Ge konstnärerna skäligt betalt!

Katarina Jönsson Norlin och Johan Wingestad om att konstnärer inte får betalt för sitt arbete:
Datum: 
tisdag, december 17, 2013
PUBLIKATION: 
SVT
Politiker och marknadsförare sjunger kulturens lov och samtida konst lockar miljontals besökare. Samtidigt lever konstnärer på svältlöner. Är det rimligt att alla från museichefen och administratören till ljussättaren och vaktmästaren får lön, men inte den som har producerat konstverken? skriver Katarina Jönsson Norlin och Johan Wingestad.

I Sverige gjordes över 17 miljoner museibesök under 2012. Därutöver finns det ett stort antal konsthallar i hela landet. Utställningar med samtida konst lockar miljontals besökare varje år. Svenskar och turister utmanas och stimuleras av konstnärernas kreativa arbete. Konsten frigör nya perspektiv och slår broar över tid och rum. Eller som Faria Shaheed, FN:s specialrapportör för kulturella rättigheter, uttrycker det: ”Konstnärlig kreativitet är nödvändigt för utvecklingen av levande kulturer och fungerande demokratiska samhällen.”

Konsten används även som marknadsföring för att stärka kommuners och regioners attraktivitet och för att locka till sig turism. Forskare vid Handelshögskolan i Göteborg har visat hur varje offentligt satsad krona i Nordiska akvarellmuseet genererar ett 20 gånger större samhällsekonomiskt värde. Av många skäl är det rationellt att politiker satsar på kultur. Med tanke på publiktillströmningen och de olika värden som konsten skapar i samhället kan man tänka sig att det är sötebrödsdagar för Sveriges konstnärer.

Så är det tyvärr inte riktigt. Få av besökarna på kommunala och regionala museum och konsthallar vet att konstnärerna i de flesta fall inte har fått betalt för sitt arbete med en utställning.

Ändå har det sedan 2009 funnits ett avtal, det så kallade MU-avtalet, som ska garantera konstnären en viss minimiersättning vid en utställning på en institution som erhåller statliga medel. När det undertecknades av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och konstnärsorganisationerna innebar det en stor framgång för alla inblandade. Problemet är att många regionala och kommunala konstinstitutioner har valt att inte använda sig av avtalet.

Bara 39 procent av Sveriges utställningsarrangörer säger sig följa MU-avtalet och av dessa betalar nästan hälften inte ut den viktiga medverkansersättningen, den som ger konstnären betalt för sin arbetstid med en utställning. Det visar Kulturrådets första större utvärdering av avtalet.

Man frågar sig: Skulle ett sådant scenario vara möjligt i något annat sammanhang? Folk skulle nog höja på ögonbrynen om ett landsting vägrade att betala ut avtalsenliga löner till sina sjuksköterskor. Men när det gäller konstnärer är detta mer regel än undantag. Är det rimligt att alla från museichefen och administratören till ljussättaren och vaktmästaren får lön men inte den som har producerat konstverken?

I förra veckan överlämnade konstnärsorganisationerna och Kulturrådet förslag på ett reviderat MU-avtal till Lena Adelsohn Liljeroth. Avtalet är förenklat på flera punkter och det har blivit tydligare att utställningsersättningen inte kan förhandlas bort av statliga institutioner. Den ska betalas till konstnärer vid utställning av verk som är i deras ägo, oavsett om avtal har tecknats eller inte. Men den stora utmaningen kvarstår likaså: att få regionala och kommunala utställningsarrangörer att tillämpa avtalet full ut.

Ett sätt att garantera att konstnärerna får betalt för sitt arbete är att politikerna tillför medel för MU-avtalet. På riksnivå tycks den vägen vara stängd i år. I höstens budgetproposition avslog regeringen den budgetförstärkning på nio miljoner som Kulturrådet äskade om per år för 2014-16 i syfte att bland annat möjliggöra för mindre konsthallar att tillämpa MU-avtalet. Det är anmärkningsvärt med tanke på att Kulturrådets utvärdering av MU-avtalet slår fast att: ”Utan förstärkt finansiering bedöms det dock i dagsläget som svårt för flera arrangörer att åstadkomma en fullständig tillämpning av avtalet.”

Samtidigt skriver regeringen själv: ”Det är angeläget att alla statliga institutioner följer MU-avtalet och att andelen övriga utställningsarrangörer som tillämpar dess principer ökar.”

Vi vet att många regionala och kommunala konsthalls- och museichefer känner sig obekväma med att konstnärerna tvingas arbeta gratis åt dem. Det är dags att gå till handling och både börja prioritera om i budgeten och äska medel från politikerna. Vill kommunen eller länet ha en professionell konstarena kan verksamheten inte bygga på ett oetiskt schackrande med konstnärernas ersättningar.

I Konstnärsnämndens senaste jämställdhetsrapport var medianlönen för en kvinnlig bildkonstnär 12 000 kronor i månaden. Konsekvensen av att konstnärer ännu år 2013 tvingas subventionera offentliga utställningsarrangörer med gratisarbete blir dessutom att många av Sveriges välutbildade konstnärer brödjobbar i industrin, välfärden och handeln. Ska Sverige vara en stark konstnation krävs ett nytänk i branschen och en expansiv och framsynt konstpolitik. När konstnärerna väl börjar få betalt för sitt konstnärliga arbete kommer jobb även att frigöras inom andra sektorer.

För att öka tillämpningen av MU-avtalet bör politikerna, med Kulturrådets ord, ”ställa högre krav på arrangörerna att ta ansvar för att betala ersättningar till konstnärer i samband med utställningar.” Lena Adelsohn Liljeroth kan, och bör, visa vägen genom att i sina regleringsbrev till kulturmyndigheterna villkora statliga medel till utställningsarrangörer med att man ska följa MU-avtalet fullt ut. Fem år efter att avtalet undertecknades kan vi inte längre förlita oss på den goda viljan.

Det är det hög tid att skapa ekonomiska incitament för utställningsarrangörer att betala konstnärerna avtalsenligt. Regionala och kommunala museum och konsthallar måste sluta utnyttja konstnärens svaga förhandlingsposition.

Katarina Jönsson Norling, ordförande Konstnärernas riksorganisation
Johan Wingestad, ordförande Sveriges konsthantverkare och industriformgivare