De köper in den offentliga konsten

TEXT: 
SOFIA CURMAN
BILD: 
MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK
Hur går det till när staten köper konst? Vem bestämmer hur de 15 miljoner som ska läggas på lös konst till Nya Karolinska sjukhuset ska användas? Och varför köper Västra Götalandsregionen så mycket konst i Stockholm?

 

Säkerheten är gedigen på kulturförvaltningens lager för den konst som så småningom ska hamna på Nya Karolinska sjukhuset i Solna. Mia Zeeck, projektledare på kulturförvaltningen lotsar oss genom underjordiska korridorer och tar oss igenom en rad tunga metalldörrar med flera lås och larm. Konsten lagras i tre små rum, noggrant inpackad och uppmärkt. Här finns i dag 400 verk, men det kommer att bli många fler. I slutändan kommer lagret att innehålla det största totalinköpet hittills i Sverige av lös konst till en specifik plats. Kulturförvaltningen ska köpa verk för 15 miljoner mellan 2011 och 2018.

INKÖPEN TILL NYA KAROLINSKA 
Kulturförvaltningen i Stockholms läns landsting köper konst till alla landstingets verksamheter. Nya Karolinska är det hittills största projektet i Sverige för både inköp av lös konst och gestaltningsuppdrag. För den lösa konsten finns 15 miljoner fördelade på 5 år. Hittills har drygt 400 inköp gjorts. För inköp av konst till NKS finns två upphandlade konsulter, varav en är baserad i Stockholm och en i Berlin.

SIFFROR FRÅN NKS KONSTLAGER
• Konstnären med flest inköpta verk: Gunnar Smoliansky, 23 st. Samtliga inköpta direkt från konstnären.
• Dyraste enskilda verket: Motor mit Propeller, av Roman Signer, 547 650 kr, inköpt från Galerie Barbara Weiss i Berlin.
• Svenska galleriet som sålt mest hittills till NKS: Andréhn-Schiptjenko, 475 600 kr.

– Precis som man säger att sjukhuset ska vara det allra senaste, så vill man ju profilera NKS. Det ska vara en helt ny arbetsmetod på det nya sjukhuset, den nya hälso-och sjukvårdsplanen gäller. Den känslan vill man att konsten ska ge – att den är innovativ och ny.

Mia Zeeck har ansvarat för inköpen av enskilda verk till NKS sedan 2013. Det senaste köpet gjordes veckan innan vi träffas, på Supermarket, mässan för konstnärsdrivna gallerier i Stockholm. Det är en skulptur i form av ett högt tält, av norska konstnären Mari Røysamb.

– Jag har velat få in konst som diskuterar vår samtids stora frågor. I det här fallet tänker jag på frågor kring migration och flykt, men också tältet som en bild för skydd.

Det är ännu inte klart var i det nya sjukhuset som konstverken ska hänga. Inköpen har pågått parallellt med att ritningarna av sjukhuset har färdigställts och kommer att placeras ut i takt med att sjukhuset öppnar för patienter i etapper mellan 2016–2018. För många specifika platser på sjukhuset har man beställt gestaltningsuppdrag, den lösa konsten är tänkt att komplettera uppdragen för att skapa en helhetskänsla. En förutsättning för inköpen av den lösa konsten är att den ska kunna vara flexibel och verken lätt ska kunna byta plats.

” Jag har velat få in konst som diskuterar vår samtids stora frågor. I det här fallet tänker jag på frågor kring migration och flykt, men också tältet som en bild för skydd.”
Mia Zeeck, projektledare på kulturförvaltningen

– Olika vårdsammanhang ställer olika behovskrav på konsten som man måste avväga när den placeras ut. Ska konsten hänga på en barnvårdsavdelning eller cancervårdsavdelning? Ett sjukhus har också en flexibilitet, man kanske över tid övergår från en slags vård till en helt annan. Det här lagret fungerar som en pool som man sedan får plocka lämpliga verk ifrån. Vårdmiljön är också känslig vad gäller konstens tematik. Om man tar samtida fotografi som exempel så skildrar den ofta människor i hotfulla situationer, eller människor som är bortvända, och då blir det en utmaning att försöka matcha det med behovet. Det är viktigt att kunna köpa fotografi, men inte verk som gör folk rädda.

Hon visar runt bland de emballerade verken, glipar ibland på ett hörn brunt papper eller lossar på tejpen från bubbelplast. Där finns verk av riktigt stora svenska konstnärer som Annika von Hausswolff, Lotta Antonsson, Gunnar Smoliansky. Men också verk av helt nyutexaminerade konstnärer och utländska konstnärer som inte är kända för en svensk publik. I Mia Zeecks projektplan finns riktlinjerna för hur konsten ska köpas in. Ledord är variation och mångfald, på alla plan.

– Vi försöker till exempel tänka att vi ska ha en geografisk spridning av inköpsställen, att se till att det finns en spridning i konstnärernas ålder, en variation i uttryck och teknik. Alla de aspekterna följs upp med statistik. Nu ser vi till exempel att vi den här sista perioden måste komplettera med fler videoverk.

Hur går det med jämlikheten när det gäller geografisk spridning av inköpsställen?

– Vi försöker och gör så gott vi kan, men ser ju också att det är en koncentration på inköp från Stockholmsområdet. Det har ju att göra med att vi är baserade här och att de stora gallerierna är baserade i Stockholm. Men det är inte all typ av konst som säljs på kommersiella gallerier. Vi köper också direkt från konstnärer eller konstnärsdrivna gallerier, som nu på Supermarket.

VÄSTRA GÖTALANDSREGIONENS KONSTENHET 
Köper konst till alla verksamheter som regionen ansvarar för, majoriteten är vårdverksamhet. Äger ca 60.000 konstverk. Har inga fasta årliga anslag. Varje projekt har sin egen konstbudget. Konstenheten har sju uppköpta konsulter utspridda i regionen.

RICHARD SANGWILL är chef för konstenheten i Västra Götalandsregionen, den region som har mest regionala pengar i sin kulturbudget. Konstenheten ansvarar för utsmyckningen överallt där regionen bedriver verksamhet, till största delen vårdmiljöer. När vi ses sitter han på Kungliga biblioteket i Stockholm och gör research för ett kommande gestaltningsprojekt i ett nytt Psykiatrins kvarter i Borås, ”trots att det egentligen är min lediga dag”. För ett par månader sedan stormade det kring Richard Sangwill efter några artiklar i Göteborgs-Posten där regionens konstköp granskades. Det framkom att Richard Sangwill och hans konsulter de senaste åren har gjort sina största och dyraste konstköp på två gallerier som ligger i galleritäta kvarteret vid Hudiksvallsgatan Stockholm: Andersson/Sandström och Andréhn-Schiptjenko. Särskilt stack det i ögonen på regionens egna gallerier att Sangwills konsulter vid ett tillfälle 2011 köpt hela 196 konstverk från Andersson/Sandström på bara två dagar. Det är svårt att förstå för en utomstående hur det ens är möjligt att köpa så mycket konst på så kort tid, men Richard Sangwill menar att det inte är konstigt alls.

– Det var sju av mina konsulter som alla handlade från Andersson/Sandström, låt oss säga omkring 20...30 verk var, och alla verken var grafiska blad. Andersson/Sandström är bäst i landet på nordisk grafik, därför köper vi det där. Vi ska ju ofta fylla rum på flera tusen kvadrat med konst, man kan inte bara köpa en bild i taget.

Sedan Richard Sangwill tillträdde har Västra Götalandsregionens konsulter köpt 632 verk för 2,3 miljoner kronor från galleri Andersson/Sandström och för över 1 miljon kronor från galleri Andréhn-Schiptjenko. Från det senare har Sangwill personligen gjort inköpen, och tittar man i inköpsregistret är det ytterst få andra gallerier som sålt enskilda verk till regionen för belopp över 20 000 kr.

– Andréhn-Schiptjenko är ju nordens främsta galleri och kan spänna musklerna väldigt mycket. De har möjlighet att låta sina konstnärer arbeta väldigt stort och vi behöver ofta stora verk. Men ofta handlar det om verk av konstnärer som från början kommer från Västra Götalandsregionen, men som är representerade av galleriet, till exempel både Annika von Hausswolff och Cajsa von Zeipel, säger han. Omid Delafrouz är också en ny stjärna som vi köpt in därifrån.

– Men det där med summan tycker jag är ganska ointressant för att vi kan ju ha ett projekt som kräver en jättestor skulptur som oavsett var man köper den kostar 200 000. Stora verk kostar ju mycket.

Till skillnad från Mia Zeeck har Richard Sangwill inga riktlinjer om att inköpen ska ha en geografisk spridning.

– Nej, vi har inga sådana kriterier, vi kan handla var vi vill, utan vårt uppdrag är att se till att projekten blir så bra som möjligt och köpa konst som passar ändamålet.

Richard Sangwills konstkonsulter är utspridda i den egna regionen och bevakar konstscenen i ett antal kommuner var. Mest konst köps i regionen, men en stor del av budgeten spenderas i Stockholm. Kritiken mot att en så stor del av Västra Götalandsregionens konstpengar spenderas utanför den egna regionen är enligt Sangwill ogenomtänkt.

– Det är ju inte så att pengarna försvinner in i en annan region, som bara flyger iväg till Hudiksvallsgatan i Stockholm. Vi köper ju konstverk som kommer tillbaka till regionen och placeras här, konstens värde stannar i regionen.

När Richard Sangwill tillträdde som konstansvarig 2011 var en av de första förändringarna han genomförde att Västra Götalandsregionen nu får köpa konstverk även direkt från konstnärer och inte bara från gallerier. En rutinförändring gallerierna protesterar emot, deras affärer minskar märkbart när stora kunder från det offentliga väljer att handla någon annanstans. Men Richard Sangwill är helt oförstående för kritiken.

–Vi har inte uppdraget att stödja några gallerier utan att göra så bra projekt som möjligt. Det är inte så att vi utsätter gallerierna för konkurrens, men det finns många konstnärer som inte arbetar med ett galleri och då skulle de ju stå helt utanför den här marknaden. Så på det viset har vi gynnat fler konstnärer än tidigare.

INKÖP AV LÖS KONST STATENS KONSTRÅ

Köper lös konst till statliga myndigheter som själva får ansöka hos konstrådet om att få konst. Äger ca 100.000 konstverk varav 90 procent är utplacerad på myndigheter. Budget: 5,5 miljoner/år. Verken behöver inte köpas till en specifik plats, utan kan placeras ut efter att köpet är gjort. Konstrådet har åtta uppköpta konsulter utspridda i landet och meningen är att de ska täcka hela Sveriges konstliv. 2015 köpte Konstrådet 167 konstverk av totalt 95 konstnärer.

ANDERS OLOFSSON tar emot i Statens konstråds lokaler i Vasastan i Stockholm – vägg i vägg med gallerierna på Hudiksvallsgatan. Konstrådet köper lös konst till statliga myndigheter som ansöker om att få konst. Det årliga anslaget har minskat de senaste decennierna men sedan några år tillbaka ligger det ganska konstant på omkring 5,5 miljoner kronor per år. Anders Olofsson har bara haft tjänsten som koordinator för inköp sedan sep- tember förra året, men är en desto vanare galleribesökare efter att ha verkat som konstkritiker sedan mitten av 1980-talet. Som statstjänsteman får han inte längre skriva kritik, men jag frågar honom om hans personliga konstsmak ändå har inflytande på hans arbete med inköpen.

– Vi har åtta konsulter upphandlade efter konstens alla regler, och de har alla olika bakgrunder och ingångar i konsten, så jag har svårt att tro det, säger han.

Liksom i Västra Götalandsregionen och hos Kulturförvaltningen är nästan samtliga av Statens konstråds konsulter själva konstnärer. Jag frågar varför konstnärer är bäst på att köpa konst.

– Isolerar man det till köpdelen är det inte givet att de är bäst. Men hos oss har konsultrollen så många fler aspekter. Det handlar också om att hänga kollektioner, rent praktiska grejer som vad man ska använda för hängningsdon i en viss vägg, hur man ska få igång ett videoverk och så vidare.

”Vi har åtta konsulter upphandlade efter konstens alla regler, och de har alla olika bakgrunder och ingångar i konsten”
Anders Olofsson,
Statens konstråd.

Kanske vore det också annorlunda om staten såg konsten som en investering. Men det finns inga sådana aspekter i inköpen, säger Anders Olofsson. Konsulterna behöver inte bedöma konstens långsiktiga ekonomiska värde. Konstrådets huvudsakliga syfte med att köpa konst är att stödja konstnärerna. Därför har Konstrådet alltid köpt konst av både konstnärer direkt och deras gallerier. Även Anders Olofsson tycker att galleriförbundets kritik att det offentliga köper för lite konst från deras medlemmar är märklig.

– Konstrådet bedriver inte näringslivsstöd. Som vi har svarat galleriförbundet är vi ju också bundna av regelverk och förordningar, inte minst EU:s konkurrenslagstiftning som säger att man får inte särbehandla eller gynna speciella aktörer, vi ska ju behandla alla lika.

Utifrån ett slags kvalitetsbegrepp då antar jag?

–Ja. Vår inköpspolicy säger att vi ska beakta den konstnärliga kvalitén, sen ska vi köpa allsidigt, flera olika försäljningsställen – kommersiella gallerier, konstnärsdrivna gallerier, konsthallar – alla som bedriver försäljning. Vi ska köpa verk av nu levande konstnärer som är verksamma i Sverige och ha en bra geografisk fördelning av konstnärernas hemort. Vi brukar jämföra med galleriförbundets och KRO/KIF:s egen statistik på var gallerier ligger och konstnärer bor och försöka göra inköpen i relation till det. Och storstäderna dominerar ju, framförallt Stockholm.

Många konstnärer som varken bor i storstäderna eller har någon storstadsgallerist uttrycker en oro över att det offentliga inte skickar sina konsul-ter ut i landet. Att konstkartan får vita fläckar och att det bara är en viss typ av konst och konstnärer som lyfts fram i våra offentliga rum. Både Anders Olofsson, Richard Sangwill och Mia Zeeck menar att det är en omöjlighet att täcka konstscenen i hela landet, trots utspridda konsulter. Det är främst en resursfråga, men har kanske också med ett kvalitetsbegrepp att göra. All konst är helt enkelt inte intressant för de nya miljöer där konsten ska hänga.

– Jag har ju den bakgrunden jag har, och det är klart att jag tycker att vissa uttryck är mer intressanta än andra, säger Mia Zeeck.

– Det är ju så att det bara är vissa gallerier som klarar av att låta sina konstnärer göra sådana ofta monumentala verk som vi har ett behov av. Många konstnärer säger att de inte kan ställa ut i Västra Götalandsregionen för gallerierna där vill bara ha en viss typ av konst som är lätt att sälja, säger Richard Sangwill.

Trots behovet av stora verk är det tydligt i Västra Götalandsregionens inköpsregister att de allra flesta verk som köps in är grafik. På Statens konstråd är det annorlunda. Anders Olofsson säger att det har skett en förändring i den typ av konst som konstrådet köper in.

– Det som har hänt är att arkitekturen på myndigheterna har förändrats. Man bygger luftiga, glasade entréer och det ställer krav på konsten som placeras där. Vi köper nästan ingen grafik längre, och allt mindre småskaligt måleri.

Hur gör man då som konstnär utan storstadsgallerist eller ett uppbyggt nätverk i Stockholm? Tjänar det till att kontakta inköpsansvariga, till exempel genom ett mejl med cv och bilder? Alla tre berättar att de får många sådana mejl. Anders Olofsson säger att han tar alla sådana kontakter på allvar, och att det ibland kan leda till närmare kontakt och till och med ett inköp.

– Det är aldrig fel att höra av sig, jag tittar alltid på materialet. Just för att jag vet hur konstbranschen fungerar och hur svårt det kan vara för en konstnär, även en väldigt bra konstnär att slå igenom i informationsbruset. Det kanske inte direkt leder till inköp, men kanske till en inbjudan till en portfoliovisning.

”Många konstnärer säger att de inte kan ställa ut i Västra Götalandsregionen för gallerierna där vill bara ha en viss typ av konst som är lätt att sälja”
Richard Sangwill,
chef för konstenheten Västra Götalandsregionen.

Richard Sangwill kan ge ett exempel:

–Jag blev kontaktad av Göteborgskonstnären Cecilia Brandt som jag inte kände till innan. Det ledde till ett ateljébesök och ett inköp, så visst kan det löna sig att höra av sig, säger han.

Mia Zeeck säger att hon är extra noggrann när hon köper direkt från konstnärer.

– Det har hänt när vi köpt verk direkt från konstnären att jag har sagt att du lägger priset för lågt. Att vi brukar betala den här summan för den här storleken på verk till exempel, säger Mia Zeeck.

Som ansvariga för en mångmiljonbudget för konstinköp har de alla tre förstås en unik maktposition i konstsverige. Dessutom är alla tre stora konstälskare. Jag kan inte låta bli att fråga hur det känns att komma in på gallerierna, hur de blir bemötta och om ett inköp av ett riktigt stort verk ger någon slags kick. Anders Olofsson skrattar.

– Nej, jag märker faktiskt ingen som helst skillnad från innan jag hade det här jobbet.

Det gör däremot Richard Sangwill.

– Ja, uppvaktad av gallerister blir man ju. Det är jag tacksam för, det är svårt att ha kunskap om allt som händer. Kick är inte rätt ord, men det är en tillfredsställelse att köpa det rätta verket till en specifik plats.

Mia Zeeck låser den sista tunga metalldörren.

–Vet du, jag är så ointresserad av just inköpsgrejen. Däremot tycker jag att det är kul att tänka kring mångfald och hur man bygger upp en samling. Det är många som kontaktar oss med förslag om inköp, allt från konstnärer, gallerister och institutioner. Det är både kul och jobbigt. För att de ska förstå hur vi jobbar brukar jag beskriva våra riktlinjer för inköp. 

 

* I kategorin gallerier ingår alla verksamheter med försäljning, ex konsthallar , konstföreningar och ideella gallerier.

Källa: Statens konstråd, Västra Götalandsregionen och Kulturförvaltningen Stockholms läns landsting.

MIA ZEECK VÄLJER KONSTVERK: »Inför överdäckningen av E4/E20 och utvecklingen av Hagastaden revs konstprojektet Traffic Island av Akay och KP. De hade byggt en liten röd stuga med staket, brevlåda och trädgård på klippavsatsen mellan in-och utfarten till Eugeniatunneln. Det var ett uppskattat verk med stark förankring till platsen. Den fungerade som ett landmärke och nu när platsen får en ny identitet är det fint att kunna skapa en länk till det som funnits där tidigare. För NKS har konstnärerna gjutit en kopia av huset i betong och skapat en installation av konstprojektet i tre delar«. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

ANDERS OLOFSSON VÄLJER KONSTVERK: »Jag tycker det är roligt när vi köper verk tidigt i en konstnärskarriär. Carola Grahn, Alexander Gutke, Viktor Rosdahl och Hanna Ljungh är sådana vi köpt av tidigt. Vi har också gjort en del strategiska inköp där vi tittat på vad vi saknar i vår samling. Historiskt har det köpts verk av väldigt många fler män och vi måste nu i efterhand rätta till den snedvridningen. Vi har exempelvis nyligen köpt in ett stort videoverk av Teresa Wennberg. För att vi hade inget verk av henne och det bör vi ha«. Foto: Ricard Estay

RICHARD SANGWILL VÄLJER KONSTVERK:  »Jag köpte en serie akvareller av Carin Ellberg till en barnvårdsavdelning på ett närsjukhus där personalen ville ha något som passade barn men inte var för infantilt utan också skulle uppskattas av en vuxen publik. Även Mari Rantanens målningar på en kvinnoklinik och en takkrona av Sirous Namazi som köptes till närsjukhuset i Angered var särskilt lyckade förvärv.«  Foto: Lars Norrby

 

 

Bilder:

I NYA KAROLINSKAS KONSTLAGER (huvudbild)
Mia Zeeck, projektledare på Kulturförvaltningen Stockholms Läns Landsting framför Annika von Hausswolffs An Oral History of Economic Structures. En del i en serie på fem verk som köpts in till Nya Karolinska för 238 000 kr från Andréhn-Schiptjenko. Bakom skymtar Chroma, av Tim Lehmacher, inköpt för 90 000 kr direkt från konstnären. Båda verken är emballerade.
Foto: Margareta Bloom Sandebäck

MARI RØYSAMB Transit III. Verk till Nya Karolinska. Inköpt från norska ideella galleriet Kunstplass för 31 404 kr.
Foto: Kunstplass

MARI RANTANEN Serie om 16 målningar, inköpt 2013 av Västra Götalandsregionen till Kvinnokliniken på Östra sjukhuset i Göteborg, för totalt 430 000 kr direkt från konstnären.
FOTO: Ingemar Jernberg

AKAY OCH KP Traffic Island, 2003 Installationen för NKS köptes 2014 för 200 000 kr direkt från konstnären.
Foto: Akay

TERESA WENNBERG Nuit Blanche, 1983. Inköpt av Statens Konstråd för 120 000 kr direkt från konstnären. 
Foto: Teresa Wennberg

SIROUS NAMAZI Chandelier, 2014. Inköpt av Västra Götalandsregionen till Angereds närsjukhus för 280 000 kr på Galerie Nordenhake i Stockholm.

KARIN MAMMA ANDERSSON Maj 1/5, Inköpt av Statens konstråd för 500 000 kr från Märta Måås-Fjetterström AB. Konstrådets dyrast inköpta konstverk 2015. Verket är ännu inte utplacerat.