Konstnären som aldrig överger Aleppo

TEXT: 
SOFIA CURMAN
BILD: 
Issa Touma
​Issa Touma vill använda sin tid som fristadskonstnär till att berätta om det verkliga Aleppo.

Issa Touma har haft fullt upp sedan han kom till Gävle tidigare i våras. Nästa månad har han en utställning i London, där han ska visa sin fotoserie Women We Have Not Yet Lost, på kvinnor som gömde sig i hans galleri Lepont när våldet i Aleppo eskalerade. Han har också deltagit i flera filmfestivaler, senast i Grekland, med sin prisade film 9 days from my window in Aleppo. De nio dagarna är krigets första nio dagar, iakttagna genom kameralinsen från Issa Toumas lägenhet i Aleppo.

GÄVLE  VÄRLDENS FÖRSTA FRISTAD FÖR BILDKONSTNÄRER

Fristad är en stad som tar sig an en konstnär under en tvåårsperiod. Det är ett stipendium utan motprestation där behovet av skydd är den främsta motiveringen. ICORN går igenom skyddsbehoven hos de sökande med hjälp av Pen International och organisationer som arbetar för musikalisk yttrandefrihet och IAA som är ett internationellt nätverk av konstnärsorganisationer.

2013 ansökte Gävle kommun om att bli en fristadskommun för en förföljd bildkonstnär. Beslutet som överklagades av flera Gävlemoderater med anledning av att det skulle kunna strida mot kommunallagen, och först efter ett beslut i Kammarrätten kunde kommunen i september 2015 skriva på avtalet med organisationen ICORN. Flera konstnärsorganisationer arbetade för att få till stånd att fristadssystemet, som tidigare enbart innefattat författare också skulle gälla bild- och formkonstnärer. KRO/KIF började driva frågan redan 2011 och var också en av organisationerna som drev på för ett fristadsnätverk. Issa Touma är hedersmedlem i KRO/KIF under sin tid i Sverige.

Vad berättar den filmen?

– Att vem som helst, dina grannar, plötsligt kan visa sig vara mördare. Det ingen visste i Aleppo var att tio procent av befolkningen är villiga att döda de andra 90 procenten.

Hur kommer du att arbeta under din tid i Gävle?

Som jag alltid har arbetat; som en konstnär som är verksam både i Syrien och i väst. Jag säger alltid att konst är det bästa sättet att bygga tillit mellan nationer. Före kriget bjöd jag in hundratals konstnärer från hela världen till en årlig konstfestival i mitt galleri, Lepont. Sedan kriget bröt ut försöker jag sprida ett budskap om hur livet i Aleppo ser ut. För jag avskyr bilden som sprids i medierna.

På vilket sätt är den skev?

Den handlar enbart om dödsantal. Det är ett obehagligt sätt att ignorera själva problemet. Låt oss i stället bry oss om dem som lever och fokusera på hur vi ska hålla dem levande.

Du har berättat att du under krigets första fyra år aldrig lämnade Aleppo, trots att du hade möjlighet. Varför var det viktigt för dig att stanna kvar?

Jag ville förstå vad det var som pågick och vad jag som konstnär kunde göra. Jag upplevde att konstnärsrollen blev ännu mer tydlig och viktig i en krigszon, särskilt eftersom jag genom Lepont har ett stort internationellt nätverk. Jag vet att varje gång jag skickar ut information om vad som händer i galleriet är det en väckarklocka för omvärlden. De tvingas tänka; ”nu öppnar han igen, mitt i blod- badet. Vi måste göra något för att stoppa detta krig.” Att öppna min galleridörr är också att öppna en dörr in i det verkliga Aleppo. Jag kommer fortsätta hålla galleriet öppet så mycket det är möjligt.

Aleppo är som du säger, en krigszon, och du har som öppet kritisk mot både regeringen och de oppositionella utsatts för påtryckningar av dem båda. Men du kommer alltså att åka tillbaka även under dessa två år, trots riskerna?

– Ja. För det som är verkligt livsfarligt är om alla intellektuella skulle överge Aleppo. Töms ett samhälle på intellektuellt liv blir det fanatiskt. Men också för att galleriet är mitt arbete. Du förstår – i en krigszon är varje vardaglig handling, som att gå till jobbet, en motståndshandling. Att öppna sin butik varje dag trots bristen på varor. Att skicka sina barn till skolan. Att ha en bröllopsfest, även om det blir ett litet party. Att ge liv och stöd till varandra. Det ger ett otroligt starkt budskap till de som bär vapen att sluta döda dem.

Nu när du i två år har Sverige som bas, hur kan du på ett konkret sätt använda din internationella röst?

– Genom att berätta om konstnärerna som är kvar i Syrien. Ett exempel är en utställning förra året i Singapore där jag visade vykort från konstnärer som fortfarande lever och arbetar i Aleppo. De flesta konstnärer från Syrien som visas här i väst lämnade landet för länge sedan. För mig representerar de inte längre syrisk konst; jag kan se att de lärt sig vad man vill ha här. Och varje gång man ställer ut en sådan konstnär är det ”Syriens främsta konstnär”. Det är aldrig sant, Syriens främsta konstnär kommer alltid att vara en som fortfarande är kvar i Syrien.