Ledare #2 2021

TEXT: Robert Stasinski

Konsten är svaret, men vad är frågan? Denna idé om konsten som en undran, längtan och svaret på en inre frågeställning har länge präglat det västerländska konstbegreppet. Hur löjligt vag på information den frågan än må vara är det trots allt en av de bästa modellerna för vad det är vi sysslar med.

Hur en konstnärlig process än startar eller slutar, är det enda vi kan vara säkra på att den i slutändan kallas ”konst”. Detta gäller hantverksprocesser i lika hög grad som konceptuella processer. Det enda vi med säkerhet vet är att konsten kräver en fanatisk öppenhet i förhållande till slutresultatet.

Denna osäkerhetsprincip bildar grunden för det som kallas ”tyst kunskap” och är temat för detta nummer av KONSTNÄREN. Kunskap som finns där och som vi ofta använder men som är notoriskt svår att lära ut eller översätta till en språklig formulering. Att tala om och försöka förstå vad konst och konstskapande är kan knappast beskrivas som en enkel uppgift. Att beskriva tyst kunskap inom konsten är att multiplicera denna uppgift tusenfalt. Därför vände vi oss inför detta nummer till Konstnärernas Riksorganisations medlemmar och andra konstnärer i Sverige för idéer och erfarenheter kring tyst kunskap i konsten och vad det kan tänkas betyda för olika individer.

Stort tack till alla er som skickade era tankar som nu kommit att ligga till grund för detta nummer. För min egen del återkommer ständigt tre citat formulerade i olika epoker i konstens historia och som kanske mer än något annat informerat min ingång till konstens värld.

”Gillar du inte vitlök kan du inte förstå modern konst” ska den ukrainske skulptören Alexander Archipenko ha sagt. Trots att jag är övertygad om att jag inte förstår vad han menade med detta, eller om han faktiskt sa dessa ord över huvud taget, har de stannat hos mig. Det är den kanske mest skarpsinta formuleringen som finns om den unika, men samtidigt otillgängliga världen som är konsten. Meningen är absurd, naturligtvis, men det är ju även konsten! För oavsett om det finns ett värde av vitlöksvurmande för konstförståelse eller inte, ger dessa ord kraft åt de mekanismer av exklusion som är inbyggda i konsten. Konsten kan vara lätt att ta till sig, men den kan också vara svår och obegriplig. Till syvende och sist befinner vi oss i vår egen tankebubbla som vi då och då behöver kliva ut ur.

”Världen är alltför komplex för att kunna omfattas av vetenskapen.” Orden uttalades 2005 av Roald Hoffman, nobelpristagare i kemi och framstående poet. Vi lever i en tid då kunskap systematiseras mer än någonsin. Vi lär oss ett vetenskapligt tänkande från tidig ålder, och datorer och andra linjära system sköter mer och mer av våra dagliga liv och samhällsfunktioner. Hoffmann var kritisk mot alla former av vetenskaplig hybris och betonade vikten av kunskap som inte är enkel att granska, mäta eller reproducera. Konsten och humanioran, inte minst. Dessa bör inte ses enbart som bihang till vetenskapen och samhället. De ska betraktas som evigt sammanlänkade.

”Bildning är icke vad vi lärt utan vad vi hava kvar när vi glömt allt vi lärt.” Citatet kommer från vår egen visionära utbildningsfilosof Ellen Key, som tidigt gjorde skillnad på kunskap och bildning. Idag kanske den skillnaden bäst uttrycks mellan information och insikt. Vad Key så pregnant formulerade var vikten av att låta kunskap och lärandeprocesser genomsyra en hel institution och en individ, inte genom korta avstämningar och fokus på detaljer och fakta, utan på de stora sammanhangen. Där någonstans, i mellanrummen mellan det konkreta och det outsagda, hittar jag grunden till konstens språk.