En alternativ skärva

TEXT: 
Mourad Kouri
BILD: 
Thron Ullberg
Det intensiva informationssökandet om släktingar på flykt från krigets Syrien blev katalysatorn för Mourad Kouris konstnärskap. Genom konsten kunde han ställa de obesvarade frågor han inte visste att han bar på.

En het eftermiddag i juli 1999 satt jag som tolvåring i bak-sätet av en Hyundai Stellar på väg från Beirut till Damaskus med min pappa i framsätet. Föraren Bashir var en vän till familjen och medlem i det syriska socialistpartiet, precis som mina föräldrar hade varit hela sitt vuxna liv. Vi hade blivit upplockade några timmar tidigare för att ta oss över gränsen till Syrien med hjälp av mutor och Bashirs breda kontaktnät. Väl i Damaskus skulle han släppa av oss vid den lokala bussterminalen River Aisha Garage, där jag och min far skulle fortsätta färden till Qamishli i den nordöstra delen av landet.


Mourad Kouri, Att rita en linje, 2018.

Det fanns två syften med vår resa: för det första skulle jag få hälsa på vår släkt och tillbringa sommarlovet i Qamishli, för det andra skulle min far försöka utföra ett bekymmersamt ärende hos den syriska militärpolisen. Vid denna tidpunkt var han nämligen svartlistad av den syriska staten och bannlyst från att träda in i landet sedan han deserterat armén i april 1973. Varken han eller någon annan i familjen hade kunnat besöka landet sedan dess. Nu hade dock regimen utfärdat amnesti för så kallade landsförrädare och gav dem möjlighet att återvända och återställa sina medborgarskap.

Vi hade flugit med permanenta uppehållstillstånd från Arlanda till Beirut. När vi kom fram till den syrisk-libanesiska gränsen den där varma julieftermiddagen stannade bilen framför en vägspärr. Två unga syriska soldater kom långsamt gående fram till oss och bad Bashir att stänga av motorn. Luften i bilen var tät, stämningen spänd. Termometern närmade sig 42 grader, och den heta luften speglades i horisonten. Medan soldaterna frågade ut Bashir om syftet med vår inresa blickade jag mot ett torrt och ödsligt landskap genom den dammiga bilrutan i baksätet. Ett märkligt objekt fångade min uppmärksamhet. Meterlånga stålbalkar stod sammansvetsade i mittpunkten till ett slags tredimensionellt ”X” vid vägrenen. Det påminde om en stjärna. En tung kantig metallstjärna, slarvigt målad i den syriska flaggans färger. Vid den tidpunkten visste jag inte att det var en så kallad tjeckisk igelkott, ett väghinder ämnat att stoppa framfarten för tunga militära fordon. Såvitt jag visste var det bara en abstrakt form, en främmande geometrisk figur som slog an en naiv fascination och nyfikenhet i mig.

När jag tänker tillbaka på den stunden brukar jag förundras över hur godtycklig gränsen kändes just då. I ett till synes öde landskap var de solstekta klipporna på ena sidan gränsen identiska med de solstekta klipporna på den andra sidan. För även om idén av en gräns leder tankarna till en tydlig skiljelinje är gränser oftast flytande och osynliggörs av det landskap som de skär igenom.


Mourad Kouri, Tjeckisk igelkott, 2018.

Retoriken kring gränser, som vi är så vana vid i västvärlden, reducerar dem vanligtvis till att tolkas som antingen stängda eller öppna. Något jag emellertid har lärt mig av att först växa upp som ”asylsökande” och sedan relatera till mig själv som ”invandrare” är att gränser snarare tenderar att sträcka sig ut som institutionaliserade ramverk. Dessa ramverk behöver man ständigt förhålla sig till – även om man har beviljats asyl och påbörjat sitt liv som (ny)svensk. I mitt projekt Ej giltigt som ID-kort (2018–) har jag undersökt dessa ramverk genom att belysa deras synliga såväl som osynliga uttryck.

I projektets utställningsformat utmanas besökarens föreställningar om det ”öppna rummet” genom att verken förvränger rummet och hindrar besökarens intuitiva rörelsemönster. Ett exempel på detta är Tjeckisk igelkott (2018). Verket är en reproduktion av fordonshindret i 1:1 skala, men materialet består nu av skuret och UV-limmat fönsterglas som uppmärksammar betraktaren genom att delvis blockera, delvis fördröja inträdet i rummet. Att rita en linje (2018) bryter upp rummet och består av plexiglasskärmar stående i gjutna betongsocklar. Placerade i en brokig linje pekar de mot en möjlig förändring av gränsen; inga gränser är skrivna i sten, utan kan omförhandlas och förändras eller med våld förflyttas. När besökaren rör sig längs med skärmarna reflekteras deras kroppar stundvis: vi både finns och inte finns. Ledstång (2018) talar till händerna som håller fast i något; en vägledning eller ett påbud att ta sig från en plats till en annan. Alla händer, unga och gamla som glider längs ledstången i sin förflyttning, redo att gripa sig fast i den eller kanske släppa taget.

Projektet började dock inte som något konstnärligt. Upptakten sträckte sig några år tillbaka till när kriget i Syrien bröt ut våren 2011. Det första som hände var att jag och min familj kom att befinna oss i ett ständigt kommunikationsläge med våra nära som befann sig i landet eller som var på flykt därifrån. ”Var befinner sig denna och denne nu? När hördes personen av sist? Har de anlänt till den ena eller den andra mötespunkten och återkopplat?” Jag kom att bli uppslukad av all informationsdelning som detta innebar, och därmed återaktualiserades många olösta frågor jag inte visste att jag bar på. Det var denna personliga fixering som kom att fungera som en katalysator för vad som senare skulle bli mitt konstnärskap.

Det som följde var mina försök att skapa något slags ordning i kaoset. Jag satt fastklistrad framför datorskärmen och följde konflikten inte bara via traditionella medier, utan även genom obskyra internetserverar och databaser. Där fanns allt möjligt: medborgarjournalistik, milis- och statspropaganda, anonymt uppladdade amatörvideoklipp, desinformation etc. Detta visuella material och informationsflöde visade sig inte sällan innehålla motstridiga uppgifter. Det fanns således ingen ordning för mig att hitta, och att formulera svar visade sig vara förgäves. Konsten blev det redskap som inte krävde några fullständiga svar – utan tillät mig att fråga.


Mourad Kouri, Ledstång, 2018.

I en tid som alltmer präglas av exil och undantagstillstånd kan den konstnärliga processen ge ett slags utrymme att navigera i komplexa skeenden. Ett sätt att ifrågasätta vedertagna begrepp och omformulera de frågor som ställs inom givna samhällsdiskurser. I mitt fall var det begrepp som identitet, mobilitet och gränser. Hur bär man med sig personliga erfarenheter som återkommande avbildas i det offentliga samtalet? Kan den konstnärliga praktiken erbjuda en skärva av ett alternativt narrativ? Ej giltigt som ID-kort kommer förmodligen aldrig att vara över för mig, varken personligen eller konstnärligt. Men i dagsläget undrar jag vilka frågor som kommer att kunna ställas i ett samhälle som ser ut att bli alltmer slutet och otillgängligt.

Mourad Kouri är född 1987 i Montreal och bor och verkar i Stockholm. Han har förutom sin examen från Kungl. Konsthögskolan en kandidatexamen i filosofi. Han är aktuell med utställningar på galleri Meno Parkas i Kaunas, Litauen och på galleri Spazio Nour i Milano samt med det konstnärliga forskningsprojektet Ej giltigt som ID-kort vid Kungl. Konsthögskolan.