Rödvinshögern

TEXT: 
SANNA SAMUELSSON
BILD: 
PONTUS LUNDKVIST
Alliansen har styrt Sverige i snart sju år, men debatten om kulturpolitiken är fortfarande vänster. Eller? Konstnären följer födelsen av en borgerlig kulturdebatt, och marknadsliberalismens genomslag på kulturparnassasen.

Det är 2013 och något har hänt. Något har skiftat och den kulturpolitiska debatten har vridit sig en aning. Så tänker jag när jag sitter på en Timbrodebatt om kultur på Teater Brunnsgatan fyra i Stockholm. Rubriken är ”Vem är samhällskritisk? Bör kultur ha ett politiskt ansvar?”. Det är inte så mycket vad som sägs, för moderatorn Lars Anders Johansson från Timbro och DN:s ledarskribent Erik Helmersson talar mest om att kulturhögern är nertryckt av kulturvänstern, och teaterns konstnärliga ledare Martina Montelius gör sitt bästa för att gestalta detta genom att högljutt raljera över de andra paneldeltagarna och delar av publiken. En vänster och högercharad, i all vänskaplighet. Men det känns lite trött, för har inte högern blivit mer tongivande i den kulturpolitiska debatten än så? Och är det inte just därför som vi sitter här, på en debatt om kultur, anordnad av högerns tankesmedja, Timbro.  

En serie om kulturdebatt har ordnats av Timbro sedan ungefär ett år tillbaka och har samlat personer från både höger och vänster. Ämnena har varit ”Vad är konstnärlig kvalitet” och ” Blir kulturen sämre för att den säljer bra? ”. Lars Anders Johansson skriver i en debattartikel på SVT:s sajt den 27 mars i år; ”Skyttegravskriget har blivit ett samtal.” Det är inte längre konstigt att Timbro anordnar kulturdebatter.

”Alliansens landvinningar måste följas upp med insatser som bryter sönder vänsterns dominans i svenskt samhällsliv”

Det kan kopplas till vad Markus Uvell, vd för Timbro, skrev efter valet i Dagens Nyheter 2010, om behovet av en borgerlig idédebatt: ”I borgerlig politik finns i dag ett idémässigt vacuum.(…) Alliansens landvinningar måste dessutom följas upp med insatser som bryter sönder vänsterns dominans i svenskt samhällsliv. Då kan arbetet börja med att skapa ett borgerligt samhälle på djupet.” Kultur är ett av de områden som Timbro nu satsar på.

I samma tidning ställde författaren Bengt Ohlsson i januari 2012 den berömda frågan ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” Texten delades av tusentals människor och debatteras fortfarande. Men vid en noggrannare läsning ser det ut mer som ett kulturpolitiskt inlägg än bara ett angrepp på kulturvänstern. Bengt Ohlsson är trött på uppfostrarnit och att folk ska tvingas till experimentteater med k-pistar. Han är trött på kulturarbetare som smörjer kråset med offentliga anslag. Han tecknar en karikatyr av kulturvänstern, men även av kulturpolitiken. Och att hans avbön gick hem kan tolkas som att fler än Bengt Ohlsson är trötta.

Ett år senare, april 2013, besvarade DN själva frågan som Ohlsson ställde. ”Måste kulturen vara vänster? (…) Nej, absolut inte, tyckte några borgerliga kulturarbetare som ligger bakom nätverket Rödvinshögern.” Lars Anders Johansson, som är musiker och en av personerna bakom rödvinshögern, förutom att han är ansvarig för kulturfrågor på Timbro, berättar om bakgrunden när jag besöker Timbros kontor i Stockholm.

– Man får alltid höra från vänstern att: ”det finns inga som är höger och håller på med kultur.” Men det här nätverket är ett bevis att de finns. Men de personerna skiljer ofta på sin politiska åsikt och sin verksamhet, därför uppfattas de inte som politiska.

Som ansvarig för kulturfrågor så verkar Lars Anders Johansson mer än något annat vilja få igång en borgerlig idédebatt om kultur. Han menar att det inte går att stå vid sidan av och säga att man ska avskaffa kulturpolitiken. Det gäller att komma med förslag som är förankrade i verkligheten. Han beskriver sitt uppdrag som att dels ifrågasätta de gängse ståndpunkter som finns i kulturdebatten, framförallt på kultursidorna som han uppfattar som vänstervridna, dels att komma med alternativ för att öka mängden privat finansiering i kulturen, både genom donationer och sponsring, även om han medger att det sistnämnda har sina begränsningar. När det gäller konsten vill Timbro underlätta för donationer, till exempel genom skattelättnader. Något som regeringen föreslog i april i år, i en lagrådsremiss som kan göra stiftelser för bland annat kultur skattefria. Johansson beskriver en förändring i inställningen till kulturpolitiken, eller i alla fall kulturdebatten, från Timbros sida. 

– Historiskt sett så har Timbro förenklat och bara klagat på den offentliga finansieringen. Det var ett annat kulturklimat under 1980- och 90-talet, och jag tror att Timbro ofta intog en extrem ideologisk ståndpunkt för att visa på alternativa synsätt. Men jag tror att det är en ofruktbart att klaga utan att presentera konkreta alternativ.

 

Liberaler vs. konservativa 

Den borgerliga kulturdebatten är i dag mångfacetterad, om än inte lika stark som vänsterdebatten. Förenklat kan den sägas bestå av två läger. Dels finns den nyliberala eller libertarianska sidan, som tidigare har varit stark. Dels finns den kulturkonservativa, som har vuxit på senare år.  

Mattias Svensson, i dag redaktör på Neo och tidigare verksam vid Timbro, är en stark företrädare för den libertarianska synen på kulturpolitiken. Han vill att marknaden och civilsamhället ska stå för finansieringen av kulturen, och inte staten. 

– Kultur bör inte vara ett politiskt område, det är en principiell hållning som jag har. Den modell som vi har i Sverige är inte självklar, även om vi tar den för given i dag. Till och med Tage Erlander var tveksam till kultur som politiskt område när det begav sig, säger Mattias Svensson.  

”En liberal stat bör inte lägga sig i vad som är bra eller dålig kultur”

Ett argument som Svensson framför är att personer som är ointresserade av smal kultur inte ska tvingas att finansiera den, eftersom en liberal stat inte bör lägga sig i vad som är bra eller dålig kultur. Mattias Svensson kallar det för en opåkallad omfördelning av pengar och även om han ser risker med att ta bort finansieringen, så är det värt det.

– Utan en riktad subvention till dyra konstformer så finns förstås risken att de försvinner eller får minska sin verksamhet. Det kanske krävs att de är verksamma i en tillräckligt stor stad, eller så ser någon ett värde i det de gör och finansierar. Det är ofta en välbärgad grupp som konsumerar den typen av kultur och där finns ofta en vilja och förmåga att betala, menar Mattias Svensson.

2006 vädrade de nyliberala kulturdebattörerna morgonluft när Cecilia Stegö Chilò blev utnämnd till kulturminister. Mattias Svensson skrev i Expressen: ” Äntligen! Sverige har med Cecilia Stegö Chilò fått en kulturminister som på allvar kan göra upp med bidragskulturen.” Han uppmanade henne även till att lägga ner sitt departement. Men Stegö Chilò blev som bekant snabbt avsatt och kanske gick luften ur den nyliberala kulturdebatten där. Mattias Svensson håller med om att Timbro i dag verkar arbeta för att vrida kulturen mot en borgerlig identitet snarare än att vilja avpolitisera kulturen.Svensson framhåller att vi i dag har stora möjligheter att både sprida och finansiera kultur. En aktuell debattör i frågan, Fredrik Segerfeldt, som är kopplad till Timbro men inom området bistånd och utveckling, har under våren crowdfundat ihop medel till en bok om kulturpolitik. Med stridsropet ”Befria kulturen från politiken” vill han i libertariansk anda ifrågasätta hela kulturpolitiken. ”Varför ska undersköterskan i Säffle sponsra Östermalmstantens operabesök? Människor bör få bestämma själva vilken kultur de ska finansiera.”

– Timbro verkar vilja organisera en borgerlig kulturopinion, genom att leta efter kulturellt aktiva personer med borgerliga värderingar. Kulturdebatten blir mer utblickande och levande på så sätt, säger Svensson.  Kulturkonservatismen har å andra sidan fått allt större plats i debatten och skiljer sig från den nyliberala kultursynen på kultur i många hänseenden. Tidningar som Axess, Svensk tidskrift och numera nedlagda Aorta, samt Axess TV, står för en konservativ riktning inom kulturdebatten. Tydliga drag är att man motsätter sig samtidens ”kulturradikalism” i kulturen, som syftar till att vara normbrytande och ständigt komma med nya perspektiv.  

Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap, före detta chefredaktör för Axess och den mest framträdande företrädaren för kulturkonservatismen i Sverige, förklarar begreppet.

– Kulturkonservatismen vill slå vakt om den traditionella kulturen. Det kan tyckas som en icke-kontroversiell åsikt men det finns en tendens i dag av att man hela tiden ska problematisera och utmana normer. Jag tycker att det där har fastnat i schabloner, och har dessutom pågått i runt hundra år, säger Johan Lundberg.

Lundberg menar att han inte vill att kulturen ska vara styrd åt något håll, vare sig av marknadskrafter eller politik. Fast det är ändå det sistnämnda som han verkar ogilla mest, när han beskriver hur kulturpolitiken uppmuntrar till kulturradikala tendenser. Han nämner scenkonsten som ett exempel, där det ”pumpas in pengar i SCUM-manifestet och kommunistiska manifestet och andra revolutionära ideologier”. Han vill hellre fokusera på estetiska kvaliteter. 

– Det finns en idé om att kultur ska göra ett avtryck i samhällsdebatten och påverka samhället i en för tillfället gynnsam riktning. Min poäng är att kultur inte ska bedömas utifrån den typen av nyttoaspekt, säger Johan Lundberg.

Lundberg vill inte att konsten eller kulturen ska syfta till att förändra samhället, samtidigt som han menar att samhället behöver kulturen. Han är också för en till stor del offentligt finansierad kultur, i vilket han kraftigt skiljer sig från de mer nyliberala debattörerna.  

 

Det nya, positiva Timbro 

Timbro har ändrat taktik. Målet verkar vara en livaktig debatt och tonen är snällare, försiktigt positiv. En av Timbros uppgifter är att ge ut böcker, till exempel har de nyligen lanserat en box med Ayn Rands böcker. De ger även ut rapporter och där kan man ana viljan att framhäva de positiva effekterna av att marknaden tar större plats inom kulturen.

En rapport som Timbro nyligen har gett ut är konstvetaren Anna Brodow Inzainas ”Moderna mecenater- från gåvoekonomi till entreprenörskap”. Där analyseras fyra privata konsthallar som har öppnat de senaste fem åren, Fotografiska, Bonniers konsthall, Artipelag och Sven-Harrys konstmuseum. Fokus är hur konsthallarna fungerar, hur de kommunicerar kring sin verksamhet och om man kan se deras verksamhet som en form av modernt mecenatskap. Samtidigt besvaras en annan fråga, som inte ställs inledningsvis men som kan tolkas som skälet till att Timbro beställde rapporten. Nämligen: går det bra? Svaret i rapporten får nog ändå sägas vara positivt.   

Framförallt Fotografiska tas upp som ett positivt exempel, som når en bred publik och har en affärsidé, som har slagit väl ut. Bonniers beröms för att den tar ett ansvar för den experimentella konsten, som konstnärspolitiken annars brukar ansvara för. Trots den neutrala ansatsen i Brodow Inzainas rapport så blir den en del av en större debatt om finansieringen av konsten. Och det är antagligen det samtalet som Timbro vill vara en del av genom att be en konstvetare att skriva rapporten. Att ta upp och i relativt positiva ordalag, fast inte utan kritik, beskriva de privata konsthallarnas verksamhet i jämförelse med offentligt driven verksamhet, blir ett inlägg i debatten, vilket kanske är ett tecken på hur polariserad debatten är.

Rapporten liknar ”Kulturskymning inställd”, en rapport som Johanna Nylander skrev för Timbro 2008, i att den motsäger den kritik som kulturen, framför allt kanske de som ser sig som kulturvänster, brukar framföra av marknadens effekter på kulturen. Nylanders rapport går i korthet ut på att beskriva hur bra och spridd kulturen är i det svenska samhället i dag, mycket tack vare privat finansiering av kultur.

Samtidigt har Timbro under de senaste fem åren gett ut flera rapporter som kritiserar offentligt finansierad kultur. Dels ”Långt ifrån lagom – kommunala satsningar i kristider” av Lotta Moberg och Jonas Sigedal från 2009. Den handlar om 16 kommuner i landet, där det påstås skäras ner inom skola och omsorg och samtidigt satsas på kultur och fritid. 2010 utgavs ”Noll koll- Bristen på uppföljningar av kommunala kultursatsningar” av Sofia Hansson och Robert Stasinski. Där granskar författarna Botkyrka, Gotland, Karlstad, Sandviken och Sundsvall, kommuner som prioriterar kulturområdet, men som påstås sakna uppföljning av sina kultursatsningar.

Sammantaget syns en tendens till att lyfta upp de positiva exemplen på kultur som inte är finansierad av det offentliga, och att kritisera de system som utgör den offentligfinansierade kulturen.

Marknadsliberalismens genomslag 

Gemensamt för många i den borgerliga kulturdebatten är att de är kritiska mot regeringens kulturpolitik. Den anses vara både tandlös och för lik socialdemokraternas kulturpolitik efter 1974:s kulturreform, trots att Alliansen har tagit fram en egen kulturpolitikreform. Men Sven Nilsson, fil. dr och docent i litteraturvetenskap, som har skrivit om kulturpolitik i ett antal böcker, bland annat Kulturens nya vägar från 2003, menar att det marknadsliberala tänkandet har gått djupt ned i kulturpolitiken. Han tar som exempel satsningen på Kulturbryggan, där man som kulturutövare har större chans att få stipendier om man har privat stöd. Han nämner också de nedskärningar i Kulturskolan i Stockholm som Madeleine Sjöstedt, kultur- och fastighetsborgarråd, är ansvarig för. Den största skillnaden ses dock på annat håll, menar han.  

– Ute i regionerna börjar kulturenheterna mer och mer knytas samman med utvecklingsenheter som har regional utveckling som fokus, med företagsevenemang och mässor. Man ser ingen skillnad på att stödja ett kulturevenemang och ett idrottsevenemang.

Faktaruta
Timbro är en tankesmedja som startades 1978, som en reaktion på ”ett allt för vänsterdominerat samhällsklimat”, som de själva skriver på sin sajt. Timbro har 20 anställda, publicerar runt 20 böcker och 40 rapporter om året och finansieras av Stiftelsen Fritt näringsliv, som är kopplat till Svenskt näringsliv. Timbro beskriver själva sitt uppdrag som ”att utveckla idéer och långsiktigt bilda opinion för marknadsekonomi, fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle.”

Med samverkansmodellen, Alliansens stora kulturreform som började implementeras 2011 och där regionerna får utökat ansvar för kulturpolitiken, menar Sven Nilsson att staten i princip abdikerar från tanken om en offensiv statlig kulturpolitik, vilket är förklaringen till att den är så passiv i dag. Det kan tolkas som att regeringen främst har tagit intryck av de mer nyliberala delarna av debatten, som är emot en stark kulturpolitik.

Lars Anders Johansson, ansvarig för kulturfrågor på Timbro, efterlyser att kulturministern tydligare ska uttrycka vad Alliansen vill med kulturen. Själv skriver han på en granskande bok om kulturpolitiken i Sverige och dess ideologiska bakgrund, som han kopplar till både 1930-talet och 1970-talets politiska klimat. Den kommer troligen ut 2014. Samtalet eller ska vi kalla det slaget om kulturpolitiken har bara börjat.

 

Sanna Samuelsson