Carolina Falkholt

Konstnärsporträtt
TEXT: 
NANA HÅKANSSON
BILD: 
TERÉS BJÖRK
Sverigedemokraterna vill kasta henne i fängelse och två skolor har det senaste året bannlyst henne. KONSTNÄREN träffade Carolina Falkholt för att prata om fittor, konst och politik.

Carolina Falkholt visar en katträv ritad på ett tunt A4-papper. Under våren har jag sett hennes numera berömda fitta från en skola i Nyköping på otaliga Facebook-bakgrunder. Som ett stöd för hennes konst – ett offentligt konstverk i sig.

– Älgharen är ett blygt djur som bor i hålor långt in i skogen. Den gillar att äta gräs och bär och har två långa horn och tassklöver som den kan gräva med, läser hon. Det maskinskrivna ordet ”morötter” som matpreferens är överstruket.

Nyköpings kommun fick en böljande blomstrande vagina i rosa och lila i stället för havsmotivet som de hade föreställt sig när de i vintras bad konstnären att smycka en vägg på en högstadieskola. Olämpligt menade kommunens projektledare som lät bygga en vägg framför verket.

Händelsen fick nationell uppmärksamhet, inte minst efter att sverigedemokratiska riksdagsledamoten Margareta Larsson under en debatt i riksdagen stämplade väggmålningen som ”sexuellt ofredande mot barn” och ville kasta Carolina Falkholt i fängelse.

Några månader senare blev Falkholt, också under uppmärksammade former, avvisad från sin barndoms högstadieskola i Bengtsfors, eftersom hon bar en jacka med tryck från sin utställning – ”Min jävla fitta”. Fördömanden som riktades mot Carolina Falkholt, både av rektorer och sverigedemokrater, påhejades glatt av nättroll och ledde till att hon fick motta anonyma hot och trakasserier riktade mot henne personligen. Men det är något hon inte vill prata om.

”Jag är längst ner på samhällets skala för att jag har valt konsten.”

I hemmet hjälper hon sin dotter att skriva en bok om djur. Älgharar, katträvar och andra fantasidjur som påminner om katten i "Kattresan". Tydliga ramar, klara färger. Provocerande vältecknat med tanke på att ett elvaårigt konstnärsbarns kreativitet blir tillräckligt granskat ändå.

Carolina Falkholt är mellan utställningar och skolutsmyckningar, mellan barnets chokladmuffins som hon bjuder på och en grönslajmig spirulinadrink som hon dricker själv. Uppkrupen i soffan mellan de ofärdiga tavlorna och stipendiediplomet från Västra Götalandsregionen på ateljéväggarna, och stallet och hästarna som hon ska till några timmar senare.

– Jag låter så här när jag är lugn, säger hon när vi provinspelar intervjun. Precis som om hon känner på sig att hon kommer att höja rösten under vårt samtal. Inte på grund av frågorna utan på grund av att hon talar snabbt, högt och något osammanhängande när tankarna, känslorna och ilskan sätter igång. Jag uppfattar henne som vänlig, först något självupptagen, men inser att det är hennes snabba tankar som tar överhanden när hon talar, ofta efter lång eftertanke. Hjärtliga skratt. Yviga gester med händerna med de långa gröna naglarna, målade med feministkors och den palestinska flaggan.

Hon talar om sin konst som ett autistiskt tillstånd, resultat av musik som vare sig hon vill eller inte spelas på repeat i hennes huvud. Hon spelar in tankarna, sin röst, mixar. Skapar ljudskisser. Carolina Falkholt har varit aktiv konstnär i närmare tjugo år. Från laglös graffitta till de senaste årens separatutställningar på bland annat Göteborgs Konstmuseum och på Kulturhuset i Stockholm. Från offentliga utsmyckningar världen över till att erbjuda politiker skenäktenskap för att skapa förhållningsregler för politikens och konstens relation.

Existentiell ångest och den ständiga frågan ”varför?” blandas med bildvisande av väggmålningar med gigantiska glassar och djur som hon gjort tillsammans med sextio sexåringar i Albanien. Berättelser om barndomens Dalsland, hästar och skogar, föräldrarna som var krögare på landet, varvas med ett oförtäckt ogillande av klassamhället.

Carolina Falkholt fantiserar om att lära sig rumänska så att hon ska kunna kommunicera med EU-migranter, göra om ateljén till ett romantiskt hotell och välkomna rumänska kvinnor som hon träffar på stan och bjuda på hemlagad mat och sovplats.

Som tonåring drömde hon om att bli elitidrottare, gick på hästdressyrgymnasium i Skåne, men insåg att hon aldrig skulle kunna lyckas i en värld där klasskamraternas föräldrar köpte redskap – hästar – till sina barn för miljoner. Carolina Falkholt gillade inte den monetära inställningen inom hästsporten, blev medveten om att hon som inte kom från överklassen var lågt stående på skalan. Hon var sexton år, älskade fortfarande hästar, men ville skapa något själv.

– Att ha en häst på släpet kändes tungt. Konst, musik, poesi och framför allt text var mer intressant. Det som jag själv kunde skapa. Jag började skriva om min situation, försökte förstå genom något slags tonårsförfattarskap. Jag märkte hur jag kunde presentera min upplevelse av situationen i text, jag kunde närma mig någon slags sanning, pussla ihop alla fragment till en berättelse. Innan det, när jag var yngre, hade mitt skrivande handlat om sagor. Jag var djupt fascinerad av alla klassiska mytologiska världar. Jag kunde alla sagorna ur ”Eddan” utantill och satt och berättade dem för vem som helst som ville lyssna och illustrerade dem. Det gjorde jag under hela min barndom. Även de grekiska och romerska...

Hur såg illustrationerna ut?
– Jag försökte göra stora kartor utav alla olika figurer i sagovärldarna och göra min egen värld. Och så försökte jag få det så naturalistiskt som möjligt. Jag satt i skolan varje dag och försökte få det här ögat att titta tillbaka på mig, jag visste att jag hade det i mig. När ett litet barn ritar finns inte de här väggarna som vi vuxna människor måste ta oss igenom.

Jag har alltid ritat. Från det att jag satt i skolbänken i ettan fram till jag graffittade mig ur skolbänken på gymnasiet – när jag var ute hela nätterna och målade tåg i Stockholm – har jag alltid haft med mig en tro på den egna skaparkraften i hantverket. Att framställa en direkt avbild av situationen och upplevelsen av den i ett konkret hantverk. Det finns i teckningen, i upplevelsen av det lilla barnet som bara tecknar, tecknar och tecknar. Ritar, ritar och ritar och inte slutar.

Var du ett ensamt barn?
– Jag hade hästarna som var mina kompisar. Och så hade jag syskon, jag har småsyskon och en storebror. Men i skolans låtsasvärld fanns det inga kompisar. Jag hade en som jag gillade, men vi växte väl i från varandra någon gång i högstadiet.

Du flyttade till Stockholm i stället för att gå klart ridgymnasiet.
– Ja, jag skrev in mig på Waldorfskolan i Stockholm när ångesten kom i kapp mig i Skåne. Där hade jag tid att fundera och ägna mig åt mer filosofiska domäner. Jag hade ingen familj och en massa syskon där som tjatade, så jag kunde lyssna på vad jag hade i mitt eget huvud.

Vad hade du i ditt eget huvud?
– Jag hör musik i mitt huvud. Jag tänker någonting och då kommer det en melodi som upprepar sig. Upprepar sig och kommer tillbaka. Jag började tänka att jag var en vandrande poplåt – kan man vara det? Jag hör den här meningen komma tillbaka som en refräng. Ofta är det olika typer av frågeställningar och problem. Jag återkommer till frågan "varför?" och känslan och upplevelsen av att det inte är okej.

”I det här landet behandlas konstnärer som cirkusdjur.”

Vad är det som inte är okej?
– Att det inte känns okej.

Livet?
– Ja. Jag har stört mig på det sedan jag var väldigt liten – varför känns det inte okej? När man är liten säger alla vuxna att det ska vara okej, man ska förhålla sig till regler där man inte får ger uttryck för ångest. När man är bäbis kan en skrika och få en napp instucken i munnen, eller en flaska med mjölk eller what ever... mat.

Är konsten en slags självmedicinering?
– När min dotter var en liten unge och sprang runt här i ateljén, hon var två tre år gammal, och jag satt vid datorn och proddade musik kom hon fram till mig och sa: ”Mamma, du gör ju medicik på datorn”. Jag tycker det är ett sådant fint ord! Medicik – medicin parat med musik.

Apropå ångest, jag kan känna att man ofta romantiserar ångest. Pratar om det som en drivkraft, men har du mycket ångest, klarar du att göra konst?
– Det finns inget romantiskt i idén om att konstnären ska lida och dö ung. Det är i stället en del i en kapitalistisk modell för att kunna sälja dyra tavlor. Jag tycker den bilden är patetiskt, den är väldigt uttjatad. Erfarenheterna från vänner som tagit sina liv på grund av att inte de inte kunde leva med sig själva får mig att se på det annorlunda och det fungerar som ett motgift för min egen ångest. Det i sig är en drivkraft, att inte ge upp. Det som skapades i och med deras död gav mig mer kraft och jag har inte lust att ge bort den kraften till någon annan. Då kan jag lika väl lägga den på mig själv genom att behålla livet och stå ut med det och försöka att fortsätta att ställa den där frågan till mig själv och till världen: ”Varför det inte känns okej?”

Du bodde i New York direkt efter gymnasiet, hur påverkade det dig?
– Graffiti är ett språk som är väldigt rotat i mentaliteten i New York. Det är ett tillstånd som står för sig självt. Jag kände mig tvungen att åka dit och gå i den konstskolan och var där från mitten av nittiotalet fram till början av tjugohundratalet. Jag var en tonåring när jag flyttade dit så det är klart att det är en viktig del av min uppväxttid. New York är en del av mig, jag är en del av det, därför förblir det jag gör graffiti. Det är ju att ställa sig i förhållande till det som finns där, även om det är förgängligt och ganska strukturellt. Graffitin var väldigt tilltalande som arbetsform eftersom jag var väldigt intresserad av att skriva, skriva av mig. Graffitin är ett performativt skrivande. Medvetandeströmmen, det går inte att bara stänga den inne, inte för mig i varje fall, då får jag migrän så att jag varken ser eller hör eller kan göra något annat än att spy.

Vad är skillnaden mellan Carolina Falkholt och Blue som du kallade dig i New York?
– Blue är ett tillstånd, ingen person, ingen människa. En engelsk beteckning för sorg och melankoli, bland annat.

Av ditt Instagram-flöde att döma är du vänsterpartist, eller i alla fall sympatisör.
– Jag sympatiserar med många av deras frågor, men jag är feminist och Feministiskt Initiativ är ett parti som måste vara i riksdagen. Gudrun Schyman är oerhört kunnigt, välformulerad och intressant. Det skulle vara spännande att se hur Sverige skulle kunna bli om vi fick Gudrun Schyman som statsminister. Det är pinsamt att Sverige inte har haft en kvinnlig statsminister.

Vad gör dig mest rädd, när en rektor på en skola i Bengtsfors eller en SD-politiker drabbas av offentlig moralpanik eller när du får anonyma kommentarer om att du är en hora på Flashback?
– När en rektor i sin position som rektor [på en skola i Bengtsfors] uttrycker åsikter om att jag av olika anledningar inte ska göra det jag gör, då vet jag att rektorn har fel och då måste jag hålla min position. Men jag vet ändå vem den där rektorn är. Vi står där mittemot varandra och det rektorn representerar är inte okej. Efter några minuters betänketid går jag tillbaka in till rektorns rum, ställer frågor som hon inte vill svara på och spelar in samtalet. Och så gör jag ett nytt verk, ett videoverk, av hennes inspelade röst ihopklippt med tillblivelsen av verket ”Övermålning” i Nyköping som nu visas på Örebros konsthall. Det är just tonen i hennes röst, hur hon förbjuder mig och hindrar mig i mitt arbete. Jag är inbjuden att göra ett konstverk med elever i workshop-form i en skola. Jag har tänkt att i den här skolan, i den här korridoren har jag gått och det jobbigaste var att gå förbi här varje dag och höra de tuffa tjejerna och killarna sitta och peka ut och döma folk. Alla högstadieelever som varje dag kallas för de mest fruktansvärda saker. Alla de här hemska orden som mobbarna kan komma på, och att det här försiggår varje dag i våra skolor.

När jag fick uppdraget något år tidigare hade jag tänkt ut vad vill jag göra – för allt jag gör måste vara relevant och platsspecifikt – och då kom jag fram till att jag vill göra ett verk i den här korridoren. Det skulle vara som en utsmyckning 1,5 gånger 5 meter och så tänkte jag att vi skulle jobba med ett ord: ”förtryck”. Prata om vad det betyder och vad det betyder för var och en. Sedan hade jag en kavaj på mig där det står titeln på min senaste separatutställning ”Min jävla fitta” tryckt på ryggen.

– Det är alltid någon som fnittrar och frågar ”varför står det så på din rygg?”. Jag förklarar att jag målade graffiti, att det bara var killar som målade det och att de var rätt jobbiga och att jag hittade på en egen konstform som jag kallade för graffitta i stället. Gymnasieeleverna förstår direkt. Jag pratar om könsmaktsordningen och ”ni känner väl igen att det ofta är killar som spelar i band, får ta mycket plats, låta, rulla runt medan tjejer ska vara snygga”. Alltså enkla grejer som de kan känna igen sig i. Och så börjar diskussionen om orättvisorna på skolan, vad som är okej och vad som inte är det, hur de känner sig. Vi pratar om fitta och vad det representerar, att det är ett negativt ord, att det förtrycker och att det inte funkar att ha det så längre. Det fitt-förtyck som finns ska bort. Så det här gemensamma och kollektiva verket betitlat ”Förtryck” som vi jobbar på under två dagar avbryts av den här rektorn. Det var total panik, aggressiv panik, hos rektorn för att jag har gått runt med jackan på skolan. Hon ville inte förklara utan sa bara att hon hade lagar och regler, och hon fick det att låta som om det jag gjorde var olagligt.

”Det är ett väldigt stort övergrepp när någon står och skriker att en ska ta av sig kläderna.”

Sa rektorn i Bengtsfors något om elever som använder sig av ord som hora och fitta?
– Det var ju just det jag ville jobba med i den här workshopen, få igång en diskussion om att de här orden är väldigt starka och hur de används. Att det kan sätta spår för livet hos folk på ett negativ sätt. Att det är viktiga ord som är svåra att hantera. Och det här toalettklottret... Det var också något jag tog upp, hur hanterar ni det här och varför är det samma stämning på skolan som för tjugo år sedan när jag gick i skolan. Har ni inte gjort någonting?! Jag ville inte ta av mig jackan, jag tycker att det var att inskränka mitt arbete. Det är ett väldigt stort övergrepp när någon står och skriker att en ska ta av sig kläderna.

Berätta mer om graffitta!
– Jag måste inte alltid benämna allt det jag gör, men det är som ett slags ramverk för det jag gör. Det är ett tillstånd mellan graffiti och institutionaliserad konst. Graffitikulturen har så mycket regler. För att jag skulle kunna göra något nytt var jag tvungen att delvis befria mig från det regelverket, samtidigt går det aldrig att frånskriva sig graffitin om en väl har klivit in i den.

Men varför den ständiga fittan?
– "Den ständiga fittan" – en fin titel. Nä, men jag målar inte fittor hela tiden, verkligen inte. Det är en form och ett innehåll som är intressant ur så många perspektiv och jag har undersökt det i ett antal verk. Där finns maktperspektivet, och det biografiska. Att ta tillbaka det nakna kvinnliga könet ifrån en pornofierad manlig blick och göra det till mitt eget. Din upplevelse av att fittan ständigt är där i mina verk beror nog främst på att några av dessa verk blivit väldigt uppmärksammade och omskrivna. Och sen kanske du tycker motivet är extra spännande?

Det är många som provoceras av din konst, finns det konst som provocerar dig?
– Jag blir provocerad av väldigt mycket, men kanske inte nödvändighetsvis av konst. Det jag blir riktigt provocerad och störd utav är när jag inte kan förstå. Jag kan inte förstå varför vi inte tar hand om varandra, att inte alla människor använder hjärnan. Jag blir väldigt provocerad av IS (jihadistgruppen Islamiska staten) och fascister, fetischen med att hålla på att döda folk. Jag kan ju förstå Charlie Manson, att gå loss i det mörkaste ondskefullaste någonsin... Men nä, jag blir provocerad av regimer som lever ut sina demoner genom att skapa krig. Jag blir också väldigt provocerad av kvinnoförtryck, antingen det handlar om ojämna löner eller könsstympning.

Vilket ansvar har du som konstnär att ifrågasätta samhället?
– Samma ansvar som alla andra människor har, alla har ansvaret att känna efter, tänka och ifrågasätta de regler vi omger oss med. Det är mycket som inte är okej men som en ändå dagligen låter passera för att en orkar liksom inte. Där brister ansvaret. Att inte säga till, att inte säga ifrån när en orätt begås.

Det är dumt, men jag är en sådan som skäller ut folk som inte plockar upp hundbajs på gatan. Det är en liten sak, men kom igen, vi har det här rummet tillsammans.

Det sociala systemet, allting, det måste uppdateras. Det gör mig jätteprovocerad att Göteborgs stad inte bygger uppåt, att det sitter en massa surgubbar och säger att det är fint med låga hus när vi har bostadsbrist.

Det är typiskt manligt det här pengatänkandet. Att det överhuvudtaget har existerat och existerar, att vi kvinnor är mindre värda än män, att vi på något sätt skulle vara underlägsna. Jag kan inte förstå, folk kan ju inte vara så dumma i huvudet att det går att kategorisera... Det är också provocerande att det finns ett fåtal människor som har obegränsade resurser, att de inte delar med sig och låter andra människor svälta och knarka ihjäl sig. Det provocerar mig att det finns ett sådan oengagemang.

Jag kan bara relatera till mig själv, det här är första gången som jag röstar i ett val. Jag har inte gjort det förut, jag har inte tyckt att det har varit intressant. Det har varit ett språk som inte har berört mig för det har känts som om det inte gör någon skillnad ändå eftersom jag är längst ner på samhällets skala för att jag har valt konsten. En konst som det inte går att leva på eftersom den inte går att sälja utan är den andra konsten som handlar om att leva, överleva och att utveckla svarta sår.

Det känns inte som du är särskilt positiv när det gäller den politiska utvecklingen i Sverige.
– Det är svårt att vara det.

Hur ser du på det svenska kulturklimatet?
– 0,8 procent. 0,8 procent av statsbudgeten, det säger väl allt. Kulturen är mer än 0,8 procent. I det här landet behandlas konstnärer som cirkusdjur som alla ska titta på när de utför sina konster och som vi kan slänga åt en liten peng om vi blir nöjda.

Nana Håkansson