Åsa Jungnelius

TEXT: 
SARA ABDOLLAHI
BILD: 
MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK
Hennes läppstift av glas står på prydnadshyllan i många hem. KONSTNÄREN har träffat en av Sveriges mest kända glaskonstnärer och pratat om yta och könsmaktsordning, och hur ett konstverk förändras när det hamnar i skyltfönstret på ett lyxvaruhus.

”Jag tänkte att vi behöver något varmt och något sött att ånga upp oss med”. Åsa Jungnelius häller upp hett, ångande, te i våra koppar. ”Det är kallt ute fast det är vår, typisk svensk vår”, svarar jag. Åsa Jungnelius håller med: “Jag längtar efter lite värme. Men det var ganska skönt i Småland i helgen när man började gräva lite i jorden.”

Jag har tagit tvärbanan hem till konstnären Åsa Jungnelius i Gröndal. Vi sitter i hennes kök med utsikt över sjön och den gröna parkpromenaden som sveper sig runt hela höghusområdet.

Att ha en trädgård är något nytt för Åsa Jungnelius, som inte hade någon relation till något sådant innan flytten till Småland, till glasriket, där hon fördelar tiden mellan studion och jobbet i Stockholm på Konstfack.

När jag har varit borta från Stockholm och kommer tillbaka så känner jag att jag inte vill vara här. Du är ju uppvuxen i Stockholm, hur känner du när du är tillbaka efter att ha varit i Småland?

– Jag är jätteglad för att få bo i Småland. Det är som ett äventyr som gör att jag lär mig saker som jag annars inte skulle haft tillgång till. Jag är uppvuxen i förorten Fisksätra, nu får jag kontakt med bruksorterna och skogsindustrin. Storstadsmänniskor romantiserar ofta över naturen men på landsbygden är naturen en kapitalistisk vara i ett kapitalistiskt rum, precis som hus och gator är det i staden. Man är i ett skifte mellan ett industrisamhälle och ett postindustriellt samhälle. Jag kan ha ett stort hus och trädgård men klimatet är kärvt.

Åsa Jungnelius karriär drog igång direkt efter utbildningen på Keramik- och glaslinjen på Konstfack. Hon tog sin examen 2004. Hennes examensarbete Vad fin du är i håret var en installation med glasobjekt: en babyrosa storstake klädd i bling, en gigantisk snippa, stilettklackar.

Projektet blev väldigt uppmärksammat, och ledde snabbt till en rad utställningar och gestaltningsuppdrag, bland annat på Tensta konsthall och Liljevalchs. 2007 kontaktade Kosta Boda henne för att samarbeta. Snart kom hon att bli känd, närmast på en folklig nivå, för sina läppstift och nagellack av glas i olika storlekar och kulörer.

Har du någon slags ideologi som grund när du skapar din konst?

– Jag utgår från min egen blick och mitt eget varande, min erfarenhet av att vara människa. Det handlar om att jobba i en materiell sfär men också att ta in politik, makt och klass. De finns inkluderade i alla materiella situationer.

Författaren Sara Stridsberg har sagt att för att hon ska kunna skriva skönlitterärt måste hon höra röster i sitt huvud, vad ser du för motsvarighet för att kunna skapa konst?

– Röster kan man kanske säga. Jag tänker också att den traditionella konstnärsmyten är att allting kommer till en. Det kan man garva lite åt idag, men samtidigt ligger det något i den. För har man inte röster eller något i en som tvingar en att förskjuta hur verkligheten uppfattas, och i mitt fall materia, skulle jag inte ha något driv som tvingade mig att skapa konst. Jag har en extra känslighet för rum och material som både är en tillgång och belastning. Jag kan absolut inte finna ro på vissa ställen.

Hon berättar om när hon för tre år sedan skulle föda barn och fick en sådan estetisk chock av förlossningsrummet på lasarettet att hon började hyperventilera.

Vad var det i rummet som inte gick ihop för dig estetiskt?

– Det var otroligt klaustrofobiskt. Möblerna var för stora för rummet, gjorda i gallontyg, och hela apparaturen när man ska föda barn med massa olika plast och stålgrejer. Otroligt påträngande. De borde istället tänka ”du är kvinna, du har kraft, du kan föda ditt barn, vi skapar ett lugnt rum med en stor säng så att du kan ta med din vännina, mamma eller partner”. Det fanns ingen plats för någon annan än mig och massa apparaturer. Det var en skev bild av hur en förlossning ska gå till och kändes som en fälla. Jag bad att få in en saccosäck och sedan var det löst.

Du jobbar mycket med kön och makt. Det finns en föreställning inom intellektuella kretsar där konst- och kultur ju ingår, som handlar om att yta är motsatsen till intellekt.

– Mitt examensarbete från Konstfack, Vad fin du är i håret, handlade om att jag ville titta på attribut som läppstift, nagellack, dildos, fallosar, och snippan. För mig har attribut inte med ytlighet att göra utan med könsmaktsordningen. Jag tycker inte att vi lever i en jämställd värld, men jag tycker att kvinnligt kodade attribut har fått större pondus. Det finns ingen motsättning mellan att använda dem och att vara en smart ledare. Man behöver inte heller vara kvinna för att använda läppstift eller nagellack. Jag brukar säga att yta är aldrig ytligt, utan ytan är innehållet. Man måste titta på vad alla ytor betyder politiskt, varför man värderar dem på olika sätt.

Varför lyfter du fram den här typen av attribut i din konst?

– Snippan gjordes samtidigt som det saknades ett ord i Svenska Akademiens ordlista. Jag växte upp i en slags tid i Stockholm, född på 70-talet, där man ansågs vara jämställd. Men så hade mitt kön inget namn utan jag fick vara framstjärt, slida eller vagina. Det är inte könsneutralt som snopp, och det funkar inte för ett barn. Det är ett slags icke-tillstånd.

– Jag kunde också uppleva ett smussel, alla skulle smyga in på toaletten och sätta på sig läppstiften, som om man var född med de där röda läpparna. Man fick inte ta plats på grund av könsmaktsordningen. Men varför skulle skönheten vara god eller naturlig? Det är en omöjlig bild som man lägger på en kvinna. Jag vill synliggöra något som är en stor del av många människors liv men som aldrig blivit bekräftat som något viktigt. För ingen föds med röda läppar. Och bekräftar man sig själv tar man sig själv på större allvar. Just läppstiftet kändes jätteviktigt och nagellacket kom av bara farten, mest för att det fanns så bra färger där man kunde göra olika toningar i glaset.

Man kan i tidningar se bilder på ”osminkade” kvinnor där man har sminkat dem i flera timmar...

– För att de ska se ut som en nyutslagen viol! Jag tycker också det är bra att kvinnor får vara lite argare, lite smutsigare, ta mer plats. Inom vissa kretsar kanske detta var självklarheter, men ett samhälle förändras när det blir en bred fråga.

Samarbetet med Kosta Boda ledde till att Åsa Jungnelius små läppstift- och nagellacksskulpturer sattes i produktion och började säljas i butik. År 2008 blev en slags kommersiell kulmen i karriären när lyxvaruhuset NK i Stockholm visade gigantiska versioner av läppstiften i sina skyltfönster.

Du rör dig mellan att vara kommersiell och inte kommersiell. Hur funkar dina konceptuella idéer när de hamnar på skyltfönsternivå?

– Mitt samarbete med Kosta Boda handlade om att ge kritik genom varorna, det är ganska många konstiga lager i det. Jag tycker att de små läppstiften var klockrena, de nådde så många. Helt plötsligt kan man sprida ett feministiskt budskap genom att vi ändrar vår materiella kommunika- tion i våra hem. Helt plötsligt har halva Sverige ett litet läppstift, eller ett nagellack i glas, stående i sina hem. De stora glossy grejerna som stod i NK:s skyltfönster funkade aldrig, de missade målet. Jag jobbade för att förhålla mig kritisk till konsumtion, men helt plötsligt ett halvår senare står man i det där skyltfönstret. Samtidigt var de stora pjäserna väldigt falliska, som missilraketer, som också är läppstift. De är jobbiga på något sätt. Så om man lyfter fram det ytliga som ett innehåll, med massa lager i, så passar det inte alla. Jag har tyckt om att kunna vandra mellan olika rum för man kan åstadkomma olika saker. Där och då testade jag skyltfönster, men det vet jag inte om jag kommer att göra igen.

Hur har kravet på att vara kommersiell påverkat ditt konstnärskap och din konstnärliga utveckling?

 – Drivkraften är inte att göra varor, utan frågorna jag jobbar med och att jag fördjupar mig. Sedan visade det sig att jag gjorde saker som också kunde bli kommersiella, vilket jag inte hade räknat med. Men jag är glad över privilegiet att kunna försörja mig på det jag gillar att göra. Mellan 2007-2011 samarbetade jag tätt med Kosta Boda, och när man jobbar med företag får produktionen aldrig stå still. Men sen lades fabrikerna ned och tillverkningen flyttades utomlands, en enda fabrik finns kvar. I samma veva backade jag lite från det kommersiella, jag undervisar hellre och skapar konst utan att skapa varor. Just nu är jag i en fas där jag inte lämnar något säljbart efter mig.

Residence-In-Nature är Åsa Jungnelius icke-säljbara konstprojekt som hade sin första öppning 28 maj i år på Gökaskratts camping i Hovmantorp. Installationen pågår fram till 28 september på olika platser. Som skogen mellan Kosta och Lessebo, Blodviken och olika bibliotek.

Du kommer från en bakgrund där det inte fanns ord för estetik och kreativitet. Hur har din uppväxt och bakgrund påverkat dig? När kunde du kalla dig konstnär och börja jobba med konsten på riktigt?

– Även om jag inte hade kulturellt kapital i min familj har jag gått en traditionell väg. Det är genom utbildningen som jag har kunnat tillgodose mig att kalla mig konstnär. Jag började kalla mig för konstnär efter att jag hade gått ut Konstfack.

RESIDENCE INNATURE 
är ett långsiktigt konstprojekt initierat av Åsa Jungnelius med syfte att skapa konstverk utifrån platsen som också blir ytan för själva utställningen. Projektet startade 2014 och har sedan start utförts av kulturarbetare från olika discipliner. Från 28 maj till 28 september kan besökare ta del av projektet på en mängd olika platser. För info om vilka platser besök: www.facebook. com/Residence-In-Nature

Vad sa dina föräldrar när du valde konsten som arbete?

– De fattade inte riktigt vad det var för något. Ibland mellan generationer är det ett glapp: ”Vad är ett jobb?” Idag kan ju vissa jobba utan att ens gå upp ur sängen och kamma håret. Men jag har också fått en arbetsvilja hemifrån, är fruktansvärt plikttrogen. Jag går upp på morgonen, jag jobbar, jag gör mina timmar. Jag har fått lära mig att man ska ha ett jobb, att man ska göra rätt för sig. För det finns inget att falla tillbaka på. Har jag valt den här banan måste jag fan reda ut den själv. Redan från början förstod jag detta, att vill jag göra det här blir det allvar på en gång.

Som jag förstår det var det materialet i sig som var din väg in i konstvärlden, du var 17 år när du började blåsa glas. Var det materialet som gjorde anspråk på dina idéer och inte tvärtom?

– Ja, det började med glaset. Jag hade en förkärlek för materialet, men sen att hitta varför och vad jag ville med det krävde också att jag blandade in andra material. Men jag kommer alltid tillbaka till glas.
Hur tror du att ditt sätt att jobba med konst påverkar människor? Eller hur tror du att din konst påverkar synen på vad som anses vara god konst, smak och estetik?

– Materialet glas är något som vissa förknippar med modernistisk konst: ordning, reda och man vet var man ska placera det. Det är ett fint material som man ska se upp till, inte lorta ned. När jag valde glas som mitt huvudmaterial tänkte jag att jag tar det fina och använder materialet för att föra ett samtal om könsmaktsordningen. Då tänkte jag mig att jag lurade folk att titta, för folk tror gott om glaset, man tror att det är snällt. Jag fångade betraktarens blick. Jag tror det är därför jag fick ett sådant genomslag med bland annat Vad fin du är i håret och Akta  annars kommer jag och tar dig. Jag fyller materialet med ett helt annat estetiskt innehåll.

Vad är det med rosa och i synnerhet puderrosa som du dras till?

– Rosa har massa betydelse av kropp, kroppslighet, moderskap, kroppsöppningar, hudutsatthet, men också något fluffigt, gott, sensuellt och ombonande. Jag får verkligen skärpa mig i min yrkesroll för att inte göra allt i rosa. För jag har svårt att förstå att det finns andra färger än rosa.

Författaren och regissören Marguerite Duras skriver att ”män hatar kvinnor som skriver”, vad säger män om din konst?

– Jag tyckte det kom mer reaktioner i början, att män läste in massa saker i verken som fanns i deras huvuden. Det fanns en tendens att göra det mer erotiskt än det var. Jag tänkte då att ”ja, ja det ligger ju i betraktarens ögon”, man kan också bara slänga tillbaka det. Även om det fanns erotiska undertoner och handlade om att sexualiteten ingår i könsmaktsordningen, handlade det inte om att jag ville vara erotisk.

I januari blev det klart att Åsa Jungnelius tillsammans med elva andra konstnärer ska stå för den konstnärliga utsmyckningen av Stockholms nya tunnelbanestationer. Det handlar om tio stationer, plus två befintliga som ska byggas ut. Hennes bidrag ska pryda Hagastaden för vilken hon har skapat ett förslag som heter Snäckan. Det är en gigantisk snäcka som man går in i och i den finns det olika skulpturer och en pärla som man möter i mitten. Arbetet ska vara till sin ände 2022.

– Mitt förslag är att omfamna hela hålrummet som ett verk, jag vill att man går in i en snäcka. Det innefattar hela tunnelbanestationen med trappa, biljettlucka, plattform, och sedan gör man färgsättningen för att skapa snäckanstämmningen. Färgen är så klart rosa, för det finns inga andra färger. Att göra ett offentligt rum helt rosa är ett ställningstagande.

Jag tänker på ett flickrum.

– Det är att ta en slags revansch för flickrummet kanske. Jag hade inte en droppe rosa själv. Men jag måste ta igen allt nu, för jag har också hittat vad rosa betyder för mig. Man måste bestämma sig för att rosa är bra och inte betyder förtryck.

Efter samtalet, medan jag vandrar till tvärbanan, upplyst och upplyft, tänker jag att Åsa Jungnelius konst sätter kropp på vad författaren Mara Lee skriver om i sin roman Future Perfect. “Vare sig du målar dem eller ej kommer dina läppar att vara illröda i deras ögon. Så du kan lika gärna måla dem. Sådana som du och jag är födda med läppstift.”

HÖJER RÖSTEN I KONSTLIVET.
Åsa Jungnelius var en av ledamöterna i Kalmar konsthalls styrelse som i mars 2015 avgick i protest efter styrelsens beslut att säga upp museichefen Bengt Olof Johansson.
»Vi lämnar för att kunna göra våra röster hörda. I vår värld har museets nya inriktning aldrig diskuterats. Plötsligt kommer det här radikala buller-och-bång-beslutet. Det är ett drev som pågår mot museichefen«, sa hon i en intervju i Dagens Nyheter (11 mars 2015).

 

BILDER:

Make up, cerise (produkt för Kosta Boda), 2007.

Ateljébilden: Åsa Jungnelius omgiven av skisser, material och verk, bland annat Storstake (2016), Snippa (2015), Lampett (2015), Crystal in Chains (2015), Bam (2015) och Nagellacket (limited for Kosta Boda) (2008)På vagnen till vänster står en modell av Snäckan, gestaltningsuppdrag i nya tunnelbanan i Stockholm.

Verk i fönstret: Mysstake med snoppljus (2016), Saltkaret snäckan (2015), Tipi (2015).

Snäckan, byggstart är ännu inte klart. Projektet är ett av de utvalda förslagen för utsmyckningen av nya tunnelbanestationerna i Stockholm. Utsmyckningen ingår i budgeten för varje ny station. Konstnärernas arvode är 750 kr/timme samt ett engångsarvode på 150 000 kr, som betalas ut när konstverket är färdigt.