kulturplane-skyltar

De osynliga börjar synas

Krönika för Konstnären nr 1, 2022 av Sara Edström konstnär och riksordförande Konstnärernas Riksorganisation

DE OSYNLIGA BÖRJAR SYNAS
Krönika för Konstnären nr 1, 2022
av Sara Edström konstnär och riksordförande Konstnärernas Riksorganisation

KATARINA PIRAK SIKKU var en av de första samiska konstnärerna som förvärvades till Moderna museet när hennes verk Gállok-Kallak köptes in 2017. Verket blev till 2013 i samband med protesterna mot gruvbrytningen i Gállok utanför Jokkmokk där Katarina bor och arbetar. Då polis kallades in för att avhysa demonstranterna la hon ut stora vita markdukar som på ena sidan fångade spår av poliser, aktivister och gruvbolagets fordon och på andra sidan plockade upp naturens avtryck.
Konsten har varit, och är, en stor del av motståndet mot det som är ett fortsatt kolonialt förtryck av Sápmi. Via konsten når diskussionerna ut till människor långt utanför Norrbotten.
Nordiska paviljongen på Venedigbiennalen förvandlas i år till den samiska paviljongen. Det är första gången Sápmi representeras som ett eget land på biennalen. Máret Ánne Sara, Pauliina Feodoroff och Anders Sunna är de konstnärer som visas.
När detta nummer av KONSTNÄREN landar hos dig så har regeringen fattat beslut om gruvbrytningen i Gállok. Den nya näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson säger att han älskar gruvor, så jag befarar att den kamp som Katarina Pirak Sikku bevarade spåren av redan 2013, och alla de som gått före och jämsides med henne, förlorade just detta slag.

Jag är född och uppvuxen och har bott och verkat hela mitt liv i Norrbotten. Här har det varit skogen, malmen och vattenkraften som varit den dominerande berättelsen om vilka vi är. Det kallas för ”Norrbottens teknologiska megasystem” och målar upp en bild som totalt osynliggör samerna, rennäringen och de naturvärden som inte handlar om ekonomisk exploatering.
Den samiska konsten var osynlig för mig då jag växte upp. Dock inte det samiska hantverket, det fanns runt omkring mig så till den grad att jag tog det för givet. Men under hela uppväxten och i min ungdom var det ingen tvekan om att en måste söderut för att bli något. Konsten fanns i Paris eller i Stockholm. Inte här.
Nu är situationen precis omvänd. Nu riktas alla blickar mot norr, och vi som bor här ser också oss själva och vår landsända på ett nytt sätt. Alla stora, avgörande frågor för mänskligheten tycks ta sig sina uttryck här. Och de tar sig som sagt högljutt uttryck i konsten. Bildkonstnärer som Liselotte Wajstedt, musiker som Maxida Märak och Sofia Jannok samt serieförfattare som Mats Jonsson har röster som hörs allt högre.
Uttrycken går in och ut i varandra. Att Venedigbiennalens tre curatorer för nordiska paviljongen är en samtidskonstcurator, en samisk forskare och en naturvårdare säger mycket om hur sammanflätat allt är. Och inte bara i Sápmi. Men jag tror att det här synsättet får oss alla att reflektera över vår plats och påverkan på jorden och varandra.