Stina Wollter om cancelleringskultur i konsten: ”Vi behöver knådas!”

TEXT: FANNY ÖHRNELL

BILD: Dennis Eriksson

Konstnären och programledaren Stina Wollter blev under hösten ett av de tydligaste exemplen i Sverige på en konstnär som förlorat jobb på grund av ställningstaganden i sociala medier. För KONSTNÄREN berättar hon om sin syn på konstnärlig frihet och personlig aktivism.

Programmet Naken med Stina Wollter var precis inspelat och redo att sändas. SVT bestämmer då, under hösten 2024, att pausa programmet på obestämd tid. Detta eftersom det gått upp för SVT att Stina Wollter till följd av Hamas attacker i Israel den 7 oktober 2023 publicerat Instagraminlägg som SVT beskriver som ”färgade av en antisemitisk tankemodell”. Stina Wollter har i efterhand ursäktat publiceringen i sina sociala medier. Eva Beckman, programdirektör på SVT, menar att man värnar om en åsiktsmångfald i sitt innehåll, men att man som medarbetare eller företrädare för SVT samtidigt inte kan ta ställning i en kontroversiell fråga.

Till följd av SVT:s beslut att pausa programmet har Stina Wollter fått utstå drev med kritik från allmänheten på sociala medier med hätska kommentarer i mängder. Situationen har även mötts av artiklar undertecknade av hundratals personer, som både talar för och emot SVT:s beslut.

Med denna turbulens som bakgrund har KONSTNÄREN varit i kontakt med Stina Wollter för att höra mer om hennes upplevelse av att vara konstnär i en tid då åsikter tenderar att ställas mot varandra och påverka karriären.

Hur ser du på att SVT har valt att pausa publiceringen av programmet Naken med Stina Wollter? Vad har det konkret inneburit för dig?

– En sorg, ett sorgearbete. En brytning med något jag varit en del av i 30 år och försvarat med allt jag har, public service. Det handlar mer om hur det kommunicerades än om att.

Har du före eller efter denna händelse varit med om att projekt ställts in på grund av uttalanden eller ställningstaganden?

– Ja, en utställning i en kyrka där mitt projekt Systema Ignotum skulle visas. Det som hände då var att domprosten ville plocka bort 2 av 24 verk, eftersom han ansåg att de var stötande. Jag vägrade. I den ena bilden kunde man se arresterade prostituerade i korta kjolar och i den andra fanns mangaflickor med överdimensionerade bröst i tajta små tröjor. De bilderna var i montage där kontexten var att väcka tankar, inte anstöt.

Känner du till eller misstänker du att något liknande drabbat konstnärskollegor?

– Nej, inte på rak arm ... Men vi vet ju att urvalsprocesser och vägarna fram till det offentliga rummet för konst kan se ut på många olika sätt, och därmed är det ju svårt att säga något om vad som rensas bort, så att säga.

I en tid med mycket starka åsikter och ofta en stark polarisering, hur tror du att man som konstnär bäst navigerar i ett sådant klimat?

– Oj, ja det är klart att det skapar en allmän rädsla och försiktighet när man ser ställningstaganden bestraffas, men å andra sidan har väl konstnärer i alla tider varit de som inte väjt, som stått kvar? Även om konsten i sig inte är politisk så är ju personen bakom den mer eller mindre tydlig.

Hur ser du på att många organisatörer och uppdragsgivare allt oftare tar i beaktande konstnärers ställningstaganden i frågor som står utanför det konstnärliga uppdraget?

– Jag tänker att det beror på ... Det är ju ett sånt förbannat prat om varumärken hit och dit, och till en viss gräns kan jag ha förståelse för att man vill ha en kongruens mellan insida och utsida. Likafullt är en av konstens uppgifter att skava, bråka och ifrågasätta makten, och då blir det komplicerat när det är makten som är beställaren eller sponsorn, alltså behövs det en armlängds avstånd till verksamheter som icke privata konsthallar och museum.

Hur positionerar du dig som konstnär när sådana konflikter uppstår, upplever du att det påverkar din konstnärliga frihet?

– Nej, den här utsattheten som jag hamnat i har självklart skadat mig själsligen men även lett till att jag krokat arm och hittat stöd och gemenskap, och där har jag stärkts. Visst är man ensam i sin ateljé men det spelar roll att man inte är isolerad.

I din konst behandlar du ju ofta ämnen som berör, som frågor om kroppen och familjerelationer till exempel. På dina sociala medier delar du dessutom ofta mer politiskt inriktat innehåll, men det är inte ämnen du berör i din konst. Är det ett aktivt val att hålla isär din konstnärliga praktik från politik?

– Jag har varit det du kallar ”politisk” i frågan om Israels ockupationspolitik i Palestina, eftersom jag anser att det är min skyldighet. Sen tycker jag inte att det är okonventionellt eller ens politiskt att hävda att mänskliga rättigheter även ska omfatta palestinierna, det är väl en självklarhet. Annars har jag ju på grund av mina uppdrag för Sveriges Radio varit genomgående försiktig. Feminist och antirasist får man vara helt öppet, enligt kontraktet, och det har jag varit.

Vad är ett hållbart sätt att hantera dagens medieklimat, tycker du?

– Jag har behövt psykologisk hjälp under och efter dreven, men det har ju varit extremt. Annars har jag haft verktygen att hantera klimatet, och det är mitt svar: verktyg och förståelse. Och ha konsten som en fredad plats. För mig har kanske min kroppsliga utsatthet som tjock person hanterats genom att det plötsligt blivit en del av mitt konstnärskap, det tackar jag för. Det är lite ambivalent, förstås, men där uppstod en skärningspunkt där konst blev till.

Du har varit verksam länge som konstnär och i offentligheten. Upplever du att klimatet vad gäller ideologiska ställningstaganden kontra konstnärskap har förändrats under åren?

– Jag tycker faktiskt att det generellt finns en progressivitet inom konsten i stort, genom konstens olika vägar fram, som inte motsvaras av hur det svenska politiska samhället ser ut idag, jag ser representation, inkludering, försök att fånga upp vår tid och kommunicera. Kanske kommer det automatiskt när värden som vi trott varit självklara hotas? Kanske pressas konsten fram på nya sätt, det har ju skett tidigare i historien om man säger så.

Vad tror du att cancelleringskultur, censur och kreativ försiktighet kan få för konsekvenser i förlängningen?

– Det hotar demokratin. Absolut. Och vår fantasi- och tankeförmåga. Och det leder till ett slags ”lågkultur” eftersom allt blir inte bara lättuggat utan också lättsmält. Vi utmanas inte, erövrar inte, måste inte knöla oss fram till våra egna tankar och känslor, alieneras från oss själva och varandra. Det finns konst och konstnärer som jag inte gillat men vars verk lett till jäkligt bra samtal och till att jag kommit närmare vad jag tror och står för. Knådats liksom. Vi behöver knådas!

Slutligen, är det möjligt att uppskatta hur mycket du rent ekonomiskt har förlorat på grund av de inställda projekten?

– Den inställda utställningen 2008 handlade det nog om att jag förlorade utställningsersättningen och kanske något på kringarrangemang.

– Förutom den pausade programserien har jag inte blivit av med några uppdrag. Jag har legat i framkant, ringt runt till alla, är inte rädd för att ta upp ämnet och fråga hur de känner inför drevet. Jag har förklarat var jag står, och genomgående utan undantag har alla svarat att de självklart vet vilka värderingar jag står för och gärna vill arbeta med mig.

– Jag har utställningar planerade till 2027 och föreläsningar inbokade och fler förfrågningar än jag kan tacka ja till. Jag har förlorat arbetstid och därmed pengar på grund av att jag blev sjuk, men det är ju en annan sak.