Kulturministern: "Fy fasen vad vi har att göra”

TEXT: 
Sofia Curman
BILD: 
Pontus Björkman
KONSTNÄREN har träffat kulturministern Alice Bah Kuhnke och pratat om hur hon ska stärka konstnärernas villkor.

Den 21 september 2015 presenterade du årets kulturbudget. I den finns inga satsningar alls på bild- och formkonstområdet. Då sa du att det inom ett år kommer finnas en handlingsplan på plats för att förbättra villkoren för konstnärerna. Kommer du att hålla det löftet?

– Ja absolut.

Vad är målet med handlingsplanen?

– Att i samverkan med KRO/KIF och andra representanter för konstnärerna identifiera utvecklingsområden där vi behöver ta tydliga steg för att förstärka villkoren för bildkonstnärerna.

Det kanske mest grundläggande problemet är att väldigt få konstnärer kan leva på sin konst. Vilka lösningar ser du på det?

– Dels måste vi skapa grundläggande system som ska bära de ekonomiska villkoren, till exempel genom att säker- ställa att fungerande ersättningsavtal finns och att de följs. När det gäller MU-avtalet har vi kunnat konstatera att inte ens statliga institutioner följer reglerna till punkt och pricka, vilket är helt oacceptabelt.

Kan du tänka dig att ställa krav på att alla arrangörer som erhåller någon form av statliga bidrag ska tillämpa MU-avtalet och ersätta konstnärerna för deras arbetstid?

– Man kan tänka sig mycket, men min poäng är att när man har ett avtal ska det följas, men då kanske avtalet först måste förbättras och bli starkare.

Vilka andra möjligheter ser du för att förbättra konstnärers ekonomiska villkor?

– Vi behöver se över socialförsäkringssystemet och utveckla andra arbetsmarknadsverktyg för den typen av egenföretagare som konstnärer oftast är. Ett exempel är allianserna som finns på scenkonstområdet. Nu kan vi börja se hur de faller ut och om de kan utvidgas till bildkonstområdet. 

Regeringens ambition är att bygga 700.000 nya bostäder fram till 2025. Med det nya miljonprogrammet har du ju verkligen chansen att göra avtryck som kulturminister genom att se till att alla dessa nya bostadsområden får offentlig konst, vilket också innebär massor av arbetstillfällen för konstnärer. Tänker du ta den chansen?

– Den offentliga konsten är viktig på så många plan. Det finns massor av studier som visar vilken positiv påverkan den har på människor och samhällen, och det omvända – hur man kan mon- tera ner miljöer totalt genom att inte ha någon offentlig konst. Det är också en viktig arbetsmarknad för konstnärer. Så ja, där finns ett område som jag vill utveckla. Samtidigt så gör vi redan nu mångmiljonsatsningar för att utöka den offentliga konsten, så jag tycker att det är tydligt att den här regeringen, till skillnad från den förra, satsar på den offentliga konsten.

Men satsningarna du pratar om gäller ju bostadsområden som redan finns. Riskerar man inte att halka efter igen om man inte också satsar när det byggs så mycket nytt?

– Jo. Därför behöver vi göra mer för att hänga med i byggboomen. Jag är i samtal med Mehmet Kaplan (bostadsminister) om vilken viktig roll kulturen och offentlig gestaltning har i bostadspolitiken.

Tre fjärdedelar av de nya bostadsområdena beräknas byggas av privata aktörer som sällan använder någon slags enprocentsregel kring konstnärlig gestaltning. Inte heller alla statliga bolag bryr sig om att följa riktlinjerna. Vattenfalls nya kontor byggdes exempelvis helt utan konst. Kan man tänka sig att alla bolag som får statliga subventioner för att bygga måste tillämpa enprocentsregeln?

– Ja, jag kan tänka mig det. Och jag anser att statliga bolag bör gå i bräschen för konstnärlig utsmyckning och ha tydligare uppdrag att ge konsten större plats i sina verksamheter. Det är ett långsiktigt arbete som jag har framför mig att påverka de andra stadsråden i regeringen, inte minst näringsministern, kring hur vi styr våra statliga bolag. 

Det där håller mig vaken på nätterna. Vad vi går miste om när, lite hårddraget, bara rika kan bli konstnärer.

Principen om armlängds avstånd diskuteras mer intensivt än någonsin. I många regioner verkar principen vara ur spel när politiker och tjänstemän blandar sig i konstens innehåll. Museiutredningen föreslog att principen om armlängds avstånd skrivs in i lagen. Ser du det som en möjlighet?

– Jag kan förstå varför utredaren gav det förslaget i det tidevarv vi lever i och där vi löpande ser övertramp, även om jag hade hoppats att vi inte måste införa regelverk för att styra upp det mest självklara. Men kanske är det dit vi har kommit. Det dyker ständigt upp nya fall där man finansierat ett offentligt verk och sedan liksom försöker ångra sig när det är på plats och man inte förstår eller gillar innehållet. Jag träffar kommun- och regionalpolitiker hela tiden och pratar om vikten av konstens frihet. Jag märker också att många är ovana vid att diskutera vikten av en myndighet mellan politiken och den konstnärliga verksamheten. Myndigheten är ju en säkerhetszon eftersom vi politiker inte ska syssla med myndighetsutövning. Därför är det viktigt, som museiutredningen också trycker på, att myndigheterna består av professionella tjänstemän som förstår uppdraget att stå mellan politiken och konstnärerna.

Konstvärlden är extremt homogen, framför allt vad gäller klass. Vad kan du göra åt det?

– Det där håller mig vaken på nätterna. Vad vi går miste om när, lite hård- draget, bara rika kan bli konstnärer. Mitt eget barn går på konstskola på söndagar, det kostar några tusen. Hon spelar piano, privat, tio tusen om året. Mina barn blir enormt stimulerade konstnärligt för att jag har god ekonomi och kan finansiera deras drömmar. Jag vill skapa samma förutsättningar för dem som inte lever i den verkligheten.

Och hur ska du göra det?

– Ja precis, det låter ju fint och visio- närt men i mitt huvud omvandlas detta direkt till: Socialförsäkringar, arbetsmarknadspolitik. För allt det vi har pratat om handlar ju om att konst- och kulturpolitiken går in i andra politiska områden och förändring kräver samarbete med andra departement. Jag jagar ständigt Annika Strandhäll (socialförsäkringsminister), Magdalena Andersson (finansminister) och Ylva Johansson (arbetsmarknadsminister). Jag vill gå från visioner om samhället till att faktiskt tala om hur detta ska gå till rent politiskt. Fy fasen vad vi har att göra.

Sofia Curman