• Fördelningen av medlena görs av en styrelse varav konstnärernas representanter är i majoritet, så konstnärerna har ett stort inflytande på hur fonden används. Organisationen är flexibel och billig i drift. Stödsystemet kan lätt anpassas efter verkligheten och förändrade behov.

• De flesta offentliga stödsystem till konstnärer i Norge går till arbetsstipendier och projektstöd till relativt unga konstnärer. Bortsett från statens seniorstipendium är konstfonden den enda institution som har medel avsatta för äldre konstnärer, och som gynnar konstnärer med svagaste ekonomin.

En sund ekonomisk omfördelning och investeringar i framtidens konstmarknad

När konst ökar i värde och handlas för högre priser, är det en konstruktiv och ekonomiskt förnuftig tanke att en del av värdeskapandet i den kommersiella konstmarknaden går tillbaka som satsningar på nutida konstnärer, och på så sätt bidrar till att underlätta för ny konstproduktion, och säkerställa mångfald och ett framtida värdeskapande på konstmarknaden.

Hege Imerslund
www.kunstavgiften.no
www.kunstfond.no

2016/03/21, Oslo