Från tyst till högljudd kunskap

TEXT: Nora Hagdahl

BILD: Shutterstock

I eftersvallet av debatten kring Vita Havet på Konstfack i början av året har en större diskussion förts om konstskolans roll för att främja mångfald och individuella berättelser. För att bena ut detta samlade Konstnären en panel för att diskutera konstskolornas tillgänglighet.

40 procent av de antagna till en konstskola åren 2015–2019 hade minst en förälder med en eftergymnasial utbildning på minst tre år – varför är det så? I april i år fick vi följa den så kallade ”kulturbarnsdebatten”, där Sanna Samuelsson inledande beskrev kulturbarnens räkmacka som ett demokratiskt problem. Hon beskrev hur kultursidor, publicerade författare och recenserade konstnärer dominerades av personer vars föräldrar själva var välrenommerade kulturarbetare. Kulturvärlden, menade hon, har problem att bjuda in alla och inte minst nya grupper av människor genom alla de informella regler, kunskap och släktskap som skapar fördelar för de redan invigda.

Nora Hagdahl, Ailin Mi Maria Lantz (foto: Mats Bäcker) och Jonna Lappalainen.

I detta samtal vänder vi fokus mot konstskolorna – vad är det egentligen som krävs för att bli konstnär? Konstnären samlade en panel för att bena ut några av de frågorna som rör just tillgänglighet och förkunskap för konstens tillträde. Medverkande var filosofen Jonna Lappalainen, forskare vid Centrum för praktisk kunskap, Maria Lantz, konstnär och rektor på Konstfack, och Ailin Mi, studerande på Konstfack och initiativtagare till bland annat Ansökningsbiblioteket – ett försök att demokratisera och avmystifiera antagningsprocesserna till konstskolorna genom att synliggöra hur ansökningarna som bifalles faktiskt ser ut. Moderator för samtalet var Nora Hagdahl, redaktör på Konstnären och chefredaktör på kulturpublikationen Nuda.

Maria Lantz: För mig så har det varit lite tvärtom, det här med tillträde till konsten: att man måste vara född in i konstens värld för att kunna ta plats. Jag kommer från Lund, en plats präglad av väldigt mycket hierarkier. Mina föräldrar var inte akademiker, vilket gjorde att jag fick höra att jag inte kunde göra något akademiskt. Jag hade helt enkelt inte den rätta bakgrunden. För mig var konsten en räddning, en möjlighet till bildning och utbildning och ett sätt att växa när jag inte kände mig välkommen i andra akademiska miljöer.

Jonna Lappalainen: Jag arbetar på Centrum för praktisk kunskap, ett ställe på Södertörns högskola som arbetar med kunskapsfrågor kopplat till olika yrken. Jag har arbetat mycket med lärare, poliser och vårdpersonals praktiska kunskap, men har sedan länge även varit intresserad av konstnärers praktiska kunskaper. Gällande de frågor som ställs här känner jag dock att jag kommer in lite från sidan. Jag har massa idéer om vad kunskap och praktisk kunskap är, men kanske inte lika många idéer om snedfördelad antagning. Jag tycker att frågeställningen är intressant utifrån frågan om ansvar. Självklart har skolorna ett ansvar, men det är inte ett arbete som högskolorna eller universiteten kan driva ensamma. Det är en stor samhällsfråga som kanske går hela vägen tillbaka till förskolepolitiken.

Ailin Mi: Jag studerar just nu första året på Konstfack men är i grunden socionom. Väldigt länge ville jag inte söka konstskola, som ett slags motstånd, eftersom jag kände att våra konstinstitutioner var alltför homogena och att jag hade en självklar plats där. Jag beslutade mig till slut för att söka ändå, för att jag ville se förändring. Jag tänkte att människorna inom institutionen bättre kan vara en del i att förändra den. Det första jag tänkte när jag kom in var att jag ville göra en video om hur det går till, för att dela med mig av den kunskapen. Därför gjorde jag en Youtubevideo där jag pratade lite om hur jag gjorde och visade min portfolio. Det var mitt sätt att försöka synliggöra en slags tyst kunskap.

Nora Hagdahl: Vad är då tyst kunskap?

Jonna: Ett synsätt är att det är kunskap som inte kan förmedlas som ett påstående eller som ren faktakunskap. Ett annat sätt att beskriva tyst kunskap är att det är kunskaper man lär sig genom att härma, öva eller göra något gång på gång. Under 1980-talet användes begreppet tyst kunskap som ett sätt att beskriva olika kunskapsformer som inte togs till vara på våra lärosäten eller i anställningsprocesser. Man insåg att det fanns massa kunskap som var viktig, men som inte riktigt var formaliserad. Hela den här debatten på 80-talet mynnade ut i att man började titta på väldigt många olika typer av kunskaper: förtrogenhetskunskap, färdighetskunskap, intuition eller ”know-how” – tyst eller praktisk kunskap i motsats till den teoretiska kunskap som behandlats på universitet, lärosäten och skolor i tvåtusen år. Men tyst eller praktisk kunskap kan se väldigt olika ut – det kan handla om kroppsliga kunskaper, förmågan till tajmning eller att fälla rätt omdöme. Just i konstsammanhang brukar jag ta upp förmågan att se, förmågan att avgöra om en person har ”det” eller om det finns ”något” i ett verk. De flesta som är intresserade av kultur kan ägna timmar åt att diskutera huruvida ett verk är bra eller inte, men hade nog inte kunnat sätta ihop en manual hur man gör ett bra verk. Det jag vill komma åt är kanske att den där tysta kunskapen inte är så tyst, utan att den snarare ibland bara är svår att komma åt och formulera.

Ailin: Jag tänker att tyst kunskap ofta handlar om resurser och att det kan gå i arv genom socialt och kulturellt kapital. När det gäller konst tänker jag att den tysta kunskapen handlar om mystiken och de outtalade reglerna som omger konstvärlden. Den tysta kunskapen kan vara att veta hur man tar sig in konstvärlden, att kunna det rätta språket eller ha de rätta referenserna och att känna rätt människor. Den tysta kunskapen blir ett privilegium och en tillgång för de människor som har den. Ett exempel är att veta och förstå vad konstnärlig kvalitet är.

Maria: På skolan har vi haft en hel del samtal om just vad det är vi bedömer när vi kollar på arbetsprover eller examinerar. Vi brukar prata om tre kriterier: teknik, angelägenhet och originalitet. Alla dessa begrepp är ju något slags tyst kunskap, en känsla, men genom att dela upp dem och försöka förklara dem i ord så kanske vi kan få syn på den tysta kunskapen. Men tyst kunskap kan ta många skepnader. Det Ailin talar om är nästan som ett slags hemlig kunskap hos en kulturell elit, som dessa kanske varken kan eller vill dela med sig av. En form av maktutövning. Men som Jonna påpekade kan den tysta kunskapen också finnas även hos den utan privilegier, till exempel hos vårdbiträdet som vet hur man ska lyfta sjuka kroppar utan att det gör ont.

Ailin: Jag håller med om att tyst kunskap kan vara många saker, men i konstsammanhang upplever jag att det främst finns en typ av tyst kunskap som går hand i hand med makt.

Nora: Statistik visar att 40 procent av de antagna till en konstskola åren 2015–2019 har minst en förälder med en eftergymnasial utbildning på tre år eller längre – varför är det så tror ni?

Maria: Ser man till Konstnärsnämndens rapporter betyder konstnärsyrket inte direkt ekonomisk stabilitet. Kommer du från en sämre ekonomisk bakgrund kan det därför vara svårt att tänka sig att satsa på en sådan utbildning eller att gå förberedande konstskola som ofta kostar pengar. Det finns definitivt en överrepresentation av personer från välutbildade familjer, och det är viktigt att se till att få en så bred rekrytering som möjligt. Jag vet att vi till exempel misslyckas med att plocka upp människor från landsbygden i stor utsträckning.

Ailin: Jag har en tydlig känsla av att det är en väldigt homogen grupp som går på Konstfack. Första dagen märkte jag att majoriteten i min klass redan kände varandra. Det var nog bara jag och kanske två andra av femton studenter som inte kände någon alls. Det chockade mig. Ofta hade de gått samma förberedande skolor innan, det är den vägen de flesta behöver ta för att komma in här. Jag håller med Maria om att konstskolorna är väldigt storstadscentrerade. Men även de från ytterstaden, där jag kommer ifrån, är underrepresenterade.

Maria: Man undrar ju om det är så att de har föräldrar som känner varandra, eller om de lärde känna varandra just på de förberedande konstskolorna. Jag blir väldigt chockad när du säger att alla redan känner varandra och tycker att det låter väldigt problematiskt.

Ailin: Ja, det är ju sjukt att av 800 sökande så kommer 15 personer in, och majoriteten av dessa känner redan varandra. Men sen kan det ju vara så att vissa av de förberedande skolorna är väldigt bra också. Det är ju nästan ett krav att ha gått förberedande konstskola innan man börjar på någon av högskolorna, och det hade jag ingen aning om innan jag började Konstfack, eftersom jag själv inte kom från det hållet. Jag tänker att ett sätt att göra konstskolorna mindre homogena kan vara att nå ut bättre med den informationen, att hjälpa människor att förstå vilka vägar det finns in.

Jonna: Jag tror att det som är problematiskt i dessa rum också kan vara de informella norm- och regelsystemen, som speciellt befästs i rum där alla känner varandra. Då blir det ofta mycket svårt att komma in utifrån. Vi vet att Sverige sticker ut internationellt när det kommer till hur svårt det är som invandrare att etablera sig och få jobb, och en anledning man pekat på är just det tunga skiktet av informella regler som det svenska samhället vilar på. Jag tänker tillbaka på de kriterier Maria nämnde tidigare att Konstfack brukar arbeta med i sina bedömningar. Jag sympatiserar med dessa, då jag ändå tycker att de försöker fånga upp den sökandes potential och inte bara tittar på huruvida någon har ett färdigt uttryck. Samtidigt uppstår det ju klart ett problem när man inte har tillgång till de informella regelverken, om det så är det rätta språket eller det rätta konstnärliga uttrycket, att kunna visa att man har potential, att kunna positionera sig eller visa på vilket sätt man är originell. Där blir ju de förberedande konstskolorna en typ av djup inskolning i dessa informella regelverk. Och generellt är det väl ett problem idag, att vi hela tiden tvingas sälja oss själva utifrån vissa informella regler eller normer.

Nora: Finns det något sätt att synliggöra den tysta kunskapen, eller dessa informella regler och normer?

Jonna: Jag tror att vi hela tiden bör prata om det, det är liksom ett evighetsarbete. Det är så man kommer åt praktisk kunskap och det är så man kommer åt tysta maktförutsättningar. Men självklart är detta jobbigt, och det är alltid några som är mer utsatta än andra i sådana här situationer.

Ailin: Jag håller med om att det är viktigt att ständigt prata om den här frågan. Jag tror också att det är viktigt att arbeta alla tillsammans på institutionerna för förändring, från studenter till lärare och styrelse. Det är viktigt att få medhåll från maktens position när man försöker skapa förändring på skolan.