Ateljéer och verkstäder prioriteras bort när Stockholm växer

20/11/2015
Skribent: IDA THERÉN
Det sker en rad förändringar för konstnärernas ateljéer och verkstäder i Stockholm. Flera stora ateljéhus ska rivas och ersättas med bostäder, i takt med att staden växer. Men var ska alla konstnärer ta vägen? Ett reportage av Ida Therén.

– Ingen på kulturförvaltningen har tagit kontakt med oss i ett tidigt stadium. När vi väl fick veta var det för sent att påverka, berättar Anna Ridderstad.

När vi väl fick veta var det för sent att påverka, berättar Anna Ridderstad.

Hon är ordförande i styrelsen för Ateljéhuset wip:sthlm i Årstaberg, Stockholms största ateljéförening och som funnits sedan 2006. De står nu inför samma öde som kollegorna i Site som håller till i Svarta kuben vid Konstfack, och Konstnärernas Kollektivverkstad i Nacka. Husen ska rivas och bli bostäder.
wip:sthlm har länge setts som ett exempel på en riktigt lyckad ateljéverksamhet, där fastighetsägaren har hjälpt till att ordna lokalerna så att de passar ändamålen. Här är det konstnärerna själva som tillsammans med en arkitekt bestämt hur lokalerna ska vara utformade. Det innebär fungerande verkstäder, lastmöjligheter för större konstverk och bra kommunikationer.

– Vi tycker själva att vi har Stockholms bästa ateljélokaler.

Nu har Ikano Bostad köpt fastigheterna och tomträtterna i området efter att Exploateringsnämnden beslutat att det ska byggas bostäder på platsen, och att det inte finns något av värde att bevara i området. Rivningen är därmed ett politiskt beslut, anser Ridderstad. Efter att tomträtten är såld finns i princip ingen möjlighet för Stockholms Stad att ändra på saken eftersom en privat ägare har rätt att bestämma över marken. Föreningen har lyckats framförhandla rivningen med Ikano bostad till 2019, genom löften att huset ska rivas sist av alla i området.

Flytt är mer komplicerat för konstnärer än för många andra yrkesgrupper, påpekar hon. Det handlar inte bara om att flytta på en dator och några lådor med kontorssaker.

Jobbar man tre år med en utställning är det viktigt att veta att man har sin arbetsplats, där man inte måste flytta mitt i allt.

– Jobbar man tre år med en utställning är det viktigt att veta att man har sin arbetsplats, där man inte måste flytta mitt i allt.

– Man hade kunnat bygga ett jättelikt ateljéhus här, där alla fick plats, för en liten kostnad. Det hade kunnat bli ett jättelikt bidrag till det nya bostadsområdet. Men såna här idéer kommer upp alldeles för sent, för beslutet är redan taget att det ska rivas, säger Ridderstad.

wip:sthlm har blivit lovade en ny lokal av stadsbyggnads- och kulturborgarråd Roger Mogert, men än så länge har inget hänt.

– Det är det väldigt mycket prat om fördelar med mötesplatser för kreativa människor och så kallade inkubatorer.

– Stockholmspolitikerna uttalar sig väldigt positivt om att bevara kulturverksamheter i områden där det sker nybyggnation. Men när det kommer till kritan faller det mellan stolarna.

Anna_Ridderstad_Foto_Ellinor_Collin
Anna Ridderstad, Foto: Ellinor Collin

Hon tror att risken med den här sortens beslut är att många konstnärer väljer att flytta någon annanstans, tack vare tekniken som gör det möjligt att jobba på distans. Trots att många hellre bor kvar i Stockholm där det finns tillgång till kultur och andra skapande människor.

– Som huvudstad borde Stockholm värna om konstnärers möjlighet att arbeta, konstaterar hon.

Svarta huset vid Konstfack
Hon får medhåll av Anne-Sofie Ericsson, verksamhetsledare på SITE, ett produktionshus för scenkonst där konstnärer hyr studio och kontor. Just nu håller de till i Svarta huset på Telefonplan, en lokal som hotas av rivning.

SITE har som ambition att tillsammans med Konstnärernas kollektivverkstad (KKV), vars lokal i Nacka också ska rivas, att skapa ett stort produktionshus för samtida konst. Det skulle innebära den sortens kulturinkubator som politikerna ofta talar om vikten av.

– Vi anser att Svarta huset skulle passa väldigt bra för idéerna med ett produktionshus. Konstfack har också intresse att vi ligger nära varandra. De behöver mer verkstäder för sina studenter, och andra typer av utbyten.

Hon nämner Slakthusområdet som en annan plats som också skulle kunna passa för produktionshuset, men där upplever hon att det saknas politisk vilja att bygga kultur och inte bara bostäder.

Liksom Ridderstad uppfattar hon att politikerna och ämbetsmännen på kulturförvaltningarna är oerhört positiva till alla idéer om kulturkluster. I teorin.

– Det är en sak att säga en sak och en annan att handla. Och handling har vi inte sett mycket av.

Kulturborgarråd Roger Mogert svarar
Ansvarig för ateljéfrågan är Rogert Mogert (s) som varit Stadsbyggnads- och kulturborgarråd i Stockholm sedan i vintras. Gällande situationen för wip:sthlm påpekar han att det inte är staden som styr, då de inte äger fastigheterna. I stort vill han förbättra planeringen för att få in konstnärer i bostadsområden, redan från början.


Roger Mogert, ​Foto: Socialdemokraterna Stockholm

– Det är svårt i områden där vi inte äger fastigheter och äger mark. Vi måste bli bättre som stad på att tänka större, när vi planerar. Och inte alltid låta kvadratmeterpriserna styra.

Det dyker ofta upp den här sortens sista-minuten utryckningar, säger han.

– Vi är kvar i en struktur där kulturarbetare bodde på Södermalm. Stockholm har ändrat karaktär. Därför är det viktigt att vi är med i andra områden, som närförort.

Dock anser han inte att konstnärerna ska behöva flytta utanför Stockholm för att hitta en ateljé.

Vi ser det som prioriterat att lösa att de som söker ateljé får långsiktiga villkor. Roger Mogert, kulturborgarråd.

– Vi måste bygga en stad där konstnärerna finns med i stadsbilden. Vi får en tråkigare stad annars.

– Vi ser det som prioriterat att lösa att de som söker ateljé får långsiktiga villkor.

Någon tidsplan för när ateljéproblemet ska vara löst vågar han dock inte ange.

”God ateljé”
Lars-Edwin Andersson jobbar som affärsutvecklare på Fastighetskontoret i Stockholm. Han har just blivit klar med utredningen ”God ateljé”, efter att ha åkt runt och tittat på olika ateljéföreningar i Stockholm. Uppdraget innebar att se hur framtidens ateljé kan vara. Därtill pågår ytterligare två utredningar som belyser ateljékön och hyressättningen. Vad är problemen? Hur kan staden stödja den konstnärliga verksamheten? För att ta reda på vad en god ateljémiljö innebär för dagens konstnärer har han gjort studiebesök och genomfört en enkät med hög svarsratio. Resultaten har slagit hål på många av hans förutfattade meningar, säger han.

– Jag trodde konstnärer önskade norrläge för att få ett bra ljus till lokalen. Konstnärerna säger att den biten löser de på annat sätt.

De trodde också att det efterfrågades egna utställningsateljéer av ekonomiska skäl, men det var inte prioriterat av konstnärerna. Däremot var det viktigt att det var högt i tak och nära till kollektivtrafik.

Intresset från politikerna upplever han är stort. Vad som ska göras med rapporten när den blir officiell om några veckor är ännu inte klart. Lars-Edwin Andersson ser dock många möjligheter med situationen som det ser ut idag.

Han konstaterar att de stora ateljéplatserna och konstnärsverkstäderna är nödvändiga även för staden, som i takt med att den expanderar, med bland annat satsningar på nya tunnelbanestationer och sjukhus, behöver köpa in stora konstverk och konstnärlig gestaltningar. Stockholm stad har 1%-regeln och landstinget 2%-regeln som sätts av till konstnärlig gestaltning. Det blir stora summor i takt med stora byggen. Just det krisartade i situationen gör att Lars-Edwin är hoppfull, och han konstaterar att det är väldigt många som jobbar hårt för att hitta en lösning just nu.

– Det brukar bli bättre när det är ett riktigt tydligt problem. Vi har tre stora föreningar som måste hitta sitt boende snart.

– Det är värre när det går att ordna tillfälliga lösningar. I en krissituation dyker det upp en annan vilja att lösa problemen, är min erfarenhet.

IDA THERÉN

Foto Svarta Huset: Site