Det finns en konflikt mellan att vara konstnär och att jobba som konstnär.

måndag, december 5, 2016
Sofia Curman
En konstnär berättade nyligen för mig att hon aldrig pratar om pengar i sin ateljé. Gallerister, curatorer och potentiella köpare får gärna komma på ateljébesök och prata om konst, men när det ska göras business träffas hon på annan plats.

Den kommersiella biten av hennes yrke är nödvändig, det inser hon, men skapandet får inte besudlas av tankar på vilka inkomster verken kan, eller inte kan, inbringa. Hennes sätt att så konkret dela sin yrkesroll i två är intressant, och inte alls ovanlig. Det finns ofta en konflikt mellan att vara konstnär, och att jobba som konstnär, särskilt om konstnärskapet inte i första hand är en försörjningskälla. Konstnärsidentiteten hänger inte nödvändigtvis på att man tjänar sitt levebröd på konsten, den hänger på att man kan och får göra konst. Många texter i det här numret handlar om just den konflikten.

Numrets konstnär, Beth Laurin, har varit verksam sedan 60-talet. När hon ser tillbaka på sin karriär känner hon sig chockad över allt hon har gjort, att hon har orkat. Hennes kraftfulla skulpturer har alltid hyllats av kritikerna, men hon säger själv att hon har sålt väldigt lite. Kampen mot de ekonomiska förutsättningarna har flera gånger fått henne att överväga att sluta göra konst och skaffa sig ”ett vanligt jobb”, men någonting har gång på gång dragit henne tillbaka till konsten. Vad handlar den drivkraften egentligen om?

Konstnärernas arbetsmarknad är en av de friaste, men också mest otrygga. Numrets makthavare, Stefan Popovic, chef för Arbetsförmedlingen Kultur Media, berättar att konstnärernas huvudsakliga försörjning kommer från jobb utanför kulturvärlden. Hur påverkar det konstnärsidentiteten? Konstnärerna i reportaget Mer än ett vanligt jobb har alla olika strategier för att förhålla sig till brödjobb och konstnärslivets tuffa ekonomiska villkor. En viktig strävan som lyfts är möjligheten att få vara i sin identitet som konstnär och samtidigt få känna sig som en del av samhället. I reportaget Gatukonstens U-sväng är dock dilemmat det motsatta – vad händer med konstnärsidentiteten när det som från början är en motståndshandling plötsligt omhuldas av etablissemanget och används i kommuners marknadsföring?

Sofia Curman

Inte en dag för sent ...
... kom kulturministerns utlovade handlingsplan för bild- och formkonsten. Men de nio kortfattade punkterna är främst problembeskrivningar och fattiga på lösningar för att stärka konstnärers villkor. Under 2017 vill jag se dem omvandlas till konkreta satsningar.