Belarusisk entropi: Lika oåterkallelig som det är svårt att stoppa tillbaka tandkräm i tuben

TEXT: NADYA SAYAPINA

ÖVERSÄTTARE: HENRIK ARNSTAD

Entropi

  1. Inom termodynamik : ett mått på tillgänglig energi i ett slutet termodynamiskt system, som även anses vara ett mått på systemets oordning, det vill säga en egenskap hos systemets tillstånd, och som varierar direkt med reversibla förändringar av värmen i systemet och omvänt med systemets temperatur generellt : graden av oordning eller osäkerhet i ett system.

3 : KAOS, OORDNING, SLUMPMÄSSIGHET[1]
(definition av entropi, Merriam-Webster Dictionary)

Nadya Sayapina är konstnär och konstpedagog och lever och verkar i Minsk. Hennes konstnärliga praktik inkluderar performance, installation, land art, måleri och text. Genom performativa och processbaserade metoder arbetar hon med ämnena kropp, självreflektion, minne och feminism.

I juli 2020 skapade Nadya Sayapina en performance hon kallar Heritage (Arv), med utgångspunkt i målningar som konfiskerats från företaget Belgazprombanks konstsamling i samband med ett brottmål mot Viktor Babariko – ordförande för bankens styrelse och presidentkandidat. Under performancen fäste 24 kulturarbetare och konstnärer reproduktioner av konfiskerade målningar på ryggen och stod i flera timmar framför de inramade QR-koder som hängde på väggarna.

Nadya Sayapina häktades i sitt hem den 7 september 2020. Polisen tog sig in i hennes lägenhet olovligen med hjälp av hennes nycklar och beslagtog en router och flera hårddiskar. I rättegången mot Nadya begicks flera grova överträdelser, och bevisen mot henne baserades på ett falskt vittnesbörd från ett vittne som hela tiden lämnade motstridiga uppgifter. Sayapina dömdes till 15 dagars administrativ arrest enligt artikel 23.34 del 1 i lagen för administrativa brott –  deltagande i obehöriga offentliga sammankomster – för att ha deltagit i en performance som hölls den 15 augusti framför Konstpalatset. Performancen bestod av konstnärer som höll upp porträtt av människor som skadades under de protester som brutalt slogs ner av myndigheterna den 9-11 augusti 2020.

”Vitryssland präglas av ordning![2]

”Minsk är en renlig stad!”

”Renlighet och ordning är det viktigaste!”

”Vi försöker upprätthålla bilden av vårt land. Som du säger – renlighet, prydlighet, tystnad och så vidare.”

”Vad är det du tröttnat på i Belarus? Ordning och renlighet i ditt land?”[3]

Ja! Eftersom även termodynamikens andra lag hävdar att entropin inte minskar i ett isolerat system och att alla slutna system hänfaller åt oordning.

Ja! Eftersom belarusisk renlighet strävar efter sterilitet som är ofruktsamhet och frånvaron av mikroorganismer.

Ja! Eftersom belarusisk ordning och ”stabilitet” baseras på konservering. Och konservering är skydd från defekter, förfall, förstörelse samt att utvecklingen upphör. Konservering är inte upprustning, livets upprätthållande eller förnyelse.

År 2020 krossades det isolerade och avstängda belarusiska politiska systemet, baserat på en regim som funnits i ett kvartssekel. Systemet gjorde våld på sin ordning och ökända stabilitet. Det manifesterades framför allt av statlig politik under covid19-pandemin. Hotet förnekades, situationen jämfördes med en ”psykos”, cyniska skämt, utspel om förebyggande arbete och behandling, vägran att införa karantänsbestämmelser, förminskning av problemet och falsk statistik, förolämpningar och anklagelser gentemot de sjuka och döda – alla dessa buggar skapade oreda i systemet. Till och med de mest ordningsamma ”partiklarna” förstod att systemet upphört garantera deras hälsa och existens. Systemet kunde inte ens upprätthålla liv utifrån konservering. Entropin ökade. Regimen agerade föraktfullt och gement mot oppositionen, ökade det politiska förtrycket och ägnade sig öppet åt valfusk. Kravallpolisens våld mot protestanter, varierande massbestraffningar av oliktänkande för att upprätthålla samhälleliga positioner, ackompanjerat av lagbrott, ständiga meneder och brott mot de mänskliga rättigheterna – vilket sammanfattat kan anses vara ett folkmord riktat mot det egna folket. Svaret blev att även de oliktänkande och protesterande ökade graden av kaos och instabilitet i systemet, vilket aktivt och i allt större grad destabiliserade regimen. Under valkampanjerna i maj-juli var aktivisterna relativt ordningsamma. De samlade underskrifter och sammanställde enorma mängder klagomål angående valfusk i ett försök att vara oberoende valobservatörer. Men den 9 augusti startade en brownsk rörelse [entropiskt begrepp angående slumpmässig partikelrörelse, övers.anm.] som medvetet bytte skepnader, metoder och inriktningar. Tusentals partiklar deltog och kunde skapa rörelse hos de större segmenten.

Härpå jag vill dig en bild och en träffande liknelse gifva
i hvad vi dagligen skåda och se upprepas omkring oss.
Skåda och märk, när sig in solstrålar få tränga igenom
öppning och sprida sig ut genom hål till salarnas skuggor:
tusen partiklar af stoff får du skåda i tusen gestalter
blandas och tumla omkring med hvarann, i belysning af solljus,
liksom i outtröttelig kamp, lik stridande härars,
draga de fram mot hvarann och de unna sig aldrig en hvila,
drifna af tvedräkt och endräkt i hastiga, växlande skiften.
Här kan du således få ett begrepp om hur i den vida,
väldiga tomhetens rymder atomerna jaga hvarandra.
Således händer ibland, att ett hvardagslifvets exempel
gifver vår forskning en analogi och oss leder till sanning.
Alltså dig höfves dess mera att synnerligt noga betrakta
dessa så ytterligt små sig i solskenet rörande damkorn,
eftersom just deras sätt, då de röra sig, låter oss ana,
att hos atomerna ock man en liknande rörelse finner.
Mången partikel du ser af en kraft, som man endast kan ana,
byta om riktning och fart samt, bortstött, vända tillbaka,
röra sig hit eller dit, med ett ord, i hvarendaste riktning.
Sådan en rörelse är för atomerna egen och särskild.
Endast af inre princip sig atomerna mäkta att röra.
Dessutom äfven de ting, som besitta den minsta volymen,
likasom hade de än i behåll urämnenas väsen,
röra sig likasom de af en kraft, som man endast kan ana,
därpå de själfva i tur på de större volymerna verka.
Alltså all rörelses kraft blott ur ursprungsmateriens sköte
kommer och tränger sig fram till den värld, som med sinnen vi fatta,
så att sig rörer det stoft, hvilket tyckes oss dansa i solljus,
utan att krafterna dock, som vid rörelsen verka, vi fatta.

Titus Lucretius Carus, De rerum natura
Översättning av Axel Jacobsson, 1903

”Först denna sommar lärde vi känna varandra” (”We didn’t know each other until this summer”). Så lyder en textrad från en belarusisk poplåt, som citeras flitigt av belarusier överallt och i alla möjliga sammanhang: torg, protester, marscher och fängelseceller. Populariteten vittnar om växande solidaritet – men också om att större delen av befolkningen inte har försvarat sina medborgerliga rättigheter. År 2020 blev ett ögonblick som delade in historien och människors liv i ett ”före” och ett ”efter”.

Min egen historia är både enkel och vanlig som exempel på regimens förtryck. Den beskrivs bäst via det nya talesättet ”om du inte suttit i fängelse är du inte belarusier”. Jag dömdes till 15 dagars fängelse för deltagande i icke-tillåtet arrangemang (artikel 23.34). Konstnärer mot våld protesterade, nära konstpalatset i Minsk den 15 augusti. Under min fängelsevistelse lärde jag känna kvinnor i olika åldrar. Jag mötte personer, aktivitets- och intressesfärer, former och manifestationer av samhälleliga ställningstaganden. Vi flyttades från cell till cell, från det ena fängelset till det andra, från Minsk till Zhodino. Vi blev mer än bara bekanta. Vi blev verkliga systrar – solidariska, förstående och kärleksfulla.

Maktmänniskornas cynism och oförskämdhet drev mig till ursinne.
Jag gav mig ut på gatorna, trots att jag förstod faran för mitt liv och min frihet. 

I fängelset förstod jag att detta var skiljelinjen. Efteråt bad jag mina nya vänner att dela och reflektera över sina känsloupplevelser. Deras ”före och efter” är samtidigt likartade och olika. Men de understryker, ännu en gång, den växande ”belarusiska entropin”.

– I 26 år var jag i en håglös dröm. Jag insåg meningslösheten i att på något sätt kroppsligen göra motstånd mot regimen. Men under corona-epidemin förstod jag att maktens människor inte bryr sig om min hälsa. Eller min familjs hälsa. Eller mina vänners hälsa. Detta följdes av en valrörelse som bokstavligen fick mig att ramla ur soffan. Maktmänniskornas cynism och oförskämdhet drev mig till ursinne. Jag gav mig ut på gatorna, trots att jag förstod faran för mitt liv och min frihet. Men jag stod inte ut längre. Regimens kreatur förlät mig naturligtvis inte för mitt motstånd. Jag greps, dömdes (enligt deras uppfattning om rättvisa) och hamnade i fängelse. I fängelset gjorde jag en överenskommelse med min kropp och min själ. Jag övertygade mig själv om att allt var som det skulle. Att jag inte skulle bry mig om förnedringen och berövandet. Jag förstod att jag skulle genomgå en prövning och jag var redo. Jag kunde till och med njuta av samtalen med tjejerna i cellen. Men efteråt, när jag kom ut i friska luften (jag kan inte säga att jag var fri eftersom det inte existerar frihet i mitt land) förstod jag traumat jag utsatts för. Jag blev rädd. Rädd för mig själv. Rädd för de jag älskade. Jag är rädd för de människor som lämnade fängelset tillsammans med mig. Vi är försvarslösa mot ondskan, fräckheten, lögnerna och hyckleriet hos regimen.

Jag är optimistisk angående Belarus framtid men frågan är när framtiden kommer. När protesterna började trodde jag på seger efter några veckor. Nu står det klart för mig att processen har försenats. Men utvecklingen går fortfarande i rätt riktning och kommer såklart att leda till framgång. Belarusierna har blivit ett annat folk, de har lärt sig hur nära varandra de kan vara. Det är bara en sak som förändrats efter min fängelsevistelse. När jag kom ut tänkte jag: ”Detta är exakt samma fängelse.” Denna känsla håller i sig. Men samtidigt vet jag att vi kommer vinna och att de människor, som inte tillåter oss att leva i frihet och lycka i vårt land, kommer att straffas. Min dröm är att vända skämten om ”a country to live”[4] till verklighet. Jag drömmer om frihet, oberoende, kulturell och ekonomisk tillväxt i Belarus, demokrati och bra utbildning. Vi har allt som behövs för att göra detta till verklighet. Och viktigast bland detta ”allt” är kärlek. Kärlek till varandra och till Belarus som, generellt, blivit detsamma!

– Jag kan inte påstå att mitt liv var dåligt för sex månader sedan. Jag hade ett bra jobb och bra lön. Men pengarna kom från ”Uncle John” i Amerika. Vårt lands president påstod på TV att vi var korkade. Förr eller senare förstår man att pengar inte är det viktigaste i livet. Vi befinner oss inte i dagens situation på grund av pengar. Vi tog till gatorna för att försvara våra rättigheter, våra röster, våra medmänniskor, våra principer, våra vänner och familjer. Vi vill inte bli förolämpade av statsöver-”huvudet”. Vi vill inte bli jämförda med boskap. Vi vill inte bli misshandlade, förnedrade, avskedade och mördade på grund av avvikelse. Jag förutsätter att man lyssnar på folket – så de kan välja sina företrädare och att dessa företrädare högaktar folket som givit dem deras uppdrag.

När jag kom till fängelset och avtjänade mitt straff lade jag märke till något slående. Jag har inte sett en enda sjaskig tjej. Alla var väluppfostrade. Vi källsorterade soporna i cellen, vi sjöng sånger, vi pratade mycket. Där fanns bara flitiga, intelligenta, vänliga och ärliga flickor. Ett sådant samhälle förtjänar självrespekt. Vårt folk har visat att vi vet hur vi enar oss och hjälper varandra. Jag anser att Belarus har fantastiska framtidsutsikter med sådana människor.

Innan jag blev gripen och fängslad var jag skräckslagen, men modet växte inom mig. I fängelset, i cellen, var vi så mycket starkare än vakterna och de som fängslat oss. Frihet, hopp och kärlek levde inom oss. Jag tror att Belarus kommer att bli rikt via sitt folk. Kanske inte ekonomiskt, men i själen. Vår nation kommer att bli mycket lyckligare.

Man kan bara spekulera om framtiden på lång sikt, men det  viktigaste jag lärt mig är stolthet. Stoltheten att vara belarusier, stolthet över mitt land. Jag har aldrig känt denna stolthet tidigare. Snarare har jag – lätt frustrerad – fått förklara för utlänningar vilket sorts land Belarus är. Nu är jag säker på en framtid där varje belarusier kommer att vara stolt över sitt land och över att vara en belarusisk medborgare. Hela världen kommer att se landet som hemvist för fantastiska och smarta människor.

– Allt kommer att bli bra i Belarus. Jag tänkte inte på det förut, jag trodde att allt skulle förbli som vanligt. Nu ser jag vilken typ av människor som bor här. Vad de har för åsikter, mål och önskningar. Det inspirerar. Jag visste vilka som alltid varit sådana – mina vänner, de jag arbetat med i projekt. Men de verkade bli allt färre; att vårt samhälle är någon sorts ”lokal sammankomst”. De verkliga belarusierna identifieras via de skandalösa sjukvårdsköerna, via nedsättande attityder i skolorna, via missnöjda trötta ögon (jag skulle vilja tillägga ”hat mot allt levande” men det är att överdriva, tror jag). Som om de vore närvarande, möjliga att lägga märke till, medan du själv är någon sorts främling, i din egen värld. Det visar sig att de är intelligent konstruerade illusioner. De är helt enkelt mer synliga. De hade mer makt, de syns i media och finns i statsorganisationerna.

Jag förstod det mer konkret efter fängelsevistelsen. När vi satt i fängelse och diskuterade att systemet och omständigheterna inte borde existera. Inte för oss och inte för verkliga brottslingar. Fängelset borde vara en plats för rehabilitering, inte försämring. Efter fängelsevistelsen besökte jag en vårdcentral för att göra en hälsokontroll. De tillhandahåller sådana gratis åt offer för förtrycket. Vårdcentralen var välskött, välutrustad och personalen var omhändertagande. Allt var bra, allt var som det borde vara. Plötsligt mindes jag vårdinrättningen jag besökt under min barndom. De skitiga väggarna, snuskiga toaletterna, oförskämdheten och köerna. Mitt i allt detta växte vi upp. I grå skolor, med lärare som hatar såväl dig som sitt arbete. I grå universitet, dit studenter och lärare går av ren plikt. I grå sjukhus, mödravårdscentraler, kommittéer eller någon annanstans.​ Vi omgavs av statliga strukturer med fula affischer, korkade fraser, dålig smak och stereotyper. Det blev en bakgrund man inte ens lägger märke till, men som påverkar ändå. Du känner dig utstött. Det spelar ingen roll var du jobbar eller vad du gör – en arbetare, en elev, en student, en doktor, en marknadsförare, en lärare, en entreprenör – du är en främling om du har hjärna och lite smak. Du registrerar detta i de lägre delarna av cortex. Nu, plötsligt, kom det ut.

Det har visat
sig att vi är normen. Inte klichéer som regimen skapat.
Vi är majoriteten,
vi är belarusierna,
vi är folket.

Det har visat sig att vi är normen. Inte klichéer som regimen skapat. Vi är majoriteten, vi är belarusierna, vi är folket. Vi har själ, intellekt, ambitioner och drömmar. Vi ansvarar för våra liv och vår framtid. Vi är redo för förändringar, redo att hantera dem och investera i förbättringar. Vi vill förverkliga oss själva och realisera våra planer. Vi vill leva, vi vill ha frihet. Nu vill vi känna tillit. För det visade sig att det finns någon att lita på.

Varför jämför jag den nuvarande situationen i Belarus med entropi? Jag gör det eftersom jag ser ett allt större kaos och en växande slumpmässighet på bägge sidor: regimen och dess motståndare. När statens förtryck och bestraffningar uttömt laglighet, logik och strategi blir protesterna allt mer överraskande, okontrollerade och mångfacetterade.  Ju allvarligare och mer fruktansvärda straffen är – desto modigare, aktivare, diversifierade och resligare blir reaktionerna. Ju starkare förtryck av kulturen och konstnärerna – desto mer kreativ blir responsen. När fler människor tvingas fly landet – desto snabbare växer antalet aktivistiska medborgare. Samtidigt, trots vår hoppfullhet, övertygelse, konsolidering och solidaritet, märker jag att regimen och dess maktmekanismer inte försvagas. De visar hur öppet grymma banditer kan agera. Samtidigt tvingas engagerade och högutbildade människor emigrera eller genomlida rehabilitering. Aktivister som fortfarande orkar fortsätta, tröttnar och hamnar ur balans, både mentalt och fysiskt. De får sparken från arbeten och förlorar studieplatser medan institutioner tvingas stänga eller helt omorganisera arbetsmetoder och bemanning. Allt detta tyder på att detta ”stängda” belarusiska system fortsätter degenerera och att entropin ökar, vilket är typiskt för universum. Utvecklingen är lika omöjlig att vända som att försöka stoppa tillbaka tandkrämen i tuben. Det enda vi kan anta är att kaoset kommer att öka och närma sig sina destruktiva gränser. Ingen vet vad som kommer hända då. Men detta styr vår utveckling.

Ingenjören Claude Shannon uppfann det informationsteoretiska begreppet informations-entropi. Han förklarade begreppets tillkomst så här: ”Mitt största bekymmer var begreppets namn, vad skulle jag kalla det? Jag tänkte kalla det ’information’, men ordet var utslitet. Jag beslutade mig för att kalla det ’osäkerhet’. Men när jag diskuterade frågan med matematikern John von Neumann hade han en bättre idé. Von Neumann sade: ”’Du borde använda ordet entropi av två anledningar: För det första benämns redan din osäkerhetsfunktion för entropi inom statistisk mekanik. Namnet är redan etablerat. För det andra – och viktigare – vet ingen vad entropi är. Det betyder att du alltid kommer ha övertaget i debatter.”[5]

Det är anledningen till att jag vill kalla den nutida utvecklingen i vårt land för ”den belarusiska entropin”. Bortsett från att processen har en viss logik så är utgången oviss, enligt internationella erfarenheter, professionella och amatörmässiga framtidsspaningar samt interna och externa förutsägelser. Precis som inom framtiden för universum, där utvecklingen tenderar att öka kaoset. Huvudsaken är att processen är igång, vilket majoriteten lagt märke till. Den konstgjorda balansen och ordningen har gått sönder: vi vaknade, återuppstod och växer tillsammans med entropin.

Röster från Belarus – två konstnärers vittnesmål

När kommer framtiden?
Introduktion av: Sara Edström

Belarusisk entropi: Lika oåterkallelig som det är svårt att stoppa tillbaka tandkräm i tuben
Av: Nadya Sayapina

Är din kamp tillräckligt bra? Civilsamhället i den belarusiska proteströrelsen
Av: Andrey Vozyanov

Dessa texter publicerades först i en bilaga till tidskriften Konstnären nr. 4, 2020.
Utgivningen är ett samarbete mellan Konstnärernas Riksorganisation/Svenska IAA-kommittén och Konstepidemin.

[1]      ”Entropy”, Merriam-Webster.com Dictionary, Merriam­Webster, https://www.merriam-webster.com/dictionary/entropy. Hämtad 10 november 2020.

[2]     Vitryssland var det sovjetiska namnet på Belarus [red. anm.].

[3]    Dessa kommentarer är offentliga uttalanden av belarusiska politiska ledare blandat med exempel på åsikter typiska för Lukasjenko-anhängare [red. anm.].

[4]    ”A country to live” är en youtube-kanal producerad av Sergej Tichanovskij, make till Svetlana Tichanovskaja. Makens fängslande gjorde att hon ställde upp som presidentkandidat. Kanalen visar de sociala och politiska umbäranden som belarusier utsätts för i vardagen utanför storstäderna. Titeln är lånad från en PR-video som Informationsdepartementet publicerade för att försköna Belarus och bidra till en positiv bild av landet.

[5]     Tribus, Myron, och Edward C. McIrvine. ”ENERGY AND INFORMATION.”, Scientific American, vol. 225, no. 3, 1971, sid. 180


Häng med i konstnärspolitiken!

Välkommen att prenumerera på Konstnärernas Riksorganisations konstnärspolitiska nyhetsbrev. Nyhetsbrevet skickas ut cirka 4 gånger per år och ger dig en snabb översikt över aktuella politiska frågor som är viktiga för konstnärskåren. Det riktar sig i första hand till politiker eller tjänstepersoner med ansvar för kulturpolitiken på statlig, regional eller kommunal nivå.

Vi delar inte din epost med någon

Är du medlem?

Då får du redan dessa – och många fler nyheter – som del av ditt månatliga medlemsbrev och behöver inte anmäla dig här!