Peter Johansson

Konstnärsporträtt
TEXT: 
Malin Ekman
BILD: 
Johan Warden
För 20 år sedan började Peter Johansson dissekera svenskhet genom att såga isär dalahästar. Idag, med en framväxande främlingsfientlighet, är hans konst mer aktuell någonsin. KONSTNÄREN solade med en provokatör som tycker att de flesta konstnärer är tråkmånsar.

Peter Johansson är sen och på mobilen oanträffbar. I väntan på att konstnären ska dyka upp i egen person, låser Johan Nygren, museitekniker på Spritmuseet, upp utställningshallen där ”Den svenska synden” ska premiärvisas samma kväll.  I ett hörn projiceras en videointervju där den försenade konstnären, naken och i naturlig storlek, ställer enkätfrågor på nakentemat medan de intervjuade koncentrerar sig på att hålla ögonkontakt och besvara frågorna så obekymrat som möjligt.

Peter Johanssons vapen är humorn och med sig själv som komisk mittpunkt avväpnar han sin omgivning.

- Jag fattade inte att det var en dålig idé att ta båten, säger han oberört när han anländer 20 minuter senare i jeansoverall och retrogympaskor.

Hans gestalt är ärlig, obrydd och rörig. De blåa tumnaglarna vittnar om hans timmar i verkstaden, bläckanteckningen i handflatan om hans tankspriddhet. Av hans dalmål från uppväxten i Sälen finns intet kvar, men det enkla arvet gör han inget för att dölja. Dalarna var inträdesbiljetten till allt. Det var i protest mot arkitekten Bernard Kirschenbaum, minimalist, amerikan och vid tidpunkten professor i skulptur på Konsthögskolan i Stockholm, som Peter Johansson tillägnade sin slututställning åt dalastilleben som falukorvar och avsågade dalahästar. Inåtvänt istället för utblickande, som konstprofessorn föredrog. Dalarna som symbol för en hembygd i förfall och en svensk identitet på villovägar. Uppståndelsen blev stor och med den fortsatte karriären. Sedan 90-talet har Peter Johansson bråkat sig fram i den svenska konstvärlden. I början av 00-talet lät han skådespelare utklädda till nynazister härja loss på en flotte försedd med en röd stuga i tyska Münster för att uppmärksamma världen på de brutala mord med rasistiska motiv som skakat Sverige, även om diskussionen snarare kom att handla om arbetsmetoden. 2012 återvände han till barndomens Zornmuseum i Mora och lät fylla det med faluröda kyrkointeriörer och porträtt av sig själv. Humorn är det som binder samman i hans konst.

Hade du varit en lika god konstnär om du saknade humor?
- Gud, det kan inte jag säga. Oj, vilken svår fråga. Vad menar du med god?

Om resultatet hade blivit lika bra?
- Jag tror ärligt talat att jag varit en bättre om jag inte använde humorn för det blir problematiskt med humor. Folk tar inte det man vill säga på allvar. Vissa kan man nå med ett skratt, men jag tror att humor är jättesvårt.

Hur började allt? Din far var kyrkomålare.
- Han hade vissa ambitioner att måla tavlor men det var mer på hobbynivå. Men det var väl det enda som var nära konsten i min uppväxt. Sälen är ju ingen kulturbygd utan mer skog, en jättefattig bygd. Runt Siljan var det lite mer rika bönder så där utsmyckade man saker, målade mycket och hade råd. Men i Sälen var det riktigt, riktigt fattigt.

Att välja att bli konstnär i den miljön måste ha uppfattats som ganska verklighetsfrånvänt?
- Ja, det började på något sätt med att jag tyckte att tillvaron i Sälen var ganska tråkig. Sedan dök det upp folk i min bekantskapskrets som var intresserade av punkmusik. Vi startade band och gav ut skivor och böcker och allt det där. Den vägen gjorde att jag kom in i konsten, jag hade ju ingen aning om vad det var. Det där med konst var väldigt främmande, det dröjde jättelänge innan jag tänkte tanken att jag skulle försöka leva på konst.

”I början mådde jag dåligt och hade magsår, sedan började man liksom vänja sig vid den här katastroftillvaron.”

När hände det?
- När jag gick ur Konsthögskolan 1993 var det några tuffa år när jag höll på med allt möjligt för att få in lite pengar. Nu lever jag på konsten men man måste ha många grejer på gång för att det är så dåligt betalt. Man skulle ju önska att man hade råd med vissa saker.

Som vad?
- Gå ut och äta gott och någon lyxig resa någon helg till London. Det har  jag inte råd med, det är inte på den nivån. I början mådde jag dåligt och hade magsår, sedan började man liksom vänja sig vid den här katastroftillvaron. Man får också ett nätverk. Ibland om jag inte har pengar får jag rycka in och jobba av det. Hantverkarna, till exempel, kan jag hjälpa någon vecka med något projekt. Det är inte riktigt lagligt men vi byter tjänster för att det ska funka.

Var hade du din första utställning?
- Om man tänker första separata utställningen så var det nog på Konsthögskolans elevgalleri 1993. Det var dalagrejer: sågade dalahästar och konstiga skulpturer med dalatema. Av ilska ville jag punktera dalamyter och protektionism, men idag är det värre än någonsin.

Det politiska och samhälleliga klimatet?
- Rasismen. Ultrahögerpartierna tar väldig plats i Europa nu. Jag hör så mycket från mina vänner och släktingar i Dalarna. Ganska obehagliga saker.

Vad hör du då?
- Svenskarnas parti, till exempel, många av dem har ju bosatt sig i Dalarna och agerar väldigt kraftfullt där. Det känns ju verkligen inte rättvist tycker jag. Varför har Dalarna blivit deras paradis på jorden? Det känns ganska obehagligt.

Dalarna är ett av SD:s starka fästen.
- Ja, det är en fattig bygd och jättemånga arbetslösa. Men det finns en gammal historia med det här. Det första nazistpartiet i Sverige bildades i Dalarna. Det har funnits en grogrund där tror jag. På 1990-talet var det en artikelserie i Falukuriren där man jämförde hembygdsrörelsen på 1980- och 1990-talet med vilka som satt i de olika nazistorganisationerna på 40-talet och hittade samma namn. Det tyckte jag var ganska tydligt och skrämmande. Det finns en koppling mellan att försöka bevara sin kultur och vissa delar av det här med att utesluta andra.

Har det påverkat din kärlek till Dalarna?
- Ja, om jag haft någon kärlek till Dalarna, det vet jag inte.  Jag kan inte säga nog hur jag hatar folkmusik. Och varenda liten detalj du har ska kurbitsmålas, varenda litet programinslag på radion ska vara fyllt av samma sorts folkmusik. Man kväver alla med hela det här locket av samma slags kultur. Det är ganska idiotiskt. Sedan har vi inte ens pratat om hur man håller ihop i Dalarna, utåt sett i alla fall. Jag har en kurdisk vän som berättar om hur man håller ihop i familjer och klaner som ett skydd mot yttre angrepp. Det fungerar precis på samma sätt i Dalarna. Det är en sorts hederskultur. Där jag är uppvuxen i Sälen håller man otrolig koll på grannar och alla så att man gör rätt. Släkten ringer upp och säger ”nu såg jag dig där”. Om det är någon kille eller tjej som på något sätt lever utsvävande liv, det snackas det om direkt ju. Rejält skvaller, mammor och pappor som ringer varandra och pratar om hur de ska stoppa det här. Det är så.

Var det så när du växte upp också?
- Ja, verkligen.

Du växte upp i en hederskultur i Sälen?
- Säpo är ingenting! Nej, det är väldigt hårt styrt och bevakat vad man ska göra och hur man ska agera. Jag har tänkt på det mer och mer. Det finns verkligen ingen väg ut om man inte flyttar därifrån. Malung var ju den plats på 1980- och 1990-talet som hade flest självmord, jag tror det hänger ihop faktiskt. Man orkade inte. Till sist såg man ingen annan utväg.

Är du illa omtyckt i Dalarna?
- Blandat tror jag. Jag tror att de tycker att jag är en fånig spelevink som inte har något vettigt att komma med. När man jobbar med humor tas man inte på samma allvar. Oj, du har en geting där. Vad bra, den stack.

Den stack men stack inte.
- Ja, precis.

Vad har det betytt att du tagit den fina vägen in i konstvärlden?
- Den fina vägen?  Språkligt har jag känt mig helt bakom flötet. Det är väldigt många som är uppväxta i en kulturmiljö och har ett språk och ett sätt att se på saker som jag inte riktigt fattade i början.

Låtsades du att du förstod?
- Nej, jag var nog ganska jobbig för att jag ställde så dumma frågor och inte hängde med riktigt. På konsthögskolan var det plötsligt en homogen och självsäker medelklass. De hade sett sina föräldrar som kanske var konstnärer eller i medievärlden och lärt sig den vägen. Jag hade bannemej inte sett en utställning.

Är det fortfarande ett problem?
- Ja, det har blivit värre. Bara för att kunna söka en konsthögskola idag måste du vara otroligt begåvad på hur du använder en dator, hur du ansöker, hur du skriver en övertygande text. Det är inte grejen du gör som är det viktiga. Redan där förvinner de som är lite udda och outsiders. Det är helt fel tycker jag. Alla har jättefina presentationsmappar och vet att föra sig och inte bli full på någon fest.

Var du själv den som söp loss?
- Nja, det kanske jag har gjort. Men jag tänker mer på att på 1970- och 1980-talet fanns fortfarande vildingar som blev fulla och slogs och slog sönder saker samtidigt som de stod och gjorde helt outgrundliga saker i ateljén. Många av de här konstnärerna som Kjartan Slettemark eller Lena Svedberg hade ju inte funnits om de först skulle söka i ett datasystem för att komma in.

Är det lättare att vara en outsider om man var det från början?
- Jag säger inte att jag är en outsider. Jag vet precis hur man rör sig i konstvärlden, så det kan jag inte säga att jag är, absolut inte. Men jag tycker det är synd att de inte finns.

Umgås du mycket med andra konstnärer?
- Det är väldigt blandat. Faktiskt färre konstnärer än människor från andra yrken. Jag umgås mycket med folk i min gympakrets och spelar tennis med en 70-årig etnolog som vet lite om konst.

Det var ett litet test från min sida.
- Det är intressant det där, för man blir ju själv en del i det ganska snabbt. Jag slår ju i glashus hela tiden.

Du besökte ofta Zornmuseet som liten. Vad var det som gjorde att Zorn lyckades på sin tid?
- Han var en otroligt skicklig hantverkare, en jäkligt duktig målare. Sedan tror jag att han gifte in sig i en fantastisk kontaktkarta. Han var nog ett socialt geni. Direkt när han flyttade utomlands till England började han med att köpa några fina kostymer så att han kom in i de rätta kretsarna.

Så han var en beräknande typ?
- Visst, det kan man säga. Men han kanske bara var en överlevare också.

Din pappa var avundsjuk på Zorn.
- Ja, det var han verkligen. På hans hantverk och hans liv, att ha råd att ägna sig åt det man vill. Jag hade en fattig uppväxt. Vi gjorde två resor när jag var liten. Den ena var till Stockholm och den andra till Oslo. Pappa var engagerad i Lions och ordnade en resa för pensionärer till Oslo och då ordnade han så att vi fick åka med på den resan. När mamma och pappa blev gamla åkte de på någon bridgeresa till Medelhavet och det var ju jättestort.

Är du också avundsjuk på Zorn?
- Eh, nej. Alltså den där myten om konstnärslivet håller jag mig gärna ifrån. Men han var otroligt skicklig och det kan man väl tycka att man skulle vilja haft en del av.

Är bekräftelse viktigt för dig?
- Ja, otroligt. Jag tror att det har min uppväxt att göra att jag verkligen vill att folk ska titta på det jag gör och kommentera. Det behöver inte vara positivt men att man får igång någon sorts kommunikation.

Är det svårt att inte plågas av andras framgångar som konstnär?
- Åh nej, det har jag inga problem med. Tvärtom, det är ju jätteroligt.

Det är inte så att man jämför sig och tänker ”det där han gör är så banalt, jag är bättre än så”?
- Nej, det är en sak som är jättebra med Malmö, där jag bor. Konstlivet är otroligt aktivt men ganska litet och alla gläds åt andras framgångar och inser att det är bra för oss alla. Alla grattar, snackar och hjälper varandra. I Stockholm är det vassa armbågar, skitsnack och grupperingar.

Finns det motsättningar mellan konstnärer i och utanför Stockholm?
- Vi skulle nog inte säga det men jag tror att det finns en avundsjuka. Men det är nog mer att man är desperat själv, att man faktiskt inte har pengar så att man klarar sig. 

Om vi går in på den svenska synden: hur mycket har ditt eget liv handlat om sex och sprit?
- Haha, privat vill jag inte synas faktiskt. Det är som att jag är schizofren för att när jag håller på med konst kan jag göra precis vad som helst, det är nästan farligt. Jag kan vara naken på stan, det är helt okej. Jag skulle vilja fråga mina barn om detta! Men privat tar jag det väldigt mycket lugnare.

Den nazistiska sajten Nordfront, som drivs av Svenska Motståndsrörelsen, skrev upprört om hur du ”totalslaktat den svenska kulturen”. Känner du dig hotad?
- Ja, jag har upplevt riktigt otrevliga saker, men jag vill inte prata om det. Då vinner de ju och det tycker jag inte att de ska få.  Varje gång jag gör en utställning kommer Nordfront och gör en recension så man vet ju att de finns där.  

Hur ser du på att en ny generation nazister växer fram?
- Det är obehagligt. Jag skulle vilja göra någonting, ta itu med detta, prata om det på något sätt. Det är det jag menar med att det är värre idag. De verkar mer okunniga och det är nästan farligare. Nazisterna som fanns på 1980- och 1990-talet visste någonstans att saker hade hänt på 40-talet. I de intervjuer jag har läst känns de idag rotlösa, de har liksom inte tänkt. De utgår från något slags hat och rädsla.

Inser konstvärlden vad som pågår?
- Jag vet inte. Väldigt många är ju rädda att göra saker som har med det här att göra för att de inte vill agera särdeles politiskt utan de vill göra konst som ska passa i gallerier och i en kundkrets. Jag har inte tänkt så.

Så konstvärlden är för passiv?
- Ja, jag tycker det. Det är lite fegt och räddhågset helt klart.

”Om svensk konst är 3500 konstnärer, var är de någonstans?”

När Jimmie Åkesson anlände i folkdräkt i Storkyrkan skulle det nästan kunna vara en installation av dig.
- Jag tyckte att han valde både fel dräkt och tidpunkt. Han är ju så mild i sin röst och hållning så många ser inte riktigt vad han egentligen håller på med. Runtomkring sig verkar han ju ha riktiga tokar, det är ju många som uttalat sig klumpigt om man nu ska försöka hålla en diskret linje.

Har konstens inflytande över politiken växt eller inte?
- Nej, det är tvärtom, den är helt ute ur bilden. På 1970-talet var konsten och kulturen en stark maktfaktor som kunde agera och ändra på beslut och stoppa saker. Idag är konsten tack vare aktörerna en marginaliserad yttring. Det är väldigt få som sticker ut hakan. Direkt när man sticker ut hakan så är man ju rädd för att någon ska säga emot.

Är det inte så att alla tvärtom vill sticka ut hakan för att hävda sig i den stenhårda konkurrensen?
- Om svensk konst är 3500 konstnärer, var är de någonstans? Det kanske är en fyra-fem som gör saker som ska vara utmanande, eller tio om man ska överdriva. Det där är segt. Nu är jag snäll tycker jag. De är jäkla tråkmånsar.