Konstens trånga korridor
TEXT: Magdalena Ljung
Hur hoppar man av konsten om förutsättningarna inte matchar förväntningarna? Ska man som konstnär själv vända konsten ryggen eller är det konsten som drar sig undan? Magdalena Ljung samtalar med tre konstnärer som gått olika vägar innanför och utanför konsten.
Helena Mutanen och jag träffas i hennes rymliga ateljé i Västberga där installationer, skulpturer och skisser omsluter oss. Sedan hon gick ut Kungl. Konsthögskolan i Stockholm har hon medverkat i många utställningar, genomfört flera konstnärliga gestaltningar och under många år undervisat. Hon kan idag se tillbaka på ett innehållsrikt, trettioårigt konstnärskap, men frågan vi ställer är vad som händer när man når den ”tredje åldern”.
Hur har den dramaturgiska kurvan i ditt konstnärskap sett ut?
– Varierande! Som nykläckt konstnär från Mejan gick det mycket bra. Jag representerade skolan på Stockholm Art Fair, fick Maria Bonniers stipendium och inledde ett flerårigt samarbete med galleristen Göran Engström vid Karlaplan. Sedan fick jag barn och kunde inte arbeta lika intensivt med konsten. Karriären planade gradvis ut, och Stockholms konstvärld blev alltmer otillgänglig på ett långsamt och nästan omärkbart vis.
Vad tänkte du då och vilka strategier anammade du?
– Min förhoppning var att komma tillbaka till samma utgångsläge som när jag var ung, men det går inte att ta en paus innan du fått in foten i dörrspringan. Jag har inte tänkt strategiskt, men blivit klokare på vägen och det finns olika gynnsamma omständigheter nu. Jag kan arbeta mer i den tredje åldern när mitt barn flyttat hemifrån. Jag har ett bättre självförtroende än när jag var ung, vilket också gör att jag kan vara mer generös mot andra. Under en period kunde jag vara missunnsam mot kollegor, det ångrar jag och har försökt gottgöra det. Jag vet mer nu, men samtidigt krävs det mer arbete för att nå framgång när man är äldre.
I vår samtid finns ett förhärligande av det unga och nya. Baksidan är en åldersrasism, med några få undantag. Britta Marakatt-Labba var 65 och Louise Bourgeois 71 när de slog igenom stort, Anselm Kiefer och Yayoi Kusama, är fortfarande mäkta efterfrågade trots att de är 80 respektive 97. Vad säger du om parametern ålder i konstnärskapet?
– Det sägs att 60 är det nya 40, och jag umgås med Beth Laurin som är 90 år och som säger till mig att jag är ung! Eva Lange är fortfarande aktuell trots mogen ålder, liksom Ulla Wiggen. Har man haft ett tydligt genombrott som ung går det att komma tillbaka efter en paus. Mina framgångar de senaste åren leder inte vidare på samma snabba vis som de gjorde när jag var yngre. När jag är ute på galleripresentationer och försöker bygga upp nya nätverk märker jag att bemötandet är annorlunda. Det är många nej, och visst är marknaden svår, men att vara äldre och kvinna försämrar ens möjligheter att nå ut med konsten, uppfattar jag.
Trots att ålder och kön är starkt bidragande faktorer för ens karriärlycka finns det ändå risker med att adressera det, för ingen vill bli kallad gammal gnällkärring. Hur ska man göra för att lyfta den strukturella problematiken?
– De flesta känner till problematiken, och det hjälper inte att debattera med dem som inte tror på den. Sedan finns det faktorer som samhällsklass och personlig hälsa som många glömmer i diskussionen om ålder och kön. Om man väljer att backa och arbeta med sin konst i självvald isolering behöver det inte betyda att man inte bryr sig om problemen som finns. Snarare kan det vara så att man känner sig maktlös inför dem. Vi var en grupp konstnärer som förra året gjorde en stor grupputställning, med namnet Det mång-hövdade jaget, som spände från nyexaminerade till äldre och sedan länge döda konstnärer. Med vår manifestation ville vi bland annat påvisa att ålder inte har någon betydelse i konsten.
Dorinel Marc var under ett antal år omöjlig att undvika i svenskt konstliv. Provokatören och estradören som käftade emot auktoriteter och inte brydde sig om konventioner tycktes befinna sig överallt. Han beskrevs som en enmansarmé, med ett engagemang som gränsar till aggression. Plötsligt tog han avsked från konsten, men finns han ändå kvar i kulisserna?
De flesta som lämnar konstvärlden gör inte väsen av sig, men du gjorde det med utställningen Jag saknar inte konstvärlden. Saknar konstvärlden mig? som visades 2011 på Rumänska kulturinstitutet. Du gav också ut en bok i samband med det. Varför ville du manifestera ett avslut?
– På omslaget till boken håller jag mina nyfödda tvillingar, och utställningen handlade om mitt fokus på föräldraskapet. Det uppstår en krock mellan föräldraskap och konstnärskap, eller mellan liv och konst. Vi behöver båda, men de kan vara svåra att förena. För mig var det fantastiskt att vara hemma och ta hand om barn i stället för att skapa konst. Men får man tycka så? Vissa människor väljer att bli konstnärer för att de inte klarar av att ha ett vanligt arbete eller att koncentrera sig på mer än en sak åt gången. Jag har beskrivit konsten som ett sätt att ta vara på sitt handikapp.
Kritikern Sinziana Ravini beskriver dig målande i essän Dorinel Marcs dolda ansikte. För henne är du konstnär, provokatör, aktivist, shaman, socialterapeut, pedagog, curator, pappa och vän. Behöver man fly en roll när man iklär sig en annan?
– Rollerna jag iklätt mig i mina konstprojekt utforskar rädslor, som när jag bär burka i olika sammanhang, eller när jag bjöd in den nationalromantiske Markus Andersson att ställa ut på Moderna museet. Det känns fint att Sinziana kallar mig för vän, för vi brukar inte ses privat, men det kan också ställa till det för mig eftersom hon då inte kan recensera mig. Ibland har konstkritiker sagt till mig att de inte kunde nämna mig i en utställning de skrev om, just för att de känner mig. Vad är det för vän som inte kan vara professio-nell? Då vill jag inte ha sådana vänner!
Du är nu både innanför och utanför konstvärlden och verkar uppskatta den positionen. I din konst har du ofta ifrågasatt gränser och velat uppehålla dig i ett ambivalent läge, vad ligger bakom det?
– Det jag uppskattar mest med konstvärlden är att den är tolerant, men den är tolerant endast så länge du har rätt åsikter! Jag har inte kunnat samarbeta med gallerister, eftersom de vill ha säljbara objekt, och inte heller med institutioner, för de vill ha konst som berör men som inte ställer till med för stora problem för dem själva. Det finns en risk med de projekt jag gör, och det har hänt att folk blivit rädda. Jag arbetar performativt, så man vet inte vad som ska hända eller hur det ska sluta om jag är med, och det vet jag inte själv alla gånger heller. För mig är konsten en andlig sysselsättning, och för att den ska vara det kan det inte gå alltför bra i min karriär. Om jag blev mycket framgångsrik skulle jag behöva producera konst på rutin och ha assistenter. Sådana saker kanske ser ut som konst, men de är placebo.
Du har retat många genom dina drastiska uttalanden och aktioner. Har dessa händelser drabbat din konstkarriär och ångrar du något av det?
– Klart att det har drabbat min karriär! Men det är priset man får betala för att ställa frågor. Jag kommer aldrig att säga att jag blivit åsidosatt på grund av min etniska härkomst, allt handlar om min personlighet. Konstnärer som är måna om sin karriär pratar inte i onödan och konfronterar inte dem som har makt. Konstvärlden premierar unga och snälla människor.
Den fria akademien för fri konst är en femårig konstutbildning online som du grundade år 2020. Din skolas logotyp är ett uppochnervänt grekiskt tempel. Varför behövs en alternativ akademi?
– Det är framför allt äldre som söker sig till utbildningen, eftersom de inte kommer in på konsthögskolorna. Den fria akademien för fri konst handlar bland annat om allas rätt att skapa konst. Tyvärr finns det krafter i konstvärlden som vill monopolisera konstskapandet. De menar att konst bara kan skapas av professionella och inte av exempelvis amatörer eller barn. Men jag tycker att konsten är som själen; den kan finnas överallt.
En karriär som startar i Teheran där Roxy Farhat är född, via utbildningsår i Stockholm och Los Angeles, har lett till ett liv som aktiv konstnär och filmare. Men under de senaste åren har aktivismen utkristalliserat sig som en ny uppgift, och den tar alltmer plats för henne.
I din konst arbetar du med videoverk och performance, i vilka du med humor och mod dissekerar strukturella orättvisor. Är det stor skillnad mellan konst och aktivism?
– Ja, det finns många olikheter. Civil olydnad innebär att göra saker utan egenintresse, för att driva samhället i rätt riktning. Konst har på många sätt den auran, men kretsar mer kring en personlig uppfyllelse. På en utställning på Lilith Performance Studio i Malmö förra året visade jag ett verk där besökarna fick svara på fem frågor om konstens vikt och plats i en tid av klimatkatastrof, folkmord och högerextrema vindar. På vilket sätt kan konsten vara relevant när vår framtid är hotad? Verket uppstod ur ett stort personligt tvivel på vilken roll konsten spelar i vår tid. När jag läste de 300 svaren insåg jag att jag tappat tron på konsten som en radikal, samhällsomdanande kraft. I stället fungerar den som en del av status quo, ett sätt att upprätthålla en fantasi om att saker kommer att ändras bara för att man avbildar eller diskuterar något. Jag hoppas kunna hitta till att konsten kan vara något mer än så, men idag ser jag inte vad det skulle kunna vara.
Du är en av presstalespersonerna för Återställ våtmarker, och du deltar i deras aktioner. Hur kom det sig att du anslöt dig till dem?
– För att de gör aktioner på en nivå som känns proportionerlig i förhållande till situationen. Miljö- och demokratirörelser har protesterat inom lagens gränser på gator och torg i 60 år utan att något ändrats. Alla rättigheter vi har idag, som kvinnors rösträtt, arbetsrätt och svartas rättigheter är resultatet av att människor använt sig av civil olydnad som metod.
Ibland säger mina elever att de borde göra något på riktigt i stället för konst. Självklart finns det begränsningar för en konstnär, men det gäller ju för alla yrken och positioner, hur tänker du om dessa gränser?
– När vår generation utbildade sig på konstskolor fanns en framtidstro på den goda konstnärskarriären. Att vara konstnär var något viktigt och prestigefullt, det fyllde en roll i samhället. Idag slåss kulturen för sitt existensberättigande och förlorar sina medel, sin plats och sin vikt. De som är unga nu står inför en helt annan verklighet och ställer existentiella frågor om sin överlevnad. Varför ska de göra konst som utsmyckar undergången? Vi lärare måste vägleda våra studenter i hur konsten kan bli mer än ett passivt underhållande av ett felaktigt system.
Betyder det att göra mindre konst och mer aktivism eller andra aktioner utanför konsten?
– Jag gör inte konst just nu, för det känns lite som att ge upp på världen. Det känns som att acceptera att jag inte kan göra mer än små symbolhandlingar när det är stora samhällsförändringar som behövs. Jag försöker brygga gapet mellan konst och aktivism och förstå vad konst som känns relevant i en akut tid kan vara, men just nu vet jag inte vilken form den skulle ta.
Är det något du gjort inom ramarna för konsten som du ångrar, som du skulle gjort annorlunda idag?
– Jag önskar att jag tidigare förstått att konsten, så som jag utövat den, inte har den politiska potential jag trott. Men det är svårt att värja sig, för det är inskrivet i själva berättelsen om konsten som en viktig politisk kraft. Kanske var den kraften större tidigare, men idag delar vi inte kollektiva upplevelser på samma sätt, vilket påverkar konstens förmåga att nå fram. Alla utställningar där det stannar vid orden och de symboliska handlingarna innanför institutionens väggar, gör mig galen. Kan vi inte göra mer när vår demokrati och vårt livsuppehållande klimat glider oss ur händerna?
Och inom ditt aktivistiska arbete, skulle du ha velat göra något annorlunda, när du ser tillbaka?
– Nej, jag önskar bara att fler skulle ansluta sig till olika rörelser. Häromdagen sa Harvardprofessorn Ryan D. Enos att den amerikanska demokratins slut är nära. Vi ser samma utveckling här. Hur länge ska vi vänta innan vi gör något? Min dotter är tre år, men när hon blir större och börjar fråga om världen vill jag inte stå där och skämmas. Jag vill kunna säga att jag gjorde allt jag kunde.
Bild överst: Aktion på Arlanda i Stockholm 2024 av Roxy Farhat och Frida Marklund, "Återställ våtmarker."