Kvinnliga kulturchefer tvingas bort

12/09/2014
Malin Ekman
​För ett år sedan lämnade Monica Wilderoth Borås Stadsteater, i maj lämnade Stina Oscarson uppdraget som chef för Radioteatern och i juli sparkade regeringen Lena Rahoult, chef för Arkitektur- och designcentrum. Är det en slump att tre kvinnliga kulturchefer lämnat på kort tid?

Det har gått knappt fyra månader sedan regissören och dramatikern Stina Oscarson lämnade Radioteatern. ”Med de insikter jag nu har om Sveriges radio och mig själv väljer jag att gå vidare”, skrev hon på sin Facebook-sida i maj. Det som i tidningarna framstod som en konstnärlig konflikt var egentligen mer komplicerat. Stina Oscarson hade sedan hösten 2013 varit sjukskriven för behandling av sin anorexi, men i april var hon redo att återgå till arbetet.
– Precis när jag ska tillbaka får jag reda på att redaktionen lagt fram en misstroendeförklaring mot mig som konstnärlig ledare och att jag måste vänta på att komma tillbaka. Jag fick inte komma till min arbetsplats på totalt sex veckor, berättar hon i dag.

Under tiden då hon var borta hade hennes konstnärliga ledarskap ifrågasatts på kultursidor. Stina Oscarson var för politisk för en oberoende radio i allmänhetens tjänst, ansåg kritikerna. Under tiden Stina Oscarson var sjukskriven anslöt sig stora delar av redaktionen till kritikerna men snart kom kritiken inte att handla om det konstnärliga ledarskapet utan om Stina Oscarsons hälsa. Meningsskiljaktigheterna gjorde att hon till slut kände sig tvungen att säga upp sig.
– Plötsligt har det svängt och misstroendeförklaringen handlar om att man inte vill ha en chef som är sjuk. Jag tror inte en man i min situation hade utsatts för samma sak. Jag tror inte att en manlig alkoholist skulle fått sluta, säger hon.

Stina Oscarson tror att det är svårare att vara kvinnlig chef, speciellt om du är visionär.
– Jag tror att det är svårare att få respekt. Man måste arbeta hårdare för att få status och utstråla styrka. Jag som är en liten, relativt ung kvinna ger ingen bild av en stark person.

Det senaste året har tre tunga kvinnliga chefer inom kultursektorn tvingats avgå eller själva valt att avgå. I september förra året meddelade Borås Stadsteaters chef Monica Wilderoth att hon lämnar uppdraget på grund av meningsskiljaktigheter med stadens kulturledning. Då hade hon varit chef i ett knappt år.

”När jag i maj 2013 fick en formell tjänstebeskrivning så kunde jag se att Borås Stads kulturförvaltning och Kulturnämnd och jag hade olika uppfattningar om vilket arbete som borde prioriteras för att driva teaterns konstnärliga verksamhet framåt”, sade hon i pressmeddelandet i samband med sin avgång.

Så sent som den 24 juli i år meddelade regeringen på sin hemsida att den ”i dag beslutat att entlediga Lena Rahoult från uppdraget som chef för Statens centrum för arkitektur och design”. Rahoult, som fått utstå kritik för att inte ha förändrat museet tillräckligt, tillträdde i december 2008 och hade bara fem månader kvar på uppdraget, när beskedet kom.

Kultursektorns självbild är det största hindret. Kultursektorn själv tror sig stå för förnyelse, jämställdhet och alla goda värden. Den självbilden är väldigt djupt förankrad. I själva verket är stora delar av kultursektorn konservativ och det gäller även synen på manligt och kvinnligt ledarskap

Ingrid Lomfors, som sparkades som chef för Göteborgs Stadsmuseum 2009, menar att kultursektorn är mindre jämställd än den själv vill inse.
– Kultursektorns självbild är det största hindret. Kultursektorn själv tror sig stå för förnyelse, jämställdhet och alla goda värden. Den självbilden är väldigt djupt förankrad. I själva verket är stora delar av kultursektorn konservativ och det gäller även synen på manligt och kvinnligt ledarskap, säger hon.

Som kvinnlig chef i kultursektorn upplevde hon att förväntningarna, både från medarbetarna och stadens kulturledning, såg annorlunda ut än för hennes manliga företrädare. Särbehandlingen blev tydlig när Göteborgs kulturchef Björn Sandmark stöttade Röhsskas chef Ted Hesselbom, som befann sig i rejält blåsväder, samtidigt som han sparkade Ingrid Lomfors utan att berätta varför.
– Det var oerhört mycket problem på Röhsska museet och det förekom direkta överträdelser. När den nya kulturchefen kom in och bara stöttade Röhsska museet, började jag upptäcka hur ojämlikt det var. Det blev så tydligt att jag inte fick något stöd. Jag blev snarare motarbetad medan min manliga kollega, som jag för övrigt tycker väldigt mycket om, blev otroligt omhuldad.

Idag är hon tacksam över det hon lärde sig av den turbulenta tid som följde avskedandet, men saknar fortfarande en förklaring till varför hon fick gå.
– Jag har aldrig fått reda på det. Jag gick till en advokat och fick ett avgångsvederlag och blev utelåst från mitt rum och har aldrig fått en förklaring.

Malin Ekman

nummer av konstnären: