UTSTÄLLAREN Shubigi Rao: ”Om du inte får betalt – säg nej!”

TEXT: Nora Hagdahl

BILD: Alessandro Brasile

På Bildmuseet i Umeå kartlägger konstnären, författaren och filmskaparen Shubigi Rao en tio år lång resa genom censur och kulturella folkmord. Utställningen, som visar fyra faser av Raos pågående tioåriga projekt Pulp, vecklas ut som ett slags motståndets bibliotek: uppbyggt av förbjudna böcker, utdöende språk, brända arkiv och personliga berättelser från dem som vägrar låta sig tystas.

Hennes första stora projekt sträckte sig över ett decennium, då hon arbetade under manlig pseudonym. Som indiskfödd singaporiansk kvinna upplevde hon att hennes arbete inte togs på allvar, så hon uppfann en fiktiv manlig mentor: en påhittad identitet i vars namn hon publicerade artiklar, bedrev forskning och tog sig in på elitinstitutioner. Sedan dess har hon ställt ut på bland annat Venedigbiennalen 2022 där hon representerade Singapore. Samma år blev hon även curator för Kochi-Muziris-biennalen, ett av de mest betydande samtidskonstevenemangen i Sydasien. För KONSTNÄREN berättar hon om feminism, språk som motstånd, institutioners roll och det akuta behovet av solidaritet mellan konstnärer.

Berätta om utställningen på Bildmuseet!

– Utställningen ger en överblick över de fyra faserna i mitt tioåriga projekt Pulp: A Short Biography of the Banished Book. Hela projektet handlar om censur och tystande – särskilt av kvinnor, som utgör över 50 procent av världens befolkning och ändå är frånvarande på så många platser: på museer, på bibliotek och inom akademin. Bibliotek och museisamlingar är exkluderande platser, när man tänker efter – för var är alla kvinnor?

Hur kom det sig att du gjorde en utställning i Umeå?

– En av curatorerna, Sofia Johansson, hade sett min utställning på Venedigbiennalen, och därifrån tog projektet fart. Jag arbetar med tunga ämnen – folkmord, ekocid [storskalig miljöförstöring, reds. anm.] och förtryck – och de personer jag arbetat med för att skapa dessa verk är ibland överlevare eller individer som lever under hot. Så vi var väldigt tydliga: inget spektakel, ingen immersiv svart låda. Utställningsrummet skulle kännas lugnt och eftertänksamt. Biograferna byggdes av papper, liknande boksidor. Det var viktigt för mig att visa dessa verk på ett sätt som inte handlade om mig som konstnär, utan om de människor jag mött i processen. När jag arbetar gör jag det inte med ett filmteam – det är bara jag som bygger relationer med människor, och det sker alltid på grundval av ömsesidig respekt. Många av dem måste förbli anonyma, vilket man måste ta hänsyn till på utställningar, särskilt när någon annan är curator.

Ditt första projekt skedde under manlig pseudonym, kan du berätta om det?

– Mitt första tioåriga projekt S. Raoul innebar arbete under ett manligt namn, eftersom jag som kvinna inte togs på allvar. Det var ett slags feministisk vrede mot konstvärlden, mot vetenskapen, mot akademin. Jag var väldigt ung och såg mer androgyn ut än jag gör nu och agerade som protegé till en man som ingen någonsin såg. På så sätt fick jag tillgång till platser som British Museum och andra utrymmen jag aldrig skulle kommit in i som indisk kvinna. Hela grejen var också ett stort ”fuck you” till konstmarknaden – i tio år vägrade jag göra en soloutställning under mitt eget namn. Många trodde att jag förstörde min karriär genom det. Men jag ville se om jag kunde visa att man som man blir tagen på allvar, men som kvinna inte blir det. Bara män får vara universalgenier, eller? Bara män får verka inom arkeologi, neurovetenskap och konsthistoria – samtidigt.

Hur ser du på din praktik idag?

– Det är viktigt att erkänna att allt mitt arbete är kollektivt. Det är samarbeten – gemenskapsbaserat till sin natur. Jag har byggt långvariga relationer med samhällen runtom i världen, baserade på tillit. Så när det gäller samtal om censur gör jag inte anspråk på att min metod är den enda.

Du har arbetat en hel del med arkiv och censur – ett huvudtema i utställningen. Hur tänker du på censur idag, bortom förbud och cancellering?

– Den farligaste formen av censur är självcensur. Många gånger sker det när vi inte vill göra folk arga, när vi är för artiga. Jag brukade vara väldigt högljudd på sociala medier, men efter år av renhetsiver i mina egna kretsar och ständigt trakasserande troll, slutade jag. Det dränerar en, och som kvinnor är vi redan emotionellt utmattade. Jag omdirigerar den energin till mitt arbete istället, det är där jag är som mest högljudd nu.

Varför är självcensur så allvarligt, menar du?

– Självcensur gör att du vänjer dig vid att inte uttrycka dina idéer. Du slutar ha samtal, och då finner du inte längre dina allierade. Det är det jag försöker göra i mitt projekt, jag reser ensam över hela världen och hittar människor som har gjort motstånd mot censur, som riskerat sina liv för att rädda bibliotek, rädda kunskap. Varför gör jag det? För att jag vill att de ska veta att de inte är ensamma.

– Jag vill också säga att censur inte bara handlar om att undertrycka yttrandefrihet eller rikta in sig på journalister – även om det förstås är viktigt att tala om det – det tar sig många former. Att bränna ett arkiv förstör juridiska bevis på markägande, födelse, död – det är ett sätt att radera människor. Det hände i Jugoslavien, det händer i Palestina. Varför tror du att Israel förstör alla palestinska arkiv? De förstör bevisen över vem som äger landet och deras historia. Så när jag talar om censur talar jag också om folkmord och markstöld. Allt hänger ihop.

Din arbetsmetod är långsam, forskningsbaserad och kollektiv. Det går emot det dominerande tempot i konstvärlden, hur organiserar du ditt arbete?

– Jag undervisade som adjunkt i elva år för att kunna försörja mitt arbete. Adjunktjobb är osäkra och exploaterande – timlönen har inte ökat på 15 år, klasserna blir allt större. I Singapore har jag bara haft ateljé i fyra år, trots att jag arbetat som konstnär i över 25. Jag har arbetat på golvet i mitt hem, på mitt matbord, med ett barn och djur omkring mig. De första tio åren i mitt konstnärskap sökte jag aldrig ett enda stipendium för konstnärligt arbete.

– Under senare år har jag behövt finansiering för att kunna hyra utrustning och ha en produktionsbudget, så jag tog emot bidrag från National Arts Council i Singapore – och jag tycker att det är viktigt att erkänna det. Singapore är en stat som censurerar, men det är folkets pengar trots allt. Exempelvis ville en rysk oligark att hans museum skulle visa min film om det armeniska folkmordet. Jag var tvungen att säga nej. Det folkmordet drivs just nu av Azerbajdzjan, ett land som bokstavligen styrs av en oljedynasti. Det handlar inte bara om historia; det pågår, och finansieras av samma krafter. När man granskar var pengarna kommer ifrån känns det ofta som att allt är besudlat på något sätt. Men för konstnärer som mig – och många andra som drivs av ett en akut känsla av att förändra den värld vi lever i – är det viktigaste att agera med integritet.

Vilket ansvar tycker du att institutioner har för att stödja konstnärlig integritet?

– Institutioner är inte en skyddande buffert mellan konstnärer och maktens större system. Jag vill vara tydlig med det. Självklart varierar det från institution till institution men generellt sett har de flesta institutioner, särskilt statliga museer, inte den självständighet vi önskar att de hade. I Tyskland, se vad som händer – du kan inte ens nämna Palestina utan att riskera jobbet.

– Helt ärligt har jag rätt låga förväntningar på institutioner i allmänhet. En anledning till att jag sällan gör utställningar är att det är svårt att hitta institutioner man kan lita på. När jag tackar ja till att visa verk räcker det inte att känna curatorerna – jag behöver förstå institutionens politik, vem som finansierar den, vad den står för. Jag har tackat nej till utställningar på museer med smutsiga pengar.

– Med det sagt finns institutioner som gör rätt för sig. Bildmuseet har varit respektfulla. Jag tittar också på vilka de arbetat med genom åren och vilka de lyft fram. Det är också viktigt att institutioner betalar ordentliga arvoden. Jag är trött på ”blygsamt honorar”-snacket. Det är ett dishonorarium. Sluta! En institution skulle inte existera utan konstnärer. Det är inte ett privilegium för oss att vara där – det är tvärtom. Konstnärer måste organisera sig och vägra arbeta gratis.

Avslutningsvis, vad tycker du är det mest akuta problemet konstnärer står inför idag – och vad kan vi göra åt det?

– Ett av de största problemen är bristen på erkännande av verkliga produktionskostnader. Det handlar inte bara om det fysiska skapandet, utan om vår tid, allt vårt slit. Många av oss betalar ateljéhyra – om vi ens har råd med en – men dessa kostnader är det få som talar om. Produktionsbidrag täcker ofta bara det grundläggande, som kvittoförda materialkostnader. Den verkliga kostnaden för ett konstnärskap betalas aldrig. Men kanske det som fortfarande stör mig mest är könsskillnaderna och andra former av exkludering i konstvärlden. Jag kan inte räkna hur många gånger jag varit med i grupputställningar där män fick betydligt större produktionsbudgetar, även om våra arvoden tekniskt sett var samma. Därför säger jag: om du inte får betalt – säg nej.

Toppbild: Shubigi Rao, foto: Alessandro Brasile