"Staten måste sluta motarbeta bild- och formkonsten"

FÖRFATTARE: 
Katarina Jönsson Norling & Sanna Svedestedt Carboo
Datum: 
måndag, september 12, 2016
PUBLIKATION: 
Göteborgs-Posten
DEBATT Decennier av politiska beslut har resulterat i en mängd undantag som hämmar professionella konstnärers arbetsmarknad, hindrar dem att försörja sig på sin konst och spär på galleridöden, skriver Katarina Jönsson Norling och Sanna Svedestedt Carboo.

Vi vill inte se särlösningar för konsten eller konstnärerna, blir ofta svaret från politikerna när vi framför förslag för hur bild- och formkonsten kan stärkas. Det gläder oss. För det är inte särlösningar vi vill se. Det vi vill är att redan fattade beslut genomförs och att konstnärerna ges samma förutsättningar som andra yrkesgrupper att försörja sig på sitt yrke. Men trots att FN, grundlagen, våra kulturpolitiska mål och riksdagspartierna fastslår den fria konstens betydelse för samhället, yttrandefriheten och människan så möter vi en värld av negativa särlösningar som gör att konstnärerna kan lägga allt mindre tid på att arbeta med sin konst. För att ta några exempel:

Decennier av politiska beslut fattade isolerade från varandra har resulterat i en mängd undantag som hämmar professionella konstnärers arbetsmarknad, hindrar dem att försörja sig på sin konst och spär på galleridöden. Vi befinner oss, Stefan Löfven (S), vid ett historiskt vägskäl. Nu finns möjligheten att i grunden förändra förutsättningarna för bild- och formkonsten.

Nio starka skäl till förändring

  • Trots att konstnärsorganisationerna ingick ett ramavtal med staten om våra ersättningar vid utställningar redan 2008 lyckas få av oss bild- och formkonstnärer få betalt för vår arbetstid när vi skapar utställningar till offentligt finansierade utställningsarrangörer.
  • Trots att vi har en lagstadgad rätt till betalt när våra konstverk säljs vidare (följerätten) får vi alltför ofta ingen ersättning alls.
  •  Trots att det har funnits en enprocentsregel för konstnärlig gestaltning av våra offentliga miljöer sedan 1937 saknar staten och en hel del av Sveriges kommuner och regioner riktlinjer för när och hur den ska tillämpas.
  •  Trots all forskning som visar konstens betydelse för goda arbetsmiljöer finns det ett skattemässigt undantag som hämmar företags köp av konst.
  •  Trots att det är sex procent kulturmoms på böcker, teater och dans är det i de flesta fall högre moms på konst och konsthantverk.
  •  Trots att staten satsar miljarder på exportfrämjande insatser varje år är insatserna för att främja bild- och formkonst minimala.
  •  Trots att konstnärerna har rätt till en visningsersättning saknar vi – till skillnad mot andra yrkesgrupper – rätten att förhandla om våra villkor.
  •  Trots att staten har flerdubblat antalet utexaminerade konstnärer har andelen av kulturbudgeten som investeras just i bild- och formkonst sjunkit dramatiskt.
  •  Trots att bild- och formkonstnärer betalar in till våra socialförsäkringssystem vabbar sju av tio konstnärer utan att få någon ersättning från Försäkringskassan.

Hindrar konstnärer försörja sig på sin konst

Decennier av politiska beslut fattade isolerade från varandra har resulterat i en mängd undantag som hämmar professionella konstnärers arbetsmarknad, hindrar dem att försörja sig på sin konst och spär på galleridöden. Vi befinner oss, Stefan Löfven (S), vid ett historiskt vägskäl. Nu finns möjligheten att i grunden förändra förutsättningarna för bild- och formkonsten. Vårens konstpolitiska partienkät och samtal visar att det finns stöd i riksdagen för att komma tillrätta med de flesta av dessa negativa särlösningar. Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) säger att hon inte nöjer sig med kortsiktiga åtgärder utan brinner för strukturella förändringar där konstnärerna ”ges rimliga villkor att verka”.

Sverige har inte råd att slarva bort landets konstnärliga talanger och viktiga arbetstillfällen. Eller som Daniel Birnbaum, överintendent vid Moderna Museet, svarar på frågan om vad som är viktigaste för svenskt konstliv de kommande åren: ”Det viktigaste är nu som alltid att landets konstnärer får möjlighet att utveckla sina konstnärskap.”

Skarp nationell handlingsplan

Genom att i budgetpropositionen lansera en skarp nationell handlingsplan för bild- och formkonsten, kommer fler konstnärer med olika bakgrund bidra till att uppfylla det nationella målet om att ”kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling”. En ambitiös plan bidrar även till målet om att nå EU:s lägsta arbetslöshet. När fler konstnärer kan leva på den konstnärliga verksamheten frigörs arbetstillfällen inom de sektorer där många i dag brödjobbar.

Ett rikt och fritt konstliv är demokratins immunförsvar i oroliga tider och manifesterar ett humanistiskt samhälle.

Katarina Jönsson Norling, konstnär och riksordförande Konstnärernas Riksorganisation
Sanna Svedestedt Carboo, konsthantverkare och talesperson för Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare